Af sin kunglige lärjunge, med hvilken han alltjämt stod i nära beröring, fick D. flera diplomatiska uppdrag, och 1860 blef han adlad. 1862—65 var han chargé d’affaires och 1867—70 sändebud i Schweiz samt från 1870 till sin död sändebud vid italienska hofvet. — D. upptäckte i Turin och utgaf Henrik VII:s rådsböcker, ”Acta Henrici VII.” (2 bd, 1839), bearbetade ”Jahrbücher unter der herrschaft könig Ottos I.” (s. å.), i de af Ranke utgifna ”Jahrbücher des deutschen reiches unter dem sächsischen hause”, och började författa en vidlyftigt anlagd Geschichte des deutschen kaiserthums im l4. jahrhunderte (1841—42). Sedermera behandlade han politiska frågor för dagen, såsom i Das system des freien handels und der schutzzölle (1847). — 2. Helene D., baronessa von Racovitza-Schewitsch, den föregåendes dotter, f. 1845 i München, hade ett stort och fördärfbringande inflytande på Ferdinand Lassalles (se d. o.) öde, gifte sig efter dennes död med hans rival och baneman, Janko von Racovitz från Valakiet, och efter dennes död med en skådespelare S. Friedmann (1868), skildes från honom 1873 och blef skådespelerska, gifte sig 1875 i Ryssland med en socialistiskt sinnad baron von Schewitsch, utvandrade med denne till Amerika och idkade där journalistisk verksamhet. Återkommen till Europa, är hon numera bosatt i München och verksam som teosofisk skriftställarinna. Hon har bl. a. utgifvit Meine beziehungen zu Lassalle (1879, 11:e uppl. 1883). Dönsk tunga, fnod., ”danskt tungomål”, en i äldre tider förekommande benämning på det fornnordiska språket. Döpelse, teol. Se Dop. Döpelseförbund, teol. Det förhållande, som genom dopet inträder mellan Gud och människan, har ofta fattats under bilden af ett "förbund", som å Guds sida innefattar hans löfte till människan, att han vill vara hennes Gud, och å människans sida den förpliktelsen, att hon skall i tro och lydnad tjäna honom. Döpelseförbundet står å Guds sida alltid fast, och om människan å sin sida genom uppsåtlig otro och synd bryter detsamma, kan hon genom bättring och omvändelse åter komma i åtnjutande af alla dess välsignelser. E. J. Ö.* Döpler, Karl Emil, tysk konstnär, f. 1824 i Warschau, d. 1905, var verksam i Tyskland och Amerika, hufvudsakligen på dekorativa konstområden, och ledde 1876 kostymuppsättningen vid Nibelungfestspelen i Baireuth. Han utgaf 1900 sin själfbiografi: 75 jahre leben, schaffen, streben. — Hans son Emil D., f. 1855, professor i Berlin, är målare och konstindustriell tecknare. Dörarp, socken i Kronobergs län, Sunnerbo härad. 6,773 har. 547 inv. (1905). Annex till Hvittaryd, Växjö stift, Sunnerbo kontrakt. Dörby, socken i Kalmar län, Norra Möre härad. 3,188 har. 1,222 inv. (1905). D. bildar med Kläckeberga ett regalt pastorat i Kalmar stift, Norra Möre kontrakt. Dörffel, Alfred, tysk musikskriftställare, f. 1821, d. 1905, musikbibliotekarie vid Leipzigs stadsbibliotek 1878—1904, redigerade förträffliga klassikereditioner för musikförläggarna Breitkopf & Härtel och Peters, utgaf tematiska kataloger öfver J. S. Bachs och R. Schumanns verk samt författade bl. a. Führer durch die musikalische welt (1868). D. blef 1885 filos. hedersdoktor i Leipzig. E. F—t. Dörfflinger, Hans Georg. Se Derfflinger. Dörhala, Hala dör l. Styfhala, sjöv., hala ett tåg, till dess det blir styft. R. N.* <img l>

Döring, Theodor, tysk skådespelare, f. 9 jan. 1803 i Warschau, d. 17 aug. 1878 i Berlin, slog igenom som konstnär 1836 i Hamburg, hade därefter anställningar i Stuttgart och Hannover och fästes 1845 vid hofteatern i Berlin, där han 1875 firade sitt sceniska femtioårsjubileum. D. var en af sin tids främste skådespelare i Tyskland. Han utförde både komisk-humoristiska och tragiska karaktärsroller; dock kom hans egenart bäst fram i de komiska. Hans härmningsförmåga var outtömlig i träffande maskeringar och tonfall. Mestadels spelade han på inspiration, alltjämt varierande rollens enskildheter och endast fasthållande dess stora konturer. Till de förnämsta af hans omkr. 300 uppgifter hörde Shaksperes Falstaff, Malvolio, Shylock, Lear, Rikard III och Jago, Goethes Mefistofeles (som han dock karikerade något), Schillers Franz Moor, Lessings Nathan, vidare Tartuffe och den af honom 500 gånger utförda rollen Bankir Müller i Bauernfelds "Liebesprotokoll". Jfr biogr. af Wexel (1878). E. F—t. Dörj, fisk., vid västkusten benämning på ett krokfiskredskap, liknande "snöret" och liksom detta försedt med sänke af bly af oval eller annan form och två tämligen långa tafsar ("känsor"), fästa antingen så, att den ena sitter vid snörets ände, den andra något längre upp på snöret ofvan sänket, eller ock båda i jämnhöjd, hvardera då fastgjord vid ändan af en lagom grof metalltråd, som i sin tur på midten är vidbunden snörets ända. Det gifves flera slag af dörj: ränndörj, för fångst af makrill, användes från med frisk vind seglande båt, bottendörj, för torsk och andra fiskarter, sänkes till närheten af bottnen på måttligt djupt vatten, samt sladörj, som är försedd med lättare sänke och ej nedsänkes mera än till omkr. halfva djupet. R. L.* Dörjes moderdroppar, farm. Se Bäfvergäll. Dörnberg, Wilhelm Kaspar Ferdinand, friherre von D., tysk militär, f. 1768 i Hessen-Kassel, d. 1850 i Münster, anstiftade såsom öfverste i konung Jérômes af Westfalen tjänst en resning i april 1809 och tågade med ett par tusen bönder mot Kassel, men kunde ej förmå sitt regemente att taga konungen till fånga, blef slagen och flydde till Böhmen, där han slöt sig till hertigens af Braunschweig friskara. 1812—15 kämpade han mot Napoleon, och 1813 slog han general Morand vid Lüneburg. Han blef 1815 hannoveransk general och 1842 sändebud i Petersburg. (L. W:son M.) Dörne (fsv. dyrni, dörrpost), bygnk., de lodräta ständare, med hvilka dörr- och fönsteröppningar i liggvirkesväggar begränsas. Dörnet fästes