Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1213-1214 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fullständiga förlusten af hvarje gemenskap med
Gud.
E. J. Ö. (E. Bg.)

3. Om Borgerlig död se d. o. och
Dödsförklaring.

Döda hafvet, afloppslös insjö i sydöstra Palestina,
upptagande den djupaste delen af Jordan-Araba-sänkan,
El-Ghor (se Asien, sp. 156) med
vattenspegeln belägen 394 m. lägre än hafsytan, den
djupaste depression på jordens yta. Döda hafvet
benämnes sjön först af Pausanias, 150 e. Kr.;
i bibeln kallas den vanligen Salthafvet (1 Mos. 14: 3;
4 Mos. 34: 12; Jos. 3: 16), men äfven Östra hafvet
(Hes. 47: 18; Joel 2: 20; Sak. 14: 8) och Hedmarkshafvet
(5 Mos. 3: 17; 4: 49; Jos. 3: 16), af Josefos
kallades den Asphaltites, af romarna Lacus asphaltites
(Asfaltsjön), af araberna benämnes den Bahr Lūt
(”Lots haf”). D. ligger mellan 31° 6′ och 31° 47′ n.
br. samt har en längd i n. och s. af 76 km. och en
bredd af 4,5—16 km. och en areal af, enl. olika
uppgifter, 1,000 och 1,120 kvkm., delvis beroende på
olika vattenstånd, hvilket varierar såväl årligen (ända
till 2 m.) som under längre perioder. Genom den från
östra stranden utskjutande halfön El-Lisān delas sjön
i två bäcken, ett större och djupare nordligt, ett
mindre, grundare sydligt. Det förra har ett medeldjup
af 300 m. (max. 399 m.), det senare af 3,9 m.
Sjöns botten ligger således på det djupaste stället
793 m. under hafsytan. Stränderna sakna vikar och
halföar, utom El-Lisan, och äro i regel bergiga,
ehuru på några ställen förekomma sandiga strandremsor
af flera hundra meters bredd. Verkliga
slätter ligga blott vid den sumpiga södra ändan och
kring Jordans mynning i n. Strandbergen utgöras
af sandsten, kalksten och basalt och stupa vanligen
brant ned i sjön. På västra sidan ligga Judeens
kullar, från ofvan till nedan täckta af en gulhvit
skorpa af salt och svafvel, på den östra Moabs
mineralhaltiga ryggar, hvilkas många spetsar ständigt
utsvetta nafta och jordbeck; i söder resa sig
saltkullar. Marmor, jaspis och bergsalt brytas i
omgifningen, och massor af drifved, som förts till sjön
af Jordan, hopa sig vid stränderna. Fruktbara äro
endast omgifningarna kring de floder, som flyta ned
i sjön, i synnerhet trakten kring Vadi ed-Derā‘a
(Vadi el-Kerak) på halfön El-Lisān. Vattnet har en
vackert blå, stundom i grönt skiftande färg, men är
utomordentligt salt och bittert, till följd af dess
stora halt af salter (klor och brom jämte natrium,
magnesium, kali och kalcium). Salthalten är olika
på skilda ställen af sjön och tilltager mot djupet;
på 300 m. djup är halten af fasta beståndsdelar
27,8 proc., vid ytan i medeltal 21,7 proc., vattnets
specifika vikt är på 300 m. djup 1,253, i medeltal
1,166. Den stora salthalten förklaras af de närbelägna
saltbergen och saltträsken, de många saltkällorna på
strandbrädden, den starka afdunstningen och bristen
på aflopp. Asfalt ("judbeck") täcker bottnen; genom
storm eller jordskalf lösgöras stycken, hvilka stiga
upp till ytan, såsom skedde särskildt 1834 och 1837.

Parti af Döda hafvet.

Ehuru salthalten något minskas i närheten af Jordans
mynning och under regntiden, är den dock så stor,
att inga vattendjur kunna lefva i sjön. Ehrenberg
och Lortet hafva dock i bottenslammet funnit vissa
mikrober. Utom kring sötvattenskällor (såsom vid
Engedi) och bäckmynningar, där en yppig växtlighet
frodas, sakna stränderna vegetation, så att
landskapet får ett ödsligt och liflöst utseende,
som rättfärdigar sjöns namn. Utom Jordan mottager
sjön nästan endast periodiskt flytande bäckar, Vadi
en-Nar, med källor från Jerusalem (bäcken Kidron),
samt Vadi Zerka Ma‘in, Vadi Modjib (Arnon) och Vadi
ed-Dera‘a från ö. m. fl. Sannolikt har i äldre tider
vattenmängden varit mycket större både i D. och i
hela El-Ghor. Engelsmannen E. Hull har vid Jeriko
funnit tre terrasser, af hvilka den högsta ligger
426 m. öfver D:s nuv. yta. Hafvets bäcken har
bildats samtidigt med den öfriga syriska sänkan,
af hvilken det är en del, men senare förkastningar
hafva också här egt rum — jordbäfningar förekomma
ännu ofta i El-Ghor —, och vid en sådan kunna Sodom
och Gomorra hafva sjunkit i D. (1 Mos. 19). Den
nejd, där de lågo, Siddimdalen (1 Mos. 14: 3), var
full af jordbecksgropar (1 Mos. 14: 10). De nu öde
omgifningarna af sjön voro fruktbara och bebodda
på den tid, då man kunde vattna marken med sött
källvatten. Berömda voro vinbergen, palmerna och
balsamlunderna kring Engedi vid den västra stranden,
nedanför "getkällan" (‘Ain Djidi). De flesta af
de forna källorna hafva nu försvunnit. Litt.:
Blanckenhorn, "Entstehung und geschichte des Toten
meeres" (1896), och Gautier, "Autour de la Mer morte"
(1900).
J. F. N.

Döda konton, hand. Se Konto.

Dödande, jur. Se Mortifitation.

Dödas uppståndelse. Se Uppståndelse.

Dödbok (Död- och begrafningsbok). Se Kyrkböcker.

Dödbränning, upphettning af ett ämne till sådan
temperatur, att någon karakteristisk egenskap,
som det vid passande upphettning skulle erhålla,
går förlorad. Dödbränd kalk släcker sig ej i vatten;
dödbränd gips har ej förmåga att med vatten bilda en
plastisk, hastigt hårdnande massa. Rörande dödbränd
jord se Bränning.

Döddans. Se Dödsdans.

Döden i bildande konst. Under olika tider har dödens
välde personifierats på åtskilliga mer eller mindre
gripande sätt af konstnärerna, och dessa ha därvid
plägat anknyta sin framställning till diktarnas
ord. Hebreerna tänkte sig en dödsängel, Azael;
äfvenså perserna och araberna, men hos intet af dessa
folk utpräglades den i synlig bild. Fornegypterna
föreställde sig, att gudarna Anubis och Horus
togo hand om de aflidnes själar på färden genom
underjorden. För forngrekerna fick ej döden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>