Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dynamoprincipen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i början af 1600-talet och nu förvarad i klostret
Strahov där). Efter ett besök i Bologna, där han
studerade perspektivlära, återvände han 1507 till sin
födelsestad. Den vinst D. skördade af sin venezianska
resa bestod hufvudsakligen i förbättring af hans
ekonomiska ställning. Af den italienska konsten tog
han emellertid större intryck, än tyskarna förr ville
erkänna — redan tidigt märkbart i sådana bilder som
Den korsfäste (i Dresden) och en Madonna (i Berlins
museum). Hans teckning vann i fyllighet och skönhet,
och hans brokiga, om glasmålning nästan påminnande
färg mildrades och blef varmare, äfven om han i det
längsta bibehöll det kantiga, hopskrynklade draperiet,
som är så kännetecknande för hans framställning. Bland
målningar, som han utförde närmast efter sin hemkomst,
må nämnas Adam och Eva (1507), ett af mästarens
yppersta målningsverk, af svenskarna 1648 hemfördt
från Prag och af drottning Kristina skänkt till konung
Filip IV af Spanien, nu i Prado-museet i Madrid
(exemplaren i Mainz och Florens äro blott kopior),
Porträtt af en yngling (1507, Wien), De tio tusendes
martyrium (1508, Wien) och den stora, på beställning
af J. Heller i Frankfurt a. M. utförda altartaflan
för därvarande dominikankyrka. Denna målning, som
framställde Marias himmelsfärd och kröning och var
D:s omsorgsfullast utförda arbete, fullbordades och
uppsattes 1509, inköptes 1613 af kurfurst Maximilian
af Bajern och förstördes under slottsbranden i München
1674 (utsökt vackra studier till denna målning finnas
dock kvar). Under denna period (den andra) af D:s
konstnärsverksamhet följde den berömda taflan Den
hel. trefaldighetens tillbedjan (1511, Wien), Maria
med barnet (Wien) och Lukretia (1518, München) samt
åtskilliga porträtt (Wolgemut, Kejsar Maximilian I,
1519, m. fl.). Från denna tid härrör äfven en
mängd kopparstick, t. ex. den 16 blad omfattande
s. k. Kopparstickspassionen (1507—13), Svettduken,
Riddare, död och djäfvul (1513; se Döden, fig. 3),
Hieronymus och Melankolien (1514), samt etsningar
(Kristus på Oljeberget, Kanonerna) och med kall nål
utförda gravyrer (Den hel. Veronika m. fl.). Därtill
komma hans berömda träsnittsverk, bl. a. Den lilla
passionen (37 blad, 1509—11), Kejsar Maximilians
äreport och Triumfvagnen. Äreporten tecknades på
92 särskilda stockar (1515) och anses vara det mest
storartade verk, som träsnittskonsten frambragt. Af
de äldsta aftrycken finnas endast fyra fullständiga
exemplar i behåll. 1515 utförde D. sitt förnämsta
arbete i kalligrafisk ornamentik, näml. de färgade
randteckningarna till Kejsar Maximilians bönbok
(i Münchens bibliotek; 43 nummer af D. och 8 af
L. Cranach).
På sommaren 1520 anträdde D. en resa öfver Köln till
Nederländerna, kanske hufvudsakligen i ändamål att
genom ett sammanträffande med den unge kejsar Karl
V söka åt sig utverka bibehållandet af den lilla
årliga pension, som kejsar Maximilian hade beviljat
honom. Denna resa, från hvilken han hemkom på sommaren
1521, var ett verkligt triumftåg. Särskildt Antwerpen
egnade honom ett festligt mottagande. Icke allenast
konstnärerna, såsom Massys, utan äfven furstliga,
förnäma och lärda personer, bl. a. Erasmus från
Rotterdam, visade honom stor uppmärksamhet och upptogo
honom i sitt sällskap. Besöket i Nederländerna var
äfven af betydelse för hans konstnärliga utveckling:
hans formgifning blef friare och hans måleriska behandling gedignare. Detta
spåras visserligen hvarken i Altarverket af 1523
(af hvilket delar finnas i München, Frankfurt och
Köln) eller i Madonnan i Florens (Uffizierna), men så
mycket mer i den två år före hans död utförda och nu
i Münchens pinakotek befintliga dubbeltafla, hvilken
allmänt betraktas såsom hans yppersta verk. Den ena
taflan framställer Johannes och Petrus, den andra
Paulus och Markus, alla i kroppsstorlek. Bäst är
Johannes, i synnerhet i ställningen och draperiet;
men alla figurerna äro kraftigt och karakteristiskt,
hållna samt individualiserande med så stark verkan,
att man kallat dem De fyra temperamenten (se
plansch). Till denna sista period höra äfven några
porträtt (strax före sin hemresa från Nederländerna
målade han den landsflyktige Kristian II af Danmark
och 1526 ett porträtt af Hieronymus Holzschuher,
hvilket senare torde vara hans bästa arbete af detta
slag) samt betydande saker jämväl i kopparstick
(bl. a. en helgonserie och åtskilliga porträtt,
såsom af hans intime vän, den lärde statsmannen
W. Pirkheimer, Den store kardinalen, kurfurst Albrekt
af Mainz, och Melanchthon m. fl.), träsnitt och
handteckningar.
Men D. var icke endast målare, kopparstickare och
träskärare: han försökte sig äfven som bildhuggare och
saknade icke kunskap i arkitektur. Under sina sista
lefnadsår egnade han sig jämväl åt vetenskapligt
skriftställeri. I sin Underweysung der messung mit
zirckel und richtscheyd, in linien ebnen unnd gantzen
corporen (1525) lämnade han ej oviktiga bidrag till
den deskriptiva geometrien, i Etliche underricht, zu
befestigung der stett, schloss, und flecken (1527)
framstår han såsom en ingenjör af stor betydenhet,
och i de befästningsförslag han här framställer
(en polygonal stadsbefästning med kasematterade
batterier och ett kasematteradt tornfort
med kaponiärer), spåras redan första brodden till
1800-talets tyska fästningsmaner: försvarskasematter
med god ventilation, flankering från kaponiärer,
själfständiga afsnitt och en myckenhet bombfritt
utrymme. Kort efter hans död utkom hans epokgörande
afhandling om människokroppens proportioner, Vier
bücher von menschlicher proportion (1528).
1840 aftäcktes i Nürnberg D:s bronsstod, modellerad
af Rauch. I Nürnberg finnas ännu kvar D:s hus (se
fig., sp. 1181) och hans graf (som dock ej längre
innehåller hans kvarlefvor, utan en annan persons).
"Under små och trånga förhållanden, utan någon
betydligare yttre uppmuntran, verkade D. trofast och
allvarligt för sin konst, med en innerlighet och
renhet, som äro rörande. Stundom finner man honom
visserligen klaga, att han går ensam, sträfvande
och illa lönad på den bana, där andra skörda ära
och guld; men då Venezia bjuder honom ett årligt
arfvode af 200 dukater, om han vill stanna där
(ett mera lysande anbud gjordes honom sedermera af
Antwerpen under hans besök i denna stad), återvänder
den trogne nürnbergaren till sin fädernestad, ehuru
han där — enligt sin egen utsago — i trettio år ej
fick beställningar för mer än 500 gulden. Naturligtvis
stöter då hans konst på skrankor, hvilka han ej
förmår öfverstiga. Trots sin kännedom om den natur,
som utgör föremålet för hans framställning, trots
sin trogna uppfattning och korrekta teckning når han
aldrig den fria skönhet, som utmärkes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
