riksmynt t. o. m. 1886 Dresden och därefter Freiberg. — Som senlatinskt taltecken är E = 250. E nyttjas dessutom i åtskilliga förkortningar. I fornromerska inskrifter och handskrifter är E (e) = Ennius, egregius (utmärkt), ejus (hans), emeritus, eques, erexit (uppreste, byggde), est (är) m. m. På kompassen och sjökort samt i den internationella meteorologien betecknar E eng. east, fr. est, öster. Som kemiskt tecken är E = 1 atom erbium, i fysiken stundom = elektricitet (+ E positiv, — E negativ elektricitet). I England är E dessutom förkortning för earl, Eastern, Östra (näml. postdistriktet i London), Edinburgh, english (engelsk), på franska räkningar beteckning för entrepôt, d. v. s. ännu icke förtulladt; i titlar = excellens eller eminens. e. a., förkortning för lat. ex actis, enligt (de skriftliga) handlingarna. Ea ("vattenhus"), möjligen Ae (sumer. En-ki, grek. Ἄος), en af babyloniernas förnämsta gudomligheter, var sannolikt ursprungligen lokalgud i Eridu, fordom sjöstad vid Persiska viken. Därför antog stadens gud en hafsguds karaktär. Ea är sålunda i det teologiska systemet hafsdjupets gud i motsats till Anu, himlahvalfvets, och Bel, jordens gud. Men han är ej blott hafsdjupets gud, utan vattnets gud i allmänhet. Han härskar öfver strömmar och källor, hela det underjordiska vattenriket. Då floderna voro Babyloniens lifsådror, kom han naturligen att intaga ett mycket framstående rum. Såsom det hemlighetsfulla djupets härskare var han äfven visdomens gud och i denna egenskap uppenbarelsens gud. Från honom hafva människorna fått all kunskap, lärt all konstfärdighet och alla handtverk. Han är sålunda vetenskapernas, läkekonstens, de sköna konsternas och industriens gud. I rent religiöst hänseende är han reningsguden. D. M. Ea-bani, "Ea är min fader", babylonisk hjältegestalt. Se Gilgamešepos. Eadgar [e-ād'gār], Eadgyth, Eadmund, Eadwig, Eadwine. Se Edgar, Edith, Edmund, Edwy, Edvin. Eadgils [e-ā'dgilṡ]. Se Adils. Eads [idṡ], James Buchanan, nordamerikansk ingenjör, f. 1820 i Lawrenceburg, Indiana, d. 1887 i Nassau på Bahamaöarna, gjorde sig 1842 bekant genom sina dykarklockbåtar för bärgning af sjunkna fartyg och blef 1861 berömd genom att för nordstaternas räkning inom 100 dagar konstruera 8 pansrade flodångare för Mississippifälttåget. Hans mest bekanta brobyggnadsarbete är den väldiga bron öfver Mississippi vid S:t Louis, utförd 1867—74. Ett namn i ingenjörvetenskapens historia förvärfvade E. genom sina jetéer vid Mississippis utlopp, hvarigenom floden bragtes att själf fördjupa sin strömfåra och gjordes lättare farbar i sitt nedersta lopp. E. verkade under sina sista år för en plan att bygga en skeppsjärnväg tvärs öfver Tehuantepec-näset i Mexico och därmed göra transoceaniska kanaler i Central-Amerika onödiga. Eagle [īgl], eng., örn; nordamerikanskt guldmynt om tio dollars (se Dollar med afbildning). Eagle Hawk [īgl-håk], stad i australiska staten Victoria, 6 km. n. v. om Bendigo. 8,130 inv. (1901). Guldbergverk. Ealdorman [e-ā'ldårmän] kallades bland de gamle angelsaxarna en ämbetsman, som ursprungligen motsvarade de hos Tacitus omtalade folkvalde höfdingarna (principes). Han valdes på folktinget (folk-moot) och presiderade öfver detta; faktiskt blef hans makt- och ämbetsställning småningom ärftlig. Under de angelsaxiska småkonungadömenas tid plägade en ealdorman med sheriff och biskop sitta dömande på grefskapets ting (shire-moot) samt uppbära 1/3 av vissa sakören. Han anförde äfven grefskapsuppbådet och kallades därför stundom heretoga (dux). En ealdormans ämbetsområde omfattade emellertid ofta mer än ett grefskap. I den mån smärre områden införlifvades med tillväxande kungariken (t. ex. Mercia och Wessex), plägade en från de gamla furstesläkterna härstammande ealdorman i dessa införlifvade områden intaga en mer eller mindre oberoende ställning. Så var förhållandet i Mercia under konung Penda, och när Mercia införlifvades med Wessex, satte konung Alfred dit sin måg Ethelred som ealdorman. I början af 1000-talet begynte titeln ealdorman, troligtvis under danskt inflytande, vika för earl (se d. o.). Jfr Stubbs, "Constitutional history of England", I (1874). V. S—g. Ealing [ī'liȵ], förstad till London i grefsk. Middlesex, 10 km. v. om Hyde park. 33,031 inv. (1901). Eap (Yap), ö bland de västra Karolinerna. <img l>Earlkrona.

Earl [əl], engelsk ämbets- och sedermera adelstitel. Vid den angelsaxiska invandringen skilde man mellan vanliga frimän (ceorls) och de ädelborne (eorls). Den senare benämningen (under formen earl) tillades i början af 1000-talet, troligen under danskt inflytande (jfr Jarl), den mäktige ämbetsman, som förut kallats ealdorman (se d. o.). Från Knut den stores tid ökades dessa earlers ämbetsområden, så att riket faktiskt blef indeladt i 4 jarldömen, hvilka egde fortbestånd till den normandiska eröfringen. Varnad af de store earlernas resning 1074, inskränkte Vilhelm Eröfraren deras makt och styrde grefskapen genom sheriffer, som berodde af honom. I några grefskap, vanligen gränsmarker (counties palatine), hade emellertid earlen fortfarande nästan en vice-konungs maktställning (se County). Earlvärdigheten, sparsamt förlänad af Vilhelm, började från konung Stefans tid (1135—54) ymnigare utdelas och förvandlades småningom (utom i counties palatine) till en med vissa förmåner förenad ärftlig adelstitel. Den var alltsedan eröfringen likvärdig med den franska comte (lat. comes). Earlen fick sitt namn efter ett grefskap och omgjordades högtidligen af konungen med grefskapets svärd; till slutet af 1200-talet erhöll han äfven den ealdormanen fordom tillkommande "tredje penningen" af sakörena vid grefskapsdomstolen. I den mån earlernas antal ökades, började de erhålla titlar ej blott efter grefskapen, utan äfven efter byar, gods eller egna släktnamn. Earlvärdigheten var Englands högsta adelstitel till 1337, då Edvard III upphöjde sin son "Svarte prinsen" till hertig (af Cornwall). Sedan äfven markisvärdigheten införts (1385), blef earlvärdigheten den tredje i ordningen inom Englands "peerage". Titeln anses nu motsvara fr. comte, ty. graf och sv. grefve (ordet användes blott om engelsmän; icke-engelska grefvar