Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eckart ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bruket uppgifves vara anlagdt 1638, och 1649
meddelades privilegium att åter upprätta hammaren vid
E. Det tillhörde därefter släkten von Scheele i flera
generationer, egdes i förra årh. af flera grefvar
Hamilton och har nu länge tillhört J. M. Kruckenberg.
Eckert, Karl Anton Florian, tysk tonsättare,
f. 1820 i Potsdam, d. 1879 i Berlin, var ett
musikaliskt "underbarn", studerade för Mendelssohn
och blef efter hvartannat kapellmästare i Paris samt
hofkapellmästare i Wien, Stuttgart och Berlin. Han
är mest känd genom några sånger, men han komponerade
äfven operor och oratorier samt instrumentalmusik.
A. L.*
Eckert, Fritz Herman Vilhelm, arkitekt, f. 25 april
1852 i Stockholm, studerade vid konstakademien
1871—78 och reste 1879 i utlandet. Han blef arkitekt i
öfverintendentsämbetet 1878 och intendent därstädes
1904. Sedan 1880 är han lärare vid Tekniska
skolan. E. har lämnat ritningar till Professor
Curmans villa och Kungliga hofstallet i Stockholm,
till Antuna gård, K. F. U. K:s byggnad i Stockholm
(ritningar 1905) m. m.
G—g N.
Eckerö, socken i Stockholms län. Se Ekerö.
Eckerö. 1. Socken på Åland, Finland, utgör
ett imperiellt pastorat af 3:e kl. i Åbo
ärkestift, Ålands kontrakt, Ålands domsaga
och härad. Landarealen 117 kvkm. Befolkningen,
svensktalande, 1,421 pers. (1905). — 2. Tullstation,
med särskild tullkammare, på Åland, i ofvannämnda
socken. Stationens betydelse har numera betydligt
nedgått. 1905 var tullkammarens uppbörd blott
1,783 mark. Det åligger Eckeröbönderna att
befordra postgången från Finland till Sverige,
ehuru denna skyldighet under senare tid icke tagits
i anspråk.
A. G. F.
Eckhard, sagogestalt. Se Eckart.
Eckhart, Johann Georg von (före adlandet Eccard),
tysk historiker och filolog, f. 1664, d. 1730 i
Würzburg, var 1694—1706 Leibniz behjälplig vid
dennes historiska arbeten samt blef 1706 professor
i historia i Helmstädt, 1714 hannoveransk
historiograf och 1716 kungl. bibliotekarie i
Hannover. 1719 adlades han af kejsar Karl VI. Af
ekonomiskt obestånd och andra orsaker drefs han
1723 att rymma från Hannover, öfvergick 1724 till
katolska läran och blef s. å. historiograf och
geheimeråd hos furstbiskopen af Würzburg. — Jämte
Mascow och Leibniz "står E. på tröskeln till den
nyare tyska historieskrifningen". Hans förnämsta
historiska verk är Commentarii de rebus Franciæ
orientalis et episcopatus wirceburgensis (2 bd, 1729,
ofulländadt). Dessutom författade han Historia studii
etymologici linguæ germanicæ (1711) och utgaf en
mängd källskrifter rörande Tysklands äldre historia.
Eckhart, oriktig form för Eckart (se d. o.).
Eckhel, Joseph Hilarius, österrikisk
numismatiker, f. 1737, d. 1798 som professor i
arkeologi och numismatik i Wien samt direktor
vid kejserl. myntkabinettet därstädes, utgaf
bl. a. Doctrina numorum veterum (8 bd, 1792—98;
"Addenda", 1826), ett oöfverträffadt arbete om
antikens mynt.
Eckhof. Se Ekhof.
Eckhout [-haut], namn på två holländska målare. Se
Eeckhout.
