italienarna. Denna, lika väl som den höga glädje,
som lyser från deras taflor, sökte han ersätta genom
sin djupa innerlighet. Man kan häraf lätt förstå,
att målningen icke utgör hans förnämsta styrka. Denna
visar han i sina kopparstick och träsnitt, hvilka —
fyllda af en sant religiös, men tillika stor och
frisinnad anda — på en tid, då dessa konstgrenar
togos starkt i beslag som folkuppfostringsmedel,
gjorde honom till en icke obetydlig medarbetare i
det stora tyska reformationsarbetet, som han med
själ och hjärta var tillgifven. Det djupa gemyt,
den kraftiga djärfhet, den tankens ojäfviga klarhet,
som talar från hans träsnitt, är densamma, som i ord
utstrålar från Luthers predikningar.
Visserligen hämtade D. en stor del
af föremålen för sin konsts alster från den
härskande kyrkans bildområde, men äfven hans
madonnaframställningar äro af den art, att de i
hans "Marias lefnad" mänskligt förklara och skildra,
hvad katolicismen betraktar som symboler. Ej mindre
egendomliga äro hans stora och lilla "Passion" samt
"Kopparstickspassionen". Man skulle t. o. m. kunna
förebrå D., att modellerna för hans heliga gestalter
ofta nog äro hämtade från en lägre lifssfär, än den
religiösa traditionen gärna tillåter; men genom att
låna timmermansverkstaden samt timmermannens och hans
hustrus typ från sin närmaste nürnbergska omgifning
mäktade han draga de heliga föreställningarna lefvande
och klart in i åskådarens lifskrets och medvetande
— detsamma som var principen i Luthers hela talarverksamhet.
Tillika upptog D. i sig hela den vilda, öfverströmmande böjelse
för rik fantastik, som jämväl var för tiden egendomlig och
som gifver sig luft ej mindre i hans formbehandling i
allmänhet än i hans återgifvande af sådana ämnen, som
han behandlade i sina illustrationer till Johannes'
uppenbarelse, där han stundom förirrar sig in i
det rent formlösa" (Dietrichson). Romantikerna
sågo i D. den urtyskaste af alla tyska konstnärer,
som, orubbligt hängifven den traditionella tyska
konsten, ihärdigt och framgångsrikt kämpade mot
den välska konstens bländande frestelser. Men denna
uppfattning håller icke streck. Fullt medvetet sökte
D. i stället att genom hängifna studier på italiensk
mark utveckla sin tyska konst till en större grad
af frihet och skönhet. Att han, som lefde i ett
öfvergångstidehvarf, vacklande och oviss om medlen,
icke förr än mot slutet af sitt lif kom till full
klarhet om hvad som brast honom själf och den tyska
konsten i allmänhet, att han icke blef skaparen,
utan blott vägröjaren för en ny konst, däri ligger
hans lifs stora tragik.
A. Dürers hus i Nürnberg.
D. utöfvade ett vidsträckt inflytande
och hade en stor mängd efterbildare: Pencz,
Schäuffelin, Aldegrever, Altdorfer, bröderna B. och
H. S. Beham,. M. Grünewald, H. Baldung m. fl. Dessa,
hvilka dock snart förlorade mästarens storhet och
enkelhet, sammanfattas under benämningen
die kleinmeister,
ett namn, som de fingo till följd af de otaliga
från dem utgångna små gravyrerna. —
Litt.: Äldre arbeten: A. v. Eye. "Leben und wirken
A. Dürer's" (2:a uppl. 1869),' och M. Thausing,
"Dürer. Geschichte seines lebens und seiner
kunst" (2:a uppl. 1884). Bland mängden af nyare:
H. Knackfuss, "Dürer" (1895), och, framför
allt, H. Wölfflin, "Die kunst Albrecht Dürers"
(1905). Se för öfrigt H. W. Singer, "Versuch einer
Dürer-bibliographie" (1903). Bland reproduktioner
af D:s verk må nämnas: Fr. Lippmann, "Zeichnungen
von Albr. Dürer" (4 bd, 1883—96), F. Leitschuh och
Aug. Zemsch, "Albr. Dürer sämmtliche kupferstiche"
(1900), båda praktverk, samt den billiga, för större
spridning afsedda 4:e delen af "Klassiker der kunst
in gesamtausgaben" (1904).
R—n. (O. G—g.)
Dyrhólar [derhoular], "dörrkullarna", Islands
sydligaste udde (63° 24' n. br.). Vågsvallet har
genom den yttersta klippspetsen brutit två väldiga
porthvalf; däraf namnet. Bland de sjöfarande är
D. bekant under namnet Portland.
R. N—g.
Dyrhus, arkeol. Se
Dös.
Düring. 1.
Johan Kristofer von D., grefve,
fältmarskalk, f. 22 juli 1695 i Horneburg i
Bremerland, d. 5 jan. 1759, tillhörde en urgammal
tysk adelsfamilj, ingick tidigt i holsteinsk
krigstjänst, deltog på koalitionens sida i spanska
successionskriget och trädde 1712 i svensk tjänst. För
sin under Karl XII:s ögon visade manhaftighet vid
Stralsunds försvar 1715 utnämndes han s. å. trots
sin ungdom till öfverste, och i spetsen för ett
tyskt dragonregemente deltog han 1718 i Fredrikstens
belägring och 1719 i försvaret af svenska östkusten
mot ryssarnas härjningar. Han naturaliserades
s. å. såsom svensk adelsman och upphöjdes i
friherrligt stånd. 1721 blef D. "sekundöfverste"
och 1727 chef för Norra skånska kavalleriregementet,
1730 generalmajor, 1740 generallöjtnant och 1743
general. D. tillhörde såsom de unge officerarna
i allmänhet på 1730-talet det uppåtsträfvande
hattpartiet, men
