i båda ändarna i timret med tapp; för att styra den mot detsamma stötande timmerväggen, är dörnet på den mot väggen vända sidan försedt med en stadig fjäder, kallad svärd (karmsvärd), som passar in i motsvarande rännformiga urtagning, not, i timmerstockarnas ändar. Dess baksida kan ock vara huggen i vinkel, som då passar emot en ur timmerändarna bilad vinkelformig ränna, rist, hvaraf benämningen ristdörne. Där inga tätt slutande dörrar eller fönster behöfvas, stagas timmerväggarna vid en öppnings båda sidor enklast med en rund stake, nåldörne, som passar i en urtagning af motsvarande bredd och djup i timmerändarna. Benämningen dörne förekommer mest i Götaland. I. G. C.

<img l>

Dörpfeld [-felt], Wilhelm, tysk arkeolog, f. 1853 i Barmen, utbildade sig i Berlin till arkitekt, deltog 1877—81 i utgräfningarna i Olympia, hvilkas tekniska ledning han hade från 1878, och anställdes 1882 såsom arkitekt vid tyska arkeologiska institutet i Aten samt vardt 1887 dettas förste sekreterare. D. biträdde äfven vid Schliemanns gräfningar i Tiryns. Han var medarbetare i praktverket "Die ausgrabungen zu Olympia" samt i Schliemanns "Troja" och "Tiryns". D:s stora betydelse för den arkeologiska vetenskapen består däri, att han infört en exakt metod vid undersökningen af antikens arkitekturverk och dess topografiska förhållanden. Särskildt har han gjort sig förtjänt genom sina glänsande undersökningar öfver Atens topografi och dess antika minnesmärken. Sålunda har han uppvisat Propyleernas ursprungliga byggnadsplan och lämnat viktiga bidrag till Parthenons byggnadshistoria, hvarjämte han i första rummet har äran af återupptäckandet af det gamla Athenatemplet på Atens Akropolis. Sitt världsrykte har han dock kanske vunnit mest genom sina snillrika och banbrytande undersökningar om den atenska Dionysosteatern, hvilka kastat ett nytt ljus öfver den grekiska teaterns inrättning under den tid, då den grekiska tragedien stod i sin högsta blomstring. Resultaten af dessa forskningar äro nedlagda i hans (tills. med E. Reisch utarbetade) stora verk Das griechische theater (1896). Åren 1893—94 fortsatte D. Schliemanns gräfningar vid Hissarlik och återupptäckte den stad, som närmast motsvarar det homeriska Troja. Resultaten af hans forskningar vid Hissarlik, genom hvilka Schliemanns undersökningar i många stycken fullständigas och beriktigas, finnas nedlagda i det stora arbetet Troja und Ilion. Ergebnisse der ausgrabungen in den vorhistorischen und historischen schichten von Ilion 1870—1894 (1902). Under de sista åren har han därjämte företagit omfattande gräfningar vid västra sluttningen af Atens Akropolis och genom dem utvidgat kunskapen om det äldsta Atens topografi. Vid de försöksgräfningar, som han 1896 anställde ö. om det s. k. Theseustemplet, har han efter all sannolikhet återfunnit Atens gamla torg. Han har senare företagit utgräfningar vid Pergamon i Mindre Asien. Nyligen har D. väckt stor uppmärksamhet genom sin hypotes, att Homeros' Ithaka icke motsvarar den ö, som nu såväl som i forntiden bär detta namn, utan det n. v. Leukas (jfr "Leukas" 1905), en uppfattning, som mött starkt motstånd från filologiskt håll (Wilamowitz-Möllendorf) och mot hvilken äfven geografiska argument anförts (Lang, "Untersuchungen zur geographie der Odyssee", 1905), men som å andra sidan med ifver försvaras af flera yngre forskare och om hvilken den grundligaste kännaren af Balkanhalföns geografi, A. Philippson, säger, att den från geografisk ståndpunkt är oanfäktlig. Jfr "Mitteilungen des archæologischen instituts, athenische abteilung" (1902). 1906 blef D. ledamot af svenska Vet. akad. (T. J. A.) Dörpt, tysk namnform för Dorpat. Dörrstängare, anordning vid dörrar af fjädrar, motvikter o. d. på sådant sätt, att dörren, sedan den öppnats, automatiskt stänges utan slag eller stöt. De allmänt använda pneumatiska dörrstängarnas hufvuddelar visas af närstående fig., där a är en stark spiralfjäder, som, fäst vid dörr-ramen, sträfvar att stänga dörren medelst häfstången b. Rörelsen dämpas af den länkformigt i mekanismen insatta luftcylindern c, hvars kolf vid dörrens öppnande lätt inskjutes i cylindern, men bromsas af luften, då den under fjäderns inverkan återtager sitt utgångsläge. (G. H—r.)

Dös. 1. (Dyss), arkeol., kallas i inskränkt mening en sådan stenåldersgraf, som är bildad af vanligen 4—5 på kant ställda hällar, hvilka utgöra en kammare, hvaröfver en större häll är lagd som tak. En sådan stenkammare står ibland midt på en rund jordhög (runddös). Ibland är jordhögen aflång (långdös) och har en dös nära hvardera ändan. Jordhögen

Dös (Skåne). Sidovy och plan