öfverenskommelser med svenska kronan och torde då hafva på konung Karl IX gjort ett mycket fördelaktigt intryck. Med kreditiv af 12 aug. s. å. skickades han nämligen till konung Henrik IV af Frankrike för att återupplifva en närmare förbindelse emellan detta land och Sverige på grundvalen af 1542 års förbundstraktat. Efter att i Amsterdam för sina hufvudmän hafva till deras belåtenhet redogjort för utgången af sitt uppdrag afseglade han 21 jan. 1608 på ett Generalstaternas örlogsfartyg till Frankrike, fick 12 febr. i S:t-Germain aflämna sitt bref till Henrik IV och var sedermera konungen följaktig till Fontainebleau. Henrik gjorde sig noga underrättad om Sverige och förklarade sig alltid vilja vara Karls vän. Äfven de ledande männen inom hugenotternas parti, i första rummet hertigen af Sully, lade stor svenskvänlighet i dagen, medan hos jesuiterna yppade sig mycken "prejudice" rörande såväl Karls rätt till kronan som Sveriges ställning. Då D. påpekade den nytta Frankrike särskildt i ekonomiskt afseende kunde hafva af ett förbund med Sverige, uppdrogs åt franske ambassadören i Holland, Jeannin, att där fortsätta underhandlingen. I april 1609 utnämndes D. till hofråd i franska och nederländska ärenden, skickades i maj s. å. till Generalstaterna för att arbeta på Sveriges upptagande i fransk-engelsk-holländska förbundet och utnämndes i mars 1610 att jämte Abraham Leijonhufvud och Olof Stråle afgå på en beskickning till Frankrike, men innan legationen hann afgå, inträffade underrättelsen om mordet på Henrik IV, hvarefter legationen sändes till Holland att rådgöra med Oldenbarnevelt, till hvilken D. medförde bref och presenter, och därifrån trädde sändebuden i en snart afbruten underhandling med den nya franska regeringen. 1612 och 1613 gåfvos D. nya uppdrag till Holland, och resultatet af hans underhandlingar därstädes blef i första rummet den af honom undertecknade betydelsefulla svensk-holländska förbundstraktaten af 5 april 1614, hvilken han i egen person öfverförde till Sverige för erhållande af Gustaf II Adolfs ratifikation, hvarefter han i Haag mottog det af Generalstaterna 14 dec. 1614 ratificerade exemplaret. Enligt § 12 i denna traktat skulle de resp. staterna hålla ständiga beskickningar hos hvarandra, och D. utnämndes 28 juli 1614 till residerande eller ordinarie ambassadör hos Generalstaterna, därmed inledande den ständiga diplomatiens epok i vår historia. D. uppträdde nu med mycken ståt, och med stolthet framhöll han själf, att hela världen kunde intyga, att han fört hus, med lika, ja större glans och utgifter än någon ordinarie gesant från Frankrike eller England, och det svenska ambassadhotellet i Haag, där D. fick hälsa själfve prins Morits af Oranien som gäst, var "mäkta kosteligt". Med Hollands intelligensadel, Grotius, Heinsius, Vondel, Rutgersius, Scriverius m. fl., lefde han i förtroligt umgänge. D:s diplomatiska verksamhet gick hufvudsakligen ut på att hos Generalstaterna skaffa Sverige lån, rätt att värfva krigsfolk och hjälp mot dess fiender. I nov. 1619 rappellerades han af konungen, som antagligen var mindre belåten med utgången af några D:s finansiella uppdrag. D. kunde dock först i juni 1620 lämna Holland, särskildt för skuld, ådragen genom ståten, och tillgrep slutligen utvägen att för eget behof innehålla en del af den penningsumma, som var ämnad till afbetalning på ett svenska statens lån af Generalstaterna, hvilket mycket harmade konungen. Under de sista åren af sin ambassadörstid hade D. arbetat på att förmå holländare att flytta öfver till Göteborg, som i mars 1619 fått interimsprivilegier. Nu förordnades han 18 juli 1621 att vaka öfver lagskipning och administration i det nya samhället och framför allt att vinnlägga sig om, att folk drogs till staden, att tomter tilldelades inflyttande och att dessa verkligen byggde. Sedan 1623 bar D. titeln "kommissarie", men 1626 utfärdades för honom fullmakt som stadens "burggrefve" (se d. o.). D. hade som Göteborgs förste styresman att kämpa med många svårigheter, och "hans namn är oupplösligt förenadt" med stadens. D., som 1614 fått i förläning 23 gårdar i Hagunda och Lagunda härad, erhöll rättighet att där uppföra en sätesgård med åtnjutande af adliga privilegier. Han skref sig till Salnecke. 1618 hade han af Gustaf Adolf slagits till riddare. Bref från D. till A. Oxenstierna 1622—26 finnas tryckta i "Bidr. t. kännedomen om Göteb. o. Bohusläns fornminnen o. hist." 1875. Hans korrespondens med svenska regeringen förvaras i Riksarkivet. J. Th. W. <img l>A. van Dyck. (efter ett självporträtt)

Dyck [dejk] l. Dijck, Antoon van, berömd flamsk figurmålare, en af alla tiders störste porträttmålare, f. 1599 i Antwerpen, d. 1641 i London, var son af en rik köpman. Vid tio års ålder sattes han i lära hos målaren H. v. Balen. Redan 1618 upptogs han som mästare af Lukasgillet, och först två år senare, 1620, inträdde han som Rubens' medhjälpare i dennes ateljé och var sålunda icke i egentlig mening dennes elev, ehuru han i synnerhet i sina religiösa målningar i hög grad påverkades af mästaren. Åren 1622—26 uppehöll han sig i Italien och besökte under denna tid Venezia (för att studera Tizian), Genua (som ännu bevarar en stor mängd af D. utförda porträtt), Rom (där han stannade i två år) och Palermo. Återkommen till Antwerpen i slutet af 1620-talet, öfverhopades han med beställningar från kyrkor och kloster och var redan en rik man, då han 1630 utnämndes till änkehertiginnan Isabellas hofmålare. På inbjudning af Karl I reste D. 1632 till London, där han mottogs med stor utmärkelse. Han blef konungens förste hofmålare och t. o. m. upphöjd i adligt stånd ("sir Antonius van D.") samt gifte sig med Mary Ruthwen, en hofdam af hög börd, men utan förmögenhet. Den storartade framgång han som porträttmålare rönte vid det engelska hofvet och hos Englands aristokrati satte honom i stånd att i yppigt lefnadssätt täfla med den rika adeln. Han lefde fullkomligt furstligt, höll många tjänare, hästar och kuskar, ett eget musikkapell, o. s. v., gaf glänsande fester och var, före sitt giftermål, invecklad i