Eckleff, Karl Fredrik von, stiftare af
Tankebyggarorden, f. 26 juni 1723 i Stockholm,
d. därstädes 30 juni 1786 som sekreterare i
utrikesexpeditionen, var ifrig samlare, men utan insikt, och
stor ordensvurm. Från 1760-talets början var han
chef för Frimurarorden i Sverige, och han stiftade
därinom den Svenska stora landtlogen. I det vittra
ordenssällskapet Tankebyggare (se d. o.), som blef
af verklig betydelse för svenska litteraturen, var
E. ständig sekreterare, men hans egna poetiska försök
voro mycket klena.
Ecklesiark (grek. ekklesiarches, af ekklesia,
kyrka, och archein, härska, stå i spetsen för),
kyrkoföreståndare; i den grekisk-katolska kyrkan
benämning på den person, som har uppsikten öfver
kyrkorna och gudstjänstens upprätthållande. Jfr
Ecclesia.
Ecklesiastik (af grek. ekklesia, kyrka), kyrklig,
till kyrkoförvaltningen hörande, t. ex. ecklesiastik
tjänsteman, ecklesiastikärende.
Ecklesiastika boställen. Se Boställen. En omfattande,
länsvis ordnad redogörelse för de kyrkliga boställenas
och skogarnas uppkomst och natur utarbetas,
enl. offentligt uppdrag, af kammarrådet G. Thulin; 2
bd däraf hafva utkommit, omfattande Gäfleborgs (1904)
och Västernorrlands (1906) län. — Om de Ecklesiastika
boställenas skogsfond, en af Statskontoret förvaltad
fond, se Boställen, sp. 1298.
Ecklesiastika deputationen. Se Deputation, sp. 171.
Ecklesiastikberedningen, ett 1786 inrättadt och 1818
upphäfdt ämbetsverk för handläggning och föredragning
af prästerliga befordringsärenden.
Ecklesiastikdepartementet, Kungl., ett
af de statsdepartement, i hvilka K. M:ts
kansli är deladt. Enligt k. stadgan 31
mars 1900 ang. fördelning af ärendena mellan
statsdepartementen med ändringar 30 jan. 1903 och
30 sept. 1904 tillkomma Ecklesiastikdepartementet
ärenden rörande kyrkoväsendet, prästämbetets
utöfning, prästerskapets och kyrkobetjäningens
löningsrättigheter och tjänstårsberäkning, byggande
och underhåll af kyrka och prästgård; stiftelser och
anstalter för vetenskaperna, allmänna uppfostran och
undervisningen med undantag dels af dem, som höra
till militärstaterna, dels ock af de specialskolor
för näringarna, som enligt nämnda stadga höra under
annat departement; stiftande, upphäfvande, ändring
eller förklaring af sådana kommunalförfattningar, som
afse kyrko- eller undervisningsväsendet; stiftelser
och anstalter för vitterhet och skön konst; Riks-
och landsarkiven; offentliga bibliotek, akademier och
museer med undantag af dem, som röra landtförsvaret,
sjöförsvaret eller näringarna; milda stiftelser för
ändamål, hvilkas tillgodoseende icke tillkommer
under annat departement lydande myndighet eller
anstalt. Ecklesiastikdepartementet är f. n. (1907)
fördeladt på 3 byråer: en för kyrkoärenden, en för
ärenden ang. den högre undervisningen, Riks- och
landsarkiv, K. biblioteket, akademier m. m. samt en
för ärenden ang. folkundervisningen. Departementets
chef bär officiellt titeln "statsrådet och chefen för
k. Ecklesiastikdepartementet", men benämnes i dagligt
tal oftast ecklesiastikministern, öfriga ämbets-
och tjänstemän äro: 1 expeditionschef, 3 kansliråd
och byråchefer, 6 kanslisekreterare, 1 registrator
samt ett antal amanuenser (e. o. tjänstemän). En
af kanslisekreterarna åligger att, under tillsyn
af vederbörande kansliråd, bearbeta statistiska
uppgifter ang. undervisningsväsendet och i öfrigt
föra de för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
