snö eller hagel; årsmedeltemperaturen ligger under 11°. Snögränsen har en medelhöjd af 4,750 m.; endast 16 berg äro ständigt snöklädda, 6 i Väst- och 10 i Öst-Anderna. Af glaciärer räknar man 20; bland dem går en på Altar lägst (4,000 m.). J. F. N. Växtvärlden. I den torra kustregionen omkring Guayaquilviken fälla träden sina blad under den torra tiden. Vid stränderna träffas mangroveskogar, de s. k. manglares, samt buskar och kokospalmer; på några ställen är floran nästan ökenartad med kaktusarter och mimosor. Där utbreda sig också yppiga savanner med gles trädvegetation af ceibaträd m. fl. Den fuktiga kustregionen i Esmeraldas och söderut närmare cordillerans fot utmärkes af utomordentligt yppiga regnskogar, delvis bestående af palmer samt sådana träd, som lämna dyrbart virke, kautschukträd, kakaoträd och många andra. Där träffas äfven bambu, Carludovica, af hvars blad panamahattarna framställas, scitamineer, araceer, prydliga ormbunkar, orkidéer, bromeliaceer och talrika lianer. Utom tropikernas vanliga fruktträd och köksträdgårdsväxter odlas i kustregionen kaffe, bomull, sockerrör och framför allt kakao, som här har sitt hemland. Inhemska härstädes äro äfven Spondias (ciruela), Inga-arter (guava), Psidium (guayava) m. fl. Många af denna regions växter stiga högt uppåt bergens sluttningar. I skogarna, som täcka cordillerans sluttningar, växa kinaträden, chirimojan (Anona Cherimolia), melastomaceer, storbladiga piperaceer och araceer, jättelika moraceer, Cecropia, i de högre regionerna trädartade solanaceer, fuchsior, myrtaceer, Carica-arter, vaxpalmen och trädartade ormbunkar; högst af alla träd går Polylepis. Bergskogarna på Öst-Anderna motsvara i allmänhet dem på Väst-Anderna; dock växa endast på de förra mauritiapalmen och de balsamgifvande Copaiferaträden. I högdalarna mellan Andernas båda kedjor försvinna de tropiska formerna, och af träd finnas nästan endast Prunus salicifolia och Schinus molle. Odlade växter äro här desamma som i mellersta och södra Europa, af träd särskildt Eucalyptus. Af inhemska märkas Chenopodium quinoa (quinoa), Tropæolum tuberosum (mashua), Oxalis crenata (oca), Ullucus tuberosus (melloco), Arracacia esculenta (zanahoria), Solanum muricatum (pepino), Physalis peruviana, Opuntia tuna (tuna), Carica-arter (chamburo och babaco) och framför allt potatis. Vid omkr. 3,400 m. börjar den trädlösa páramoregionen, där vegetationen blir alltmer alpin, ju högre man kommer. Gräsen bilda här florans viktigaste beståndsdel, och tack vare de vidsträckta pajonales kan här boskapsskötsel drifvas, fast åkerbruket ej går. G. L—m. Djurvärlden hör till den brasilianska subregionen af den neotropiska regionen och är i bergstrakterna besläktad med Perus och Colombias, i de östra delarna med Amasonområdets. I cordilleran (bergstrakterna) äro lamadjuren sällsyntare än i Peru. Af däggdjur finnes bl. a. ett 40-tal arter apor. Fågelfaunan är mycket rik och omfattar bl. a. kondoren samt många papegoj- och kolibriarter. Äfven amfibier och reptilier äro talrika. I kustfloderna lefva kaimaner och andra krokodilarter i oerhördt individantal; boaormar och många andra giftiga eller icke giftiga ormar förekomma också. Befolkning. Någon folkräkning har aldrig företagits. Den allmännast antagna uppskattningen (af Cevallos för 1889) slutade på 1,272,160 pers., däraf omkr. 120,000 hvita, 702,000 indianer och 450,000 af blandade raser (mestiser, choloer, mulatter, zamboer, zambaigoer m. m.). De indianstammar, som bebodde E. vid européernas ankomst, hade vid midten af 1400-talet underkufvats af Perus inka. Bland dem var quito l. kito, som bebodde höglandet, den förnämsta. Dess ättlingar äro sedan århundraden kristna, tala ketsjua eller spanska. De stå nu lågt i kulturellt afseende, ofta lefva de som "conciertos" ("statfolk") på "haciendas" (landtgårdarna) under tillsyn af "mayordomos" (inspektörer), knappt bättre än slafvar. En friare ställning hafva kuststammarna bevarat, bland hvilka cayapa räknar 2,000 individer. I urskogarna ö. om Anderna kringströfva de "vilde" indianerna, bland hvilka de krigiske jivaros och de fredlige zápara äro de mest betydande. — Utlänningarna torde vara omkr. 6,000, däraf 5,000 från andra delar af Syd-Amerika och från Central-Amerika, 700 européer och 300 kineser. De största städerna äro Quito, hufvudstaden, med högst 80,000 inv., Guayaquil, med omkr. 50,000, och Cuenca, med 30,000 inv. E:s språk är en med många indianska ord uppblandad spanska. Religionen är den romersk-katolska. En ärkebiskop residerar i Quito, och under honom stå 6 biskopar. 36 munk- och 11 nunnekloster finnas. 1904 antogs en lag, som ställde kyrkan och dess egendom under statens kontroll och förbjöd bildandet af nya ordnar eller införandet af främmande religionssamfund i landet. Civiläktenskap tilläts genom lag af 1902. — Primärundervisningen är kostnadsfri och till namnet obligatorisk. Undervisningsväsendet står dock lågt. I Quito finnes ett gammalt, nu obetydligt universitet, med hvilket läroanstalterna i Cuenca och Guayaquil höra tillsammans, en medicinsk och en teknisk skola; där och i Guayaquil finnas äfven handels- och yrkesskolor; dessutom har landet 9 högre skolor och en mängd lägre. Näringar. E:s nästan enda förvärfskälla är landtbruk, som producerar spannmål, ris, kakao, kaffe, bananer och i höglandet den tempererade zonens alster. Boskapsskötseln är af stor betydelse för höglandet, där äfven ost tillredes. Men både jordbruket och boskapsskötseln stå lågt. Bergsbruket lämnar icke stora resultat, oaktadt landet ingalunda är fattigt på metaller. Industrien producerar mest grofva tyger af ull och bomull, panamahattar och hängmattor. Viktigare är handeln. Importen steg 1900—04 i medeltal till 13,9 mill. sucrés om året (ylle- och bomullsvaror samt andra manufakturalster) och exporten till 18,3 mill. Den senare utgjordes till två tredjedelar af kakao, f. ö. af stennötter, kautschuk, hudar, silfver, panamahattar, socker, kaffe, guld o. a. Den lifligaste handeln drifves med Förenta staterna, England, Tyskland och Frankrike. Den förnämsta hamnen är Guayaquil. En järnväg går från Guayaquil i riktning mot Quito, men endast 270 km. äro fullbordade. Landsvägarna äro föga bättre än mulåsnestigar; hjuldon äro oanvändbara. Några floder trafikeras af en liten ångbåtsflotta och andra mindre farkoster. Telegraflinjer förena de större städerna (4,130 km.). I republikens hamnar inlöpte 1904 1,248 fartyg om 56,063 ton och utlöpte 1,210 om 66,697 ton.