skilde sig efter 1739 års riksdag därifrån, då han ogillade truppsändningen till Finland och den äfventyrliga krigspolitiken. Vid 1741 års riksdag bekämpade han i sekreta utskottet, mindre sekreta deputationen och det förstärkta sekretissimum steg för steg det olyckliga krigsbeslutet och räknades numera såsom en af mösspartiets ypperste. D. vägrade efter Lewenhaupts hemkallande våren 1742 att öfvertaga det erbjudna öfverbefälet i Finland. I dess ställe tillhörde han mössornas partistyrelse, som ledde agitationen för den kommande riksdagen, och var vid riksdagen en af dem, som ifrigast yrkade på räfst med hattarna och krigspolitiken. I den brännande tronföljarfrågan höll D. i början på den hessiska successionen, men bestämde sig på våren 1743 för danske kronprinsen, hufvudsakligen i förhoppning om dansk hjälp mot Ryssland. Han delade dock ingalunda de demokratiska och antibyråkratiska sträfvanden, som hos bönderna voro förenade med denna tronkandidatur, och hade ingen lust att ställa sig i spetsen för ett revolutionärt genomförande af densamma. Tvärtom tillhörde D. de generaler, åt hvilka Stockholms försvar mot de antågande bondehoparna uppdrogs. På hösten s. å. sändes D. till Ryssland i en hemlig beskickning (hans instruktion af 28 juli 1743 är tryckt i "Handl. rör. Skand:s historia", I, 301—319) för att söka i den slutliga freden vinna några medgifvanden, som kunde tillfredsställa Danmark, dock utan framgång. Under den ytterst bittra partikampen vid riksdagen 1746—47 tillhörde D. ånyo mösspartiets styrelse och högste ledare på riddarhuset. Efter partiets definitiva nederlag (1747) drog han sig alldeles tillbaka från förbindelserna med ryske ministern. Af den gamle konung Fredrik, hos hvilken han stod i gunst, hedrades han med serafimerorden vid den första riddarutnämningen, 1748. Vid tronskiftet 1751 slöt D. sig nära det nya konungaparet och utnämndes s. å. till grefve och fältmarskalk. 1753 blef han överståthållare i Stockholm. Misstron till hofvets planer mot friheten synes hafva förmått honom att närma sig hattpartiet, och vid riksdagen 1755—56 stod han på detta partis sida i kampen mot konungamakten. — 2. Otto Fredrik von D., den föregåendes broder, var under det antagna namnet Erik von Ungern jämte G. F. von Rosen Karl XII:s följeslagare på ilridten från Turkiet till Stralsund 1714, utnämndes 1715 till öfverste och stupade i spetsen för sitt regemente vid Stralsunds försvar 7 dec. s. å. L. S. Düring, Auguste. Se Crelinger. Düringsfeld [-felt], Ida von, tysk författarinna, f. 1815 i Nedre Schlesien, d. 1876, gifte sig 1845 med skriftställaren friherre Otto v. Reinsberg. Fru D. utgaf, till en början under pseudonymen Thekla och sedan under sitt familjenamn, åtskilliga diktsamlingar, romaner och resebeskrifningar, bl. a. Von der Schelde bis zur Maas (3 bd, 1861), ett arbete öfver flamländarnas andliga lif 1830—60, samt i förening med sin man några skrifter på etnografiens område, Sprichwörter der germanischen und romanischen sprachen (2 bd, 1872—75) m. fl. Dyrisun, bot. Se Gramineæ. Dürkheim [-hajm], D. an der Hardt, stad i bajerska regeringsområdet Pfalz, vid floden Isenach och foten af berget Hardt, 138 m. ö. h. 6,207 inv. (1900). Vinodling. Mycket besökt kurort med 6 koksaltkällor, som begagnas till drickning och bad. Drufkur från 15 sept. (Ln.) Dyrlund, Niels Kristian Folmer, dansk språkforskare, f. 24 maj 1826, student 1844, deltog i kriget 1848—51, blef 1872 filos. doktor och var 1872—91 lärare i danska vid officersskolan. I bokform har D. offentliggjort endast den koncentrerade Udsigt over de danske sprogarter (1857) och Tatere og natmandsfolk i Danmark (1872), men i tidskrifter ("Aarböger for nordisk oldkyndighed" och "Arkiv för nordisk filologi") och tidningar har han varit en mycket flitig medarbetare och ådagalagt en särdeles omfattande kännedom om danska språket och dess dialekter. R—n B. Dürnberg l. Dürrenberg, ett 750 m. högt saltberg i österrikiska hertigdömet Salzburg, nära bajerska gränsen. Saltverket bearbetas sedan 1123. Dürnkrut, köping i Nedre Österrike, nära floden March. 1,582 inv. (1900). Drabbning 26 aug. 1278 mellan Rudolf af Habsburg och Ottokar af Böhmen. Jfr Marchfeld. Dürnstein [-stajn] l. Dürrenstein, småstad i Nedre Österrike, vid Donau, med 610 inv. (1900), bekant för sin nu i ruiner liggande borg, där Rikard Lejonhjärta efter sin återkomst från Österlandet hölls fången i 3 månader (1192—93). 26 mars 1645 intogs borgen af svenskarna under Torstenson och förstördes. Dyrophora, zool. Se Coloradobaggen. Dürr. 1. Wilhelm D., tysk målare, f. 1815 i Baden, d. 1890 i München, studerade i Wien och i Rom, gjorde sig känd hufvudsakligen genom kyrkomålningar (de flesta finnas i kyrkor i Baden), men äfven genom porträtt och humoresker, de sistnämnda mest i akvarell (kopparstickssamlingen i Karlsruhe). — 2. Wilhelm D., den föregåendes son, tysk målare, f. 1857 i Freiburg, d. 1900, studerade i München, debuterade med porträtt, men väckte 1888 stort uppseende med Madonna i det gröna, en med fin sagostämning, mycket delikat utförd målerisk fantasi. Sjuklighet hämmade hans verksamhet. G—g N. Dürrenberg. Se Dürnberg. Dürrenstein [-stajn]. Se Dürnstein. Dyrrhachium, stad i Albanien. Se Durazzo. Dürrheim [-hajm], by i Baden, kretsen Villingen, i Schwarzwald, 705 m. ö. h. 1,200 inv. (1900). Soolbad. Drickning af koksaltvatten. Besökes mest af skrofulösa patienter. Omkr. 700 kurgäster. Ln. Dürrner, Ruprecht Johannes Julius, tysk tonsättare, f. 1810 i Ansbach, d. 1859 som musikanförare och lärare i Edinburgh, elev af Mendelssohn och Hauptmann i Leipzig, var en omtyckt kompositör af blandade körer och manskörer (de senare utg. saml. 1890). Dyrssen, gammal holsteinsk släkt, som 1840 inkom till Sverige med Peder Johan Julius D., f. 1820, d. 1886 som godsegare och landtbruksskolföreståndare i Västergötland. 1. Gerhard D., den ofvannämndes son, sjömilitär och ämbetsman, f. 18 febr. 1854 i Vings socken, Älfsborgs län, blef 1873 underlöjtnant och 1876 löjtnant i flottan samt genomgick 1880—81 franska marinens minskola i Boyardville. 1882—86 var han kadettofficer vid Sjökrigsskolan i Stockholm, blef 1885 kapten och 1896 kommendörkapten af 2:a graden samt chef för flottans artilleri- och