i början af 1600-talet och nu förvarad i klostret Strahov där). Efter ett besök i Bologna, där han studerade perspektivlära, återvände han 1507 till sin födelsestad. Den vinst D. skördade af sin venezianska resa bestod hufvudsakligen i förbättring af hans ekonomiska ställning. Af den italienska konsten tog han emellertid större intryck, än tyskarna förr ville erkänna — redan tidigt märkbart i sådana bilder som Den korsfäste (i Dresden) och en Madonna (i Berlins museum). Hans teckning vann i fyllighet och skönhet, och hans brokiga, om glasmålning nästan påminnande färg mildrades och blef varmare, äfven om han i det längsta bibehöll det kantiga, hopskrynklade draperiet, som är så kännetecknande för hans framställning. Bland målningar, som han utförde närmast efter sin hemkomst, må nämnas Adam och Eva (1507), ett af mästarens yppersta målningsverk, af svenskarna 1648 hemfördt från Prag och af drottning Kristina skänkt till konung Filip IV af Spanien, nu i Prado-museet i Madrid (exemplaren i Mainz och Florens äro blott kopior), Porträtt af en yngling (1507, Wien), De tio tusendes martyrium (1508, Wien) och den stora, på beställning af J. Heller i Frankfurt a. M. utförda altartaflan för därvarande dominikankyrka. Denna målning, som framställde Marias himmelsfärd och kröning och var D:s omsorgsfullast utförda arbete, fullbordades och uppsattes 1509, inköptes 1613 af kurfurst Maximilian af Bajern och förstördes under slottsbranden i München 1674 (utsökt vackra studier till denna målning finnas dock kvar). Under denna period (den andra) af D:s konstnärsverksamhet följde den berömda taflan Den hel. trefaldighetens tillbedjan (1511, Wien), Maria med barnet (Wien) och Lukretia (1518, München) samt åtskilliga porträtt (Wolgemut, Kejsar Maximilian I, 1519, m. fl.). Från denna tid härrör äfven en mängd kopparstick, t. ex. den 16 blad omfattande s. k. Kopparstickspassionen (1507—13), Svettduken, Riddare, död och djäfvul (1513; se Döden, fig. 3), Hieronymus och Melankolien (1514), samt etsningar (Kristus på Oljeberget, Kanonerna) och med kall nål utförda gravyrer (Den hel. Veronika m. fl.). Därtill komma hans berömda träsnittsverk, bl. a. Den lilla passionen (37 blad, 1509—11), Kejsar Maximilians äreport och Triumfvagnen. Äreporten tecknades på 92 särskilda stockar (1515) och anses vara det mest storartade verk, som träsnittskonsten frambragt. Af de äldsta aftrycken finnas endast fyra fullständiga exemplar i behåll. 1515 utförde D. sitt förnämsta arbete i kalligrafisk ornamentik, näml. de färgade randteckningarna till Kejsar Maximilians bönbok (i Münchens bibliotek; 43 nummer af D. och 8 af L. Cranach). På sommaren 1520 anträdde D. en resa öfver Köln till Nederländerna, kanske hufvudsakligen i ändamål att genom ett sammanträffande med den unge kejsar Karl V söka åt sig utverka bibehållandet af den lilla årliga pension, som kejsar Maximilian hade beviljat honom. Denna resa, från hvilken han hemkom på sommaren 1521, var ett verkligt triumftåg. Särskildt Antwerpen egnade honom ett festligt mottagande. Icke allenast konstnärerna, såsom Massys, utan äfven furstliga, förnäma och lärda personer, bl. a. Erasmus från Rotterdam, visade honom stor uppmärksamhet och upptogo honom i sitt sällskap. Besöket i Nederländerna var äfven af betydelse för hans konstnärliga utveckling: hans formgifning blef friare och hans måleriska behandling gedignare. Detta spåras visserligen hvarken i Altarverket af 1523 (af hvilket delar finnas i München, Frankfurt och Köln) eller i Madonnan i Florens (Uffizierna), men så mycket mer i den två år före hans död utförda och nu i Münchens pinakotek befintliga dubbeltafla, hvilken allmänt betraktas såsom hans yppersta verk. Den ena taflan framställer Johannes och Petrus, den andra Paulus och Markus, alla i kroppsstorlek. Bäst är Johannes, i synnerhet i ställningen och draperiet; men alla figurerna äro kraftigt och karakteristiskt, hållna samt individualiserande med så stark verkan, att man kallat dem De fyra temperamenten (se plansch). Till denna sista period höra äfven några porträtt (strax före sin hemresa från Nederländerna målade han den landsflyktige Kristian II af Danmark och 1526 ett porträtt af Hieronymus Holzschuher, hvilket senare torde vara hans bästa arbete af detta slag) samt betydande saker jämväl i kopparstick (bl. a. en helgonserie och åtskilliga porträtt, såsom af hans intime vän, den lärde statsmannen W. Pirkheimer, Den store kardinalen, kurfurst Albrekt af Mainz, och Melanchthon m. fl.), träsnitt och handteckningar. Men D. var icke endast målare, kopparstickare och träskärare: han försökte sig äfven som bildhuggare och saknade icke kunskap i arkitektur. Under sina sista lefnadsår egnade han sig jämväl åt vetenskapligt skriftställeri. I sin Underweysung der messung mit zirckel und richtscheyd, in linien ebnen unnd gantzen corporen (1525) lämnade han ej oviktiga bidrag till den deskriptiva geometrien, i Etliche underricht, zu befestigung der stett, schloss, und flecken (1527) framstår han såsom en ingenjör af stor betydenhet, och i de befästningsförslag han här framställer (en polygonal stadsbefästning med kasematterade batterier och ett kasematteradt tornfort med kaponiärer), spåras redan första brodden till 1800-talets tyska fästningsmaner: försvarskasematter med god ventilation, flankering från kaponiärer, själfständiga afsnitt och en myckenhet bombfritt utrymme. Kort efter hans död utkom hans epokgörande afhandling om människokroppens proportioner, Vier bücher von menschlicher proportion (1528). 1840 aftäcktes i Nürnberg D:s bronsstod, modellerad af Rauch. I Nürnberg finnas ännu kvar D:s hus (se fig., sp. 1181) och hans graf (som dock ej längre innehåller hans kvarlefvor, utan en annan persons). "Under små och trånga förhållanden, utan någon betydligare yttre uppmuntran, verkade D. trofast och allvarligt för sin konst, med en innerlighet och renhet, som äro rörande. Stundom finner man honom visserligen klaga, att han går ensam, sträfvande och illa lönad på den bana, där andra skörda ära och guld; men då Venezia bjuder honom ett årligt arfvode af 200 dukater, om han vill stanna där (ett mera lysande anbud gjordes honom sedermera af Antwerpen under hans besök i denna stad), återvänder den trogne nürnbergaren till sin fädernestad, ehuru han där — enligt sin egen utsago — i trettio år ej fick beställningar för mer än 500 gulden. Naturligtvis stöter då hans konst på skrankor, hvilka han ej förmår öfverstiga. Trots sin kännedom om den natur, som utgör föremålet för hans framställning, trots sin trogna uppfattning och korrekta teckning når han aldrig den fria skönhet, som utmärkes