E är den femte bokstafven i de flesta europeiska språks alfabet. Dess äldsta kända form är =|, som återfinnes i det fornsemitiska (moabitiska) alfabetet (med betydelsen h) och i det forngrekiska alfabetet (med betydelsen e, ä). Med utelämnande af den lodräta stafvens nedre streck samt med omvändning af figuren uppkom däraf tecknet Ε, hvaraf det vanliga latinska E framgick. I den äldsta nordiska — och samgermanska — runraden var tecknet för e ᛖ eller ?, som sannolikt härrör från den grekiska kursivskriftens (under den äldre kejsartiden) ?. I den yngre runraden hade e först samma tecken som i: ᛁ, men däraf bildades senare en s. k. "stungen" runa för e: . — E har ett mycket växlande ljudvärde. I de flesta språk är detta e eller ä. I franskan betecknar det stundom kort ö, i engelskan ofta långt, stundom kort i, och ee utmärker i engelskan alltid långt i. Ej sällan nyttjas e i skrift utan att motsvaras af något ljud, t. ex. det andra e i eng. eve [īv], e i eng. och ty. ie. Det s. k. stumma e i franskan är i vers och äfven eljest ofta mer eller mindre hörbart. I fornsvenskan och forndanskan är e det normala tecknet för det slutna e-ljudet (t. ex. i ren, bredd) och i allmänhet strängt skildt från æ, som återgifver kort och långt ä-ljud. I nysvenskan har detta i fornsvenskan med æ tecknade ä-ljud i många fall och särskildt i ofta obetonade ord — t. ex. i henne, den, eller, men — kommit att tecknas med e, hvadan det nysvenska e har icke mindre än tre olika ljudvärden: e, ä och det alltefter de omgifvande ljudens beskaffenhet något skiftande mellanljud (mellan e, ä och ö), som i obetonade stafvelser uppstått ur allehanda äldre ljud, t. ex. boende (fsv. boande), himmel (fsv. himil), ottesång (fsv. ottosang), hassel (fsv. hasl), socken (fsv. sokn). Med reformationen börjar detta genom tyskt inflytande uppkomna bruk af e för ä att utbreda sig i svenskan. På 1700-talet begynner dock det svenska ä att täfla med detta tyska e, hvilket senare likväl vid århundradets slut och i förra hälften af 1800-talet får öfverhanden. På allra senaste tider har dock ä åter börjat komma till heders. Det är uppenbart, att det för svenska språket är en stor fördel att hafva två tecken för att återgifva och åtskilja de två olika ljuden (t. ex. i tre, ber, sed, en, eld, hem, sett och trä, bär, säd, än, äldre, hämnd, sätt) och att det är i hög grad önskvärdt, att ljudbeteckningen måtte i detta afseende varda så följdriktig som möjligt. I fornisländsk normalskrift är e tecken såväl för det ljud, som är den nordiska fortsättningen af det redan på indoeuropeisk botten befintliga ä-ljudet (t. ex. i isl. bera, bära), som för det i Norden genom i-omljud af a uppkomna ä-ljudet (t. ex. i isl. beria, slå), hvilket senare ljud i de gamla handskrifterna äfven tecknas med æ eller ę (försedda med akut accent, då ljudet var långt). I båda dessa fall motsvaras det fornisländska tecknet e af fornnorskt, fornsvenskt och forndanskt æ (t. ex. i bæra, bæria). — Jämte det vanliga e-tecknet nyttjas i flera språk e med diakritiska tecken. Af viktigare dylika e-tecken kunna här nämnas: 1) ę som i fornisländskan ursprungligen var afsedt att återgifva det genom i-omljud af a uppkomna ä-ljudet och som i polskan, liksom vid omskrifning af fornslaviskan, betecknar en nasalvokal (= fr. in); 2) ě, som i tjechiskan, liksom vid omskrifning af fornslaviskan, återgifver jä; 3) ë, som i litauiskan betecknar ljuden ie eller ea; 4) é, som i nyisländskan — där det stundom utbytes mot è - betecknar jä (hvaremot i fornspråket, liksom nu i tjechiskan, accenten utmärkte endast, att e-ljudet var långt), i franskan är tecken för slutet e ("e fermé") och i polskan utmärker ett eget, till i sig närmande e-ljud, samt 5) è, som i franskan i vissa lägen nyttjas som tecken för ä-ljudet ("e ouvert"), och hvilket Rask sökte införa i nyisländskan såsom tecken för jä. Om e-ljudets historia se Ä. Fr. L—r. (Ad. N—n.) Såsom musikterm betecknar E tredje tonen i den diatoniska skalan (i romanska länder kallas tonen dock mi) samt är namn på nottecknet för denna ton. I matematiken nyttjas e som tecken för det naturliga logaritmsystemets bas ( = 2,71828....). Se art. Logaritm. I logiken betecknar E ett universellt negativt omdöme, t. ex. intet djur är förnuftigt (jfr A). — På franska mynt betecknar E Tours, på österrikiska Karlsburg, på preussiska Königsberg och på tyska