sociala frågorna samt naturvetenskapen. 1864 blef han docent i filosofi vid universitetet i Berlin och utvecklade såsom sådan en omfattande verksamhet, hvilken ej förlamades ens däraf, att en svår ögonsjukdom till slut fullständigt beröfvade honom synförmågan. Tvistigheter med de akademiska myndigheterna ledde omsider till hans aflägsnande från docenturen, 1877. — D:s förnämsta skrifter äro Natürliche dialektik (1865), Der werth des lebens (s. å.; 6:e uppl. 1902), Kritische geschichte der philosophie (1869; 4:e uppl. 1894), Kritische geschichte der nationalökonomie und des socialismus (1871; 4:e uppl. 1900), Kritische geschichte der allgemeinen principien der mechanik (prisbelönt af universitetet i Göttingen, 1873; 3:e uppl. 1887), Logik und wissenschaftstheorie (1878; 2:a uppl. 1905), Die judenfrage (1881; 5:e uppl. 1901), Sache, leben und feinde (1882; 2:a uppl. 1902) och Wirklichkeitsphilosophie (1895). Af D:s arbeten har på svenska utkommit "Vägen till kvinnans högre fackbildning samt lärosättet vid universiteten" (1889). — Den förste förespråkaren i Tyskland för positivismen, antager D. liksom Comte rummets och sinnevärldens verklighet samt möjligheten att omedelbart genom varseblifningen och det sinnliga förståndet vinna ett filosofiskt vetande. D. hyllar dock afgjordt materialismen, ser i atomerna samt i dessas inneboende krafter den yttersta förklaringsgrunden till världsalltets innehållsrikedom och finner själfmedvetandet hos människan vara resultatet af en viss bestämd växelverkan mellan organismens fysisk-kemiska krafter. Själ finnes icke. Naturen har en gång börjat att genom en oförklarad "urtilldragelse" utveckla sig till organiskhet och fortgående fullkomning, enligt lagen om det identiskas differensbildning. På det praktiska området söker D. genomföra en vetenskapligt rättfärdigad optimistisk världsbetraktelse, i polemisk motsats till såväl den Malthus-Darwinska "befolkningspessimismen" som den Schopenhauer-Hartmannska "jenseitigkeitspessimismen". — Jfr skrifter om D. af Duruskowitz (1888), Döll (1892) och Engels (4:e uppl. 1901). C. v. B.* Dyk [dejk], Philip van, holländsk porträtt- och genremålare, f. 1683 i Amsterdam, d. 1753 i Haag, elev af Arnold Boonen. D., som äfven var konsthandlare och genom hvars händer flera samlingar gingo till Tyskland, blef genom sitt fina, glatta och smickersamma maner en omtyckt porträttör och till sist hofmålare hos landtgrefven af Hessen-Kassel. D. är i Nationalmuseum företrädd af Porträtt af prins Vilhelm af Hessen-Kassel. O. G—g. Dykand, zool. Se Andfåglar. Dykardräkt. Se Dykeri, sp. 1160—62. Dykare. Se Dykeri. Dykaren, fys. Se Cartesianske dykaren. <img l>Fig. 1. Dykarlarv. (Nat. storl.)

Dykarfamiljen, Dytiscidæ, zool., skalbaggsfamilj, besläktad med jordlöparna, men ombildad för lefnadssätt i vatten. Hithörande arter äro bredt ovala, oftast tillplattade och öfvervägande svarta, med trådformiga antenner och långa, platta, hårkantade bakben, medels hvilka de under jämna, kraftiga simtag behändigt röra sig i vattnet. De vistas i stillastående vatten, särskildt i kärr, dammar och vattenfyllda gropar, där man ser dem med tämligen korta mellantider komma upp till vattenytan för att hämta luft. Med simbenen rakt utsträckta åt sidorna stanna de omedelbart under själfva vattenytan, höja bakkroppens spets helt litet däröfver och låta luft strömma in under täckvingarna för att i nästa ögonblick bege sig ned till bottnen, där de med frambenen hålla sig fast vid någon vattenväxt. Andhålen äro belägna utmed kanterna af den platta bakkroppens öfversida, och en sidorand af långa, fina och täta hår bidrager där till att kvarhålla den under täckvingarna medförda, för en stunds andning under vattnet afsedda luftblåsan. — Dykarna äro utrustade med flygvingar, men använda dem endast nattetid, då de flyga omkring för att uppsöka andra vattensamlingar, hvarvid de ofta af vattenglittret låta förleda sig att slå ned i vattentunnor, regnpussar eller andra mindre lämpliga uppehållsorter. På land krypa de helt långsamt. De mindre arterna öfvervintra stundom under mossa. — Sina ägg lägga dykarna medels ett slags infällbart äggläggningsrör under öfverhuden af vattenväxter. Larverna (se fig. 1) äro långsträckta, sexbenta, med spetsig bakkropp, som är utrustad med 2 oledade, hårbesatta bihang. Som de äro försedda med öppna andhål, måste äfven de tid efter annan hämta luft vid vattenytan. Deras stora, platta hufvud är beväpnadt med fruktansvärdt hvassa, krökta käkar, som äro genomborrade af en i munhålan mynnande kanal, genom hvilken larven suger safterna ur sitt byte, medan däremot den rudimentära munöppningen ej spelar någon roll för näringsupptagandet. — Till förpuppningen gräfver sig larven en håla vid stranden, i själfva vattenbrynet. — De flesta arterna af denna familj träffas i nordligare trakter. Alla äro, både såsom larver och fullbildade, rofdjur, och de större arterna äro skadliga för insjöfisket, enär de icke blott förtära det minsta fiskynglet, utan äfven förgripa sig på flera cm. långa fiskar. — I Skandinavien förekomma omkr. 160 arter, af hvilka de flesta äro helt små, såsom de 1,5 till några få mm. långa arterna af släktet Hydroporus, medan vår största art, Dytiscus (l. Dyticus) latissimus, når en längd af 4,5 cm. och en bredd af 3 cm. Denna stora art, som är rätt sällsynt, är svart med gult bräm på ryggskölden och täckvingarnas sidor, hvilka senare äro försedda med bred, utplattad sidokant. Hos honan äro täckvingarna djupt fårade på längden, medan de hos hannen äro släta. En annan könsskillnad, som förekommer hos alla större arter af familjen, är den, att hannen har de öfre lederna på frambenens tarser utplattade och besatta med små sugkoppar, hvilka utan tvifvel spela någon roll för honans fasthållande vid parningen. — Något mindre äro arterna af

Fig. 2. Macrodytes marginalis. (2/3 af nat. storl.)