växer i Persiens, Afganistans och Herats öknar, samt Ferula Narthex Boissier, som växer i västliga Tibet. Möjligen fås en liknande drog äfven af andra umbelliferer. Båda de nämnda moderväxterna äro 2—3 m. höga örter, som under de första 4—6 åren endast utveckla väldiga, årligen bortvissnande blad från roten, hvilken slutligen får vid pass en arms tjocklek, hvarefter den uppskjuter den väldiga blad- och blombärande stjälken och sedan bortdör. I de friska rötterna finnes i ymnighet en hvit mjölksaft, hvilken i stelnadt tillstånd utgör drogen. Insamlingen sker, vanligen i slutet af maj, på det sättet, att man kring roten gräfver en grop, afskär rotens öfversta del och låter den ur balsamgångarna utflödande mjölksaften dels stelna å snittytan och dels, ibland, rinna ned i gropen kring roten samt där, blandad med främmande ämnen, stelna. Medan detta försiggår, hålles roten öfvertäckt med kvistar och blad, för att icke mjölksaften skall omedelbart utsättas för solens inverkan. Den i svenska farmakopén upptagna drogen Gummi resina asa fætida består af olikformade korn ("mandlar" l. "tårar"), utvändigt gulaktiga eller gulbruna, men inuti å frisk brottyta företeende en mjölkhvit färg, som ofta visar rosenröda strimmor och snart öfvergår till purpurrödt och slutligen rödbrunt. Dessa mandlar sammanhållas af en klibbig, gulbrun, något grynig massa. Det hela bildar större eller mindre klumpar utan bestämd form. I vanlig sommartemperatur är gummihartset mjukt som vax. Det mjuknar ytterligare, ju mera värmen ökas, men blir i köld sprödt, så att det kan pulveriseras. Smaken är vidrig och bitter, lukten genomträngande och löklik, hvilket icke hindrar, att åtskilliga asiatiska folkslag anse drogen vara en förträfflig krydda, som af dem hedras med benämningen "gudaspis". Drogen innehåller en flyktig, svafvelhaltig olja (3—4 proc.) och en växlande mängd gummi och harts. Dyfvelsträck ingår i några mot nervösa (hysteriska) åkommor begagnade läkemedel, såsom i tinctura asæ fætidæ samt i de förr officinella preparaten tinctura castorei thebaica och pilulæ fætidæ succinatæ. Dess ofta konstaterade förmåga att verka antingen uppiggande eller krampstillande på nervsjuka, särskildt hysteriska, personer torde bero på den lifliga och egendomliga luktretningen, hvilken på reflexväg omstämmer nervsystemets abnorma tillstånd i den ena eller andra riktningen, alltefter behofvet för tillfället, hvarjämte det antagligen ofta utöfvar ett kraftigt "suggestivt" inflytande på sådana individer. De finna ej sällan lukten angenäm, fatta förtroende för medlet och påverkas därigenom fördelaktigt på rent psykisk väg. O. T. S. (C. G. S. G. L—m.) Dyfverman, Karl Johan, ornamentsbildhuggare, f. 18 febr. 1844 i Morlanda, d. 10 jan. 1892 i Stockholm, gjorde sig känd genom en mängd dekorativa skulpturverk (äfven i snö), utförde bronsportarna till Lunds domkyrkas hufvudportal, en reproduktion af Kjellbergs Linnéstaty för Chicago m. m. Dygd är liktydigt med god sinnesbeskaffenhet, eller viljans konstanta riktning på det sedligt goda. Dygdens motsats benämnes last, med hvilket ord man således betecknar en osedlig riktning hos viljan. Enär människan är fri, måste det bero på henne själf, huruvida hennes vilja skall få den ena eller den andra riktningen, och såväl dygden som lasten äro därför verkningar af människans fria viljebeslut. För möjligheten af ett sådant beslut är det en oeftergiflig förutsättning, att människan erhållit någon kunskap om skillnaden mellan rätt och orätt, och så till vida skulle man med Sokrates kunna säga, att "dygden kan läras". Däremot är det alls icke gifvet, att — hvilket Sokrates påstod — den, som vet det rätta, också alltid handlar rätt; ty kunskapen om det goda är visserligen en bevekelsegrund för människan att äfven handla redligt, men ingalunda ett motiv, som behärskar viljan. Stoikerna lärde, att "alla goda handlingar äro lika goda", d. v. s. att det icke gifves grader af dygdig sinnesbeskaffenhet, och de hade rätt, ifall man afser endast "riktningen" hos viljan, enär det goda, hvartill denna syftar, i sig själf är ett; men i fråga om förverkligandet af denna goda viljeriktning är det uppenbart, att olika människor hunnit olika långt på det godas väg. — Bland historiskt gifna indelningar af dygden är Platons den märkligaste. Efter de mänskliga själsförmögenheterna bestämde denne filosof dygdens former till fyra, de sedermera s. k. fyra "kardinaldygderna": visheten, modet, den sedliga besinningen eller själfbehärskningen och rättrådigheten. I och för sig kan denna indelning icke hafva anspråk på giltighet; men den har betydelse så till vida, som dygdens viktigaste attribut kunna lätt upptäckas med ledning af dessa kardinaldygder. Dygden är nämligen en medveten och klar, en fast och kraftig, en besinningsfull och harmonisk samt en med godhet och rättvisa förenad viljeriktning hos människan. G. S. Dyggve, svensk sagokonung af Ynglingaätten, var son till Domar och Drott, konung Dan den stoltes syster, och dog sotdöden. Enligt sagan var D. bland sina ättemän den förste, som bar namnet konung; dessförinnan kallades regenten drotten. Dygn, astron. I olikhet med flera andra språk eger svenskan ett särskildt uttryck, dygn, för att beteckna en tidrymd af 24 timmar. Den del af dygnet, under hvilken solen är uppe, kallas dag, den del däremot, under hvilken solen är nere, natt. Tjugufyra timmar borgerlig medeltid är något mer än jordens rotationstid, hvilken benämnes ett stjärndygn, emedan efter denna tids förlopp stjärnorna alltid synas i samma lägen i förhållande till meridianen och horisonten. — Till följd af solens skenbara rörelse är det borgerliga dygnet (soldygnet) omkr. 4 minuter längre än stjärndygnet. Det förra är tillika den tid, som förflyter emellan tvenne likanämnda solkulminationer. Solens skenbara rörelse är emellertid ej alldeles likformig, utan under vissa årstider något hastigare, under andra något långsammare. De sanna soldygnen äro därför ej alldeles lika långa och således ej heller lämpliga att användas såsom ett exakt tidsmått. I det borgerliga lifvet nyttjar man därför såsom sådant det s. k. medelsoldygnet, hvilket är 3^m 33,91^s längre än ett stjärndygn. Jfr Tid och Tidsekvation. H. G. (Rh.) Dygnmedeltal, meteor. Se Dagsmedium. Dygnmedium, meteor. Se Dagsmedium. Dygnperiod, meteor. Se Daglig förändring. Dühring, Eugen Karl, tysk filosof och nationalekonomisk skriftställare, f. 12 jan. 1833 i Berlin, var först ämbetsman, men egnade sig från början af 1860-talet med ifver åt studiet af filosofien, de