släkten Condé, under Napoleon I:s tid uppfostringsanstalt för döttrar till officerare af hederslegionen och numera filial af pensionsanstalten i S:t-Denis. Écoute [eko't], fr., plats för lyssnande. Krigsv., benämning på mingallerier, emedan man ifrån dem ofta kan höra, om fienden förehar minarbete samt huru nära eget galleri detta eger rum. Går man ut med särskilda gallerier för detta ändamål, kallas de lystringsgallerier (se d. o.). L. W:son M. Écraseur [-ṡ<over>ö</over>r], fr. Se Ekrasör. Écrasons l'infâme! [ekraṡ<over>å</over>' l<over>ä</over>fām], fr. (med underförstådt superstition eller église), "låtom oss krossa den skändliga (vidskepelsen eller katolska kyrkan)", ett uttryck, som Voltaire ofta använde i sina bref. Stundom undertecknade han sina skrifvelser med "Ecr. l'inf." eller "Ecrlinf." Écrêter [ekräte'], fr. (af crête, kam, öfre kant), krigsv., med artilleri bortskjuta öfre delen af en mur eller ett jordbröstvärn för att därigenom blotta bakomvarande försvarare (jfr Afkamma). L. W:son M. Écrins [ekr<over>ä</over>'], Barre des l. Les Écrins, bergsstock i Pelvoux-gruppen, högsta toppen i Dauphinéalperna, franska depart. Isère. 4,103 m. hög. Ecrusilke [ekrȳ-], fr. soie écrue (af écru, rå), råsilke. Se Sidenindustri. Ectobia, zool. Se Kackerlackor. Ectocarpaceæ, bot. Se Phæophyceæ. Ectopia. Se Ektopi.

Écu i guld, slagen för Ludvig XI. (Nat. storl.)

Écu [ekȳ], fr. (eg. sköld, af lat. scutum, sköld; jfr Escudo och Scudo), num., "sköldmynt", namn på vissa äldre franska guld- och silfvermynt, så kallade, emedan de på ena sidan vanligen buro en heraldisk sköld (med tre liljor, kronor e. d.). Sådana mynt i guld slogos först under Ludvig den helige i midten af 1200-talet (deniers d'or à l'écu, förkort, till écu), ett århundrade senare under Filip VI och därefter fortfarande, senast 1636 under Ludvig XIII. Då de aflystes, hade de ett värde af 6 livres. 1/4 écu i silfver präglades af Henrik III 1580 och hel silfver-écu först af Ludvig XIII 1641; den kallades äfven petit écu, écu blanc l. louis d'argent och gällde då 3 livres, men höjdes 1726 till 6 livres (= 5,80 francs) värde och indrogs 1803, då den ersattes af 5-franc-stycket, som sedan dess äfven bär namnet écu. Ecuador (República del Ecuador), sydamerikansk republik på ömse sidor om ekvatorn (däraf namnet), ligger som en kil mellan Colombia i n. och Peru i s. samt begränsas i v. af Stilla oceanen. Det utbreder sig mellan 1° 23' n. br. och 4° 55' s. br. samt mellan 73° 10' och 81° v. lgd. Arealen beräknas till 299,600 kvkm. (tillsammans med Galapagosöarna 307,243 kvkm.). Gränserna äro delvis omtvistade, och någon officiell kartläggning har aldrig egt rum. Den öfver 800 km. långa kusten har en djupt inträngande vik, Guayaquil-viken, med Puna-ön, samt flera mindre bukter. Ö. om den smala kustslätten höjer sig i prov. Manabi och Esmeraldas en förkedja till Anderna, Montaña de Sandomo, skild från dessa genom en bred dal, som genomflytes af Rio Guayas' källfloder, Rio Daule och Rio Palenque. E:s Ander utgöra två parallella kedjor, som på flera ställen äro förenade genom tväråsar. Den östra, som är hufvudkedjan, består väsentligen af gnejs, glimmerskiffer, granit o. a. äldre bergarter, medan den västra utgöres dels af en stomme af mesozoisk sandsten och kalksten, dels, och hufvudsakligen, af gamla eruptivbergarter, såsom diorit, diabas, porfyr m. m. Båda äro dessutom rika på yngre eruptiva bergarter, i synnerhet andesit, produkter af många, delvis ännu verksamma vulkaner. På östra kedjan, som i medeltal är 4,000 m. hög, ligga bl. a. topparna Sangay (5,323 m.), jordens verksammaste vulkan, Altar de los Collanes (5,400 m.), Tunguragua (5,087 m.), Cotopaxi (5,943 m.), Antisana (5,756 m.), Cayambe (5,840 m.) och Imbabura (4,582 m.); på den västra, ehuru i medeltal blott 3,000 m. hög, träffas flera lika höga eller högre vulkantoppar, såsom Chimborazo (6,310 m.), Carihuairazo (5,106 m.), Iliniza (5,305 m.), Corazon (4,816 m.), Pichincha (4,787 m.) och Cotocachi (4,966 m.). Den mellan de båda kedjorna liggande längddalen delas genom de ofvan nämnda tväråsarna i en rad bäcken af 2,000—3,000 m. höjd, hvilka ha namn efter någon ort eller flod och af gammalt varit befolkningens hufvudorter. De östra Anderna stupa brant ned till Amasonslätten, som genomflytes af ett antal föga kända bifloder till Amasonfloden: Napo (med Coca), gränsflod mot Colombia, Curaray, Tigre, Pastaza, Morona och Paute. Några af dem äro segelbara i sin nedre del, Napo under 800 km. Mindre, om ock till en del segelbara, äro kustfloderna Mira, Guallabamba-Esmeraldas samt Guayas med dess tillflöden Daule, Palenque, Bodegas och Chimbo. Klimatet är ekvatorialt; vid kusten modereras värmen genom svala luftströmmar: årsmedeltemperaturen för ön Puna är 25°, för Guayaquil uppges den (sannolikt för högt) till 27° med en januaritemperatur af 28,5 och en julitemperatur af 25,5°. Varmast är trakten kring Esmeraldas. Nederbörden är vid kusten ringa (regntiden varar t. ex. på ön Puna blott i febr. och mars), men ju mer man nalkas Anderna, desto längre blir regntiden, och i den fuktiga urskogen på deras nedre delar brukar det regna hvarje natt. Hvarken på västra eller östra kedjan kan man tala om någon torr tid på en höjd af 300—1,500 m. Därför äro dessa trakter, särskildt vid omkr. 1,000 m., synnerligen osunda. Högre upp blir klimatet sundare, enär värmen raskt aftager, så att årsmedeltemperaturen på 1,250 m. höjd är 18,3° och i de ofvan nämnda bäckena varierar mellan 18° och 11°. I Quito och flerstädes faller regnet, hvars mängd stiger till 1,070 mm., mest i form af svala regnbyar, som göra natten kall, medan dagen kan vara brännhet. Största nederbörden i cordilleran (bergstrakterna) infaller i mars—maj, ett andra, mindre maximum i okt. och nov. De högsta delarna af cordilleran ha s. k. páramoklimat, som kännetecknas däraf, att nederbörden ofta faller i form af