breda någon dyster skugga öfver tillvarons glädje. Visserligen personifierade de på sätt och vis döden i Moira l. ödesgudinnan och mera direkt i kererna, de våldsamma dödssättens gudinnor, en motsvarighet till nordbornas valkyrjor. Men redan i den homeriska tiden tänkte man sig döden (Thanatos) företrädesvis som son af natten samt tvillingbroder till sömnen (Hypnos) och till drömmarna. Af den bildande konsten framställdes Thanatos någon gång som en med stora vingar utrustad, skäggig man, men oftare såsom en skön ung genius (med eller utan vingar), hvars drag stundom påminna om kärleksguden Eros. I handen håller han ofta en sänkt eller utsläckt fackla (se fig. 1). Eljest försinnligade grekerna gärna dödens verkan, afskedet från lifvet, i vemodigt blida framställningar på steler (grafstenar; se fig. 2). Aldrig framställdes under antiken döden som benrangelsskepnad. Den äldre kristna kyrkan personifierade ej döden, och under vår tideräknings tolf första århundraden föreställde man sig ej döden såsom skelett, utom hos gnostikerna, hvilkas uppfattning synes ha öfvergått till vissa medeltidssekter. På 1200-talet finner man sålunda dödskallen stundom använd som emblem. I germanska länder framarbetade sig vid samma tid fantasibilden af döden som skelett eller snarare som hopskrumpet lik, bara hud och ben, ofta med hår och skägg på kraniet (så uppträder han i medeltidens dödsdansmålningar). För äldre tider hade skelettet gällt som representant för någon viss död person, icke för döden själf; det låg då nära att taga ut steget från substitut till personifikation och tänka sig dödens gestalt sådan som människan genom döden slutligen blir, benknotor afklädda allt kött. I en tid, då man dagligdags såsom reliker dyrkade många dödas ben, hade sådana ingenting fasaväckande för människan. Under antiken hade man i döden sett ett gudarnas sändebud, som hämtade själen; för den senare medeltiden blef döden en fientlig, våldsam makt, ej sällan framställd som jägare, krigare med lans eller båge och pilar, skördeman med lie, stundom ridande på en afmagrad häst eller på ett lejon. Måttgifvande för konsten blef dock en tid bortåt den italienska uppfattningen, för hvilken döden tog skepnad af en hemsk kvinnlig furie, som svängande en lie flyger på läderlappsvingar ned från rymden. Sådan kan hon ses i högra delen af vidstående plansch efter 1300-talets mest berömda målning, kallad Dödens triumf (Il trionfo della Morte), befintlig i Pisas Camposanto och länge, men på otillräckliga skäl, tillskrifven konstnären Orcagna. Här må dröjas något vid denna målning, som är så betecknande för medeltida uppfattning. Under den flygande dödsmegäran synes hennes skörd, en hög af liflöst utsträckta potentater och vanligt folk; deras själar i form af barnaskepnader hämtas af kringflygande djäflar för att antingen nedstörtas hufvudstupa i brinnande kratrar eller ock (till höger) öfvertagas af flygande änglar från paradiset. Till vänster om de dödes hop synas krymplingar och sjuka lidelsefullt åkalla döden, och bakom dem har ett lysande jaktfölje till häst tvärstannat inför tre öppna likkistor, hvilkas innehåll visar förvandlingens olika grader. Där ofvanför tillbringa heliga eremiter ett fridfullt kontemplativt lif, stålsatta mot dödens fasor och

Fig. 1. Den antika s. k. San-Ildefonsogruppen, tydd som Sömnen och Döden (Thanatos).

Fig. 2. Forngrekisk grafsten (stele) med döden framställd som ett afskedstagande.