fullständiga förlusten af hvarje gemenskap med Gud. E. J. Ö. (E. Bg.) 3. Om Borgerlig död se d. o. och Dödsförklaring. Döda hafvet, afloppslös insjö i sydöstra Palestina, upptagande den djupaste delen af Jordan-Araba-sänkan, El-Ghor (se Asien, sp. 156) med vattenspegeln belägen 394 m. lägre än hafsytan, den djupaste depression på jordens yta. Döda hafvet benämnes sjön först af Pausanias, 150 e. Kr.; i bibeln kallas den vanligen Salthafvet (1 Mos. 14: 3; 4 Mos. 34: 12; Jos. 3: 16), men äfven Östra hafvet (Hes. 47: 18; Joel 2: 20; Sak. 14: 8) och Hedmarkshafvet (5 Mos. 3: 17; 4: 49; Jos. 3: 16), af Josefos kallades den Asphaltites, af romarna Lacus asphaltites (Asfaltsjön), af araberna benämnes den Bahr Lūt (”Lots haf”). D. ligger mellan 31° 6′ och 31° 47′ n. br. samt har en längd i n. och s. af 76 km. och en bredd af 4,5—16 km. och en areal af, enl. olika uppgifter, 1,000 och 1,120 kvkm., delvis beroende på olika vattenstånd, hvilket varierar såväl årligen (ända till 2 m.) som under längre perioder. Genom den från östra stranden utskjutande halfön El-Lisān delas sjön i två bäcken, ett större och djupare nordligt, ett mindre, grundare sydligt. Det förra har ett medeldjup af 300 m. (max. 399 m.), det senare af 3,9 m. Sjöns botten ligger således på det djupaste stället 793 m. under hafsytan. Stränderna sakna vikar och halföar, utom El-Lisan, och äro i regel bergiga, ehuru på några ställen förekomma sandiga strandremsor af flera hundra meters bredd. Verkliga slätter ligga blott vid den sumpiga södra ändan och kring Jordans mynning i n. Strandbergen utgöras af sandsten, kalksten och basalt och stupa vanligen brant ned i sjön. På västra sidan ligga Judeens kullar, från ofvan till nedan täckta af en gulhvit skorpa af salt och svafvel, på den östra Moabs mineralhaltiga ryggar, hvilkas många spetsar ständigt utsvetta nafta och jordbeck; i söder resa sig saltkullar. Marmor, jaspis och bergsalt brytas i omgifningen, och massor af drifved, som förts till sjön af Jordan, hopa sig vid stränderna. Fruktbara äro endast omgifningarna kring de floder, som flyta ned i sjön, i synnerhet trakten kring Vadi ed-Derā‘a (Vadi el-Kerak) på halfön El-Lisān. Vattnet har en vackert blå, stundom i grönt skiftande färg, men är utomordentligt salt och bittert, till följd af dess stora halt af salter (klor och brom jämte natrium, magnesium, kali och kalcium). Salthalten är olika på skilda ställen af sjön och tilltager mot djupet; på 300 m. djup är halten af fasta beståndsdelar 27,8 proc., vid ytan i medeltal 21,7 proc., vattnets specifika vikt är på 300 m. djup 1,253, i medeltal 1,166. Den stora salthalten förklaras af de närbelägna saltbergen och saltträsken, de många saltkällorna på strandbrädden, den starka afdunstningen och bristen på aflopp. Asfalt ("judbeck") täcker bottnen; genom storm eller jordskalf lösgöras stycken, hvilka stiga upp till ytan, såsom skedde särskildt 1834 och 1837.

Parti af Döda hafvet.

Ehuru salthalten något minskas i närheten af Jordans mynning och under regntiden, är den dock så stor, att inga vattendjur kunna lefva i sjön. Ehrenberg och Lortet hafva dock i bottenslammet funnit vissa mikrober. Utom kring sötvattenskällor (såsom vid Engedi) och bäckmynningar, där en yppig växtlighet frodas, sakna stränderna vegetation, så att landskapet får ett ödsligt och liflöst utseende, som rättfärdigar sjöns namn. Utom Jordan mottager sjön nästan endast periodiskt flytande bäckar, Vadi en-Nar, med källor från Jerusalem (bäcken Kidron), samt Vadi Zerka Ma‘in, Vadi Modjib (Arnon) och Vadi ed-Dera‘a från ö. m. fl. Sannolikt har i äldre tider vattenmängden varit mycket större både i D. och i hela El-Ghor. Engelsmannen E. Hull har vid Jeriko funnit tre terrasser, af hvilka den högsta ligger 426 m. öfver D:s nuv. yta. Hafvets bäcken har bildats samtidigt med den öfriga syriska sänkan, af hvilken det är en del, men senare förkastningar hafva också här egt rum — jordbäfningar förekomma ännu ofta i El-Ghor —, och vid en sådan kunna Sodom och Gomorra hafva sjunkit i D. (1 Mos. 19). Den nejd, där de lågo, Siddimdalen (1 Mos. 14: 3), var full af jordbecksgropar (1 Mos. 14: 10). De nu öde omgifningarna af sjön voro fruktbara och bebodda på den tid, då man kunde vattna marken med sött källvatten. Berömda voro vinbergen, palmerna och balsamlunderna kring Engedi vid den västra stranden, nedanför "getkällan" (‘Ain Djidi). De flesta af de forna källorna hafva nu försvunnit. Litt.: Blanckenhorn, "Entstehung und geschichte des Toten meeres" (1896), och Gautier, "Autour de la Mer morte" (1900). J. F. N. Döda konton, hand. Se Konto. Dödande, jur. Se Mortifitation. Dödas uppståndelse. Se Uppståndelse. Dödbok (Död- och begrafningsbok). Se Kyrkböcker. Dödbränning, upphettning af ett ämne till sådan temperatur, att någon karakteristisk egenskap, som det vid passande upphettning skulle erhålla, går förlorad. Dödbränd kalk släcker sig ej i vatten; dödbränd gips har ej förmåga att med vatten bilda en plastisk, hastigt hårdnande massa. Rörande dödbränd jord se Bränning. Döddans. Se Dödsdans. Döden i bildande konst. Under olika tider har dödens välde personifierats på åtskilliga mer eller mindre gripande sätt af konstnärerna, och dessa ha därvid plägat anknyta sin framställning till diktarnas ord. Hebreerna tänkte sig en dödsängel, Azael; äfvenså perserna och araberna, men hos intet af dessa folk utpräglades den i synlig bild. Fornegypterna föreställde sig, att gudarna Anubis och Horus togo hand om de aflidnes själar på färden genom underjorden. För forngrekerna fick ej döden