invandrad guldsmed af tysk börd, som i unga år studerat i Nederländerna. Albrecht, den tredje i ordningen af 18 syskon, lärde först faderns yrke, men lyckades beveka denne att taga hänsyn till hans ovanligt utpräglade anlag för tecknings- och målarkonsten. Huru tidigt utvecklad D. var, framgår bäst af hans förträffliga, med silfverstift 1484 tecknade Själfporträtt (i Albertina i Wien). I slutet af 1486 sattes han i lära hos målaren Michael Wolgemut, och från början af 1490, då lärlingstiden utlöpte, förskrifver sig hans målade Porträtt af fadern (i Uffizierna i Florens, fördärfvadt genom oskicklig restaurering och öfvermålningar). Så vidtog hans vandringstid, som räckte fyra år. Färden gick till Kolmar, där han gjorde bekantskap med bröderna till den då nyligen aflidne Martin Schongauer, den tyska sengotikens och särskildt den sydtyska konstens mest lysande representant, och fick tillfälle att grundligt studera mästarens verk, som på honom gjorde ett outplånligt intryck. Därifrån begaf sig D. till Basel, där han, såsom en för ej länge sedan funnen, med hans namn försedd träsnittstock, föreställande den hel. Hieronymus, utvisar, var verksam som snidare af egna kompositioner för förläggare. Möjligen reste han därifrån till Strassburg. Däremot anser den nyaste forskningen det osannolikt, att denna första resa utsträcktes till Italien (Venezia), och är benägen att tillskrifva bekantskapen med i Nürnberg sedda italienska gravyrer påtagliga italienska reminiscenser i D:s teckningar från denna tid. 1494 återkom han till Nürnberg, där han s. å. gifte sig med Agnes Frey, dotter till en ansedd borgare. Detta tidiga, barnlösa äktenskap var säkerligen icke idealiskt, men hustruns praktiska läggning kom väl till pass under mannens i början hårda kamp för tillvaron — det gällde efter hans fars död att försörja icke blott modern, utan flera syskon. 1495 befann sig D. sannolikt i Italien (i ett bref från Venezia 1506 talar han om, hvilket olika intryck vissa konstverk då gjorde på honom emot för elfva år sedan) och stod då för första gången inför venezianernas färgglödande målarkonst och lärde känna paduanaren Mantegnas konst, som kom att på honom utöfva ett ännu starkare inflytande än Schongauers. Genom en serie beundransvärda träsnitt, den s. k. Apokalypsen (Johannes' uppenbarelse), 15 folioblad med på baksidan tryckt text, som utkommo i bokform 1498 och väckte ett ofantligt uppseende, vann D. sin första berömmelse. Ämnet, kärt redan för den senare medeltiden, slog särskildt an på en orolig tid, då t. o. m. en Luther ansåg tecken och under varsla om världens undergång, och med mäktig, skakande fantasi och dramatisk styrka gaf D. i detta verk, hvars ståtligaste blad är De fyra ryttarna, form åt tusendens tankar och känslor. Samtidigt arbetade han på en annan cykel träsnitt, den s. k. Stora passionen, som dock först flera år senare utkom på trycket. Redan under sin första färd till Italien (1495) hade han gjort flitiga naturstudier, som han sedan öfversatte i akvarellerade teckningar, därvid behandlande landskapsmåleriet såsom själfständig konstart. Hemma i Nürnberg fortsatte han att, hämtande sina motiv från dess omgifningar, utpensla små, nyktert, ängsligt noggrant och ytterst objektivt uppfattade landskap - först längre fram öfvergick han till ett mer skisseradt och personligt målningssätt. Stela, petigt utförda, med tålamodspröfvande fördjupande i oväsentliga detaljer, äro äfven hans porträttmålningar från denna tidiga period, mindre dock själfporträtten, t. ex. det märkliga Porträttet af honom själf (1498, i Madrid) och den populära, Kristustypen sig närmande Själfbilden från 1500 (i München; se fig.), än de af andra personer. Ett undantag utgör Oswald Krells porträtt i München, bredare måladt och käckare uppfattadt än de andra. Man kan annars med fog säga, att målaren D. ännu stod långt tillbaka för gravören, och först omkr. 1500 kom umgänget med den till Nürnberg då inflyttade italienske målaren Jacopo de' Barbari (se d. o.) att på honom utöfva ett mycket fördelaktigt inflytande; särskildt lärde han D. att behandla det stoffliga på venezianskt sätt, visserligen fortfarande med miniatyrlikt finmåleri, men med slående natursanning. Från denna tid härstamma några kopparstick, i hvilka D. redan når mästerskapet (t. ex. Nemesis, Den hel. Eustachius, Vapnet med dödskallen), hans första större oljemålning, Konungarnas tillbedjan (1504, i Uffizierna), den s. k. Gröna passionen (12 st. teckningar, i Albertina i Wien) och den berömda sviten af 20 träsnittsblad, Marias lefnad, af hvilka flertalet utfördes omkr. 1504. 1505 anträdde han sin andra resa till Italien. Hans egentliga mål var Venezia, helt visst för att utvecklas i umgänget med Bellini och Tizian, som ännu verkade där. Af tyska köpmän i Venezia fick D. beställning på altartaflan Rosenkransfesten (1506) för tyska kyrkan därstädes (sedan inköpt af kejsar Rudolf II, mycket förstörd under ett uppror i Prag

Albrecht Dürer. (Efter själfporträttet 1500).