närliggande Ezion-geber, Sela (klippan), af några, ehuru på ej fullt säkra grunder, sammanställdt med Petra (hvilken stad synes ej med säkerhet förekomma i hela G. T.), och Teman, som torde ha varit ett distrikt i nordvästra delen af landet. — 2. Ett i ofvannämnda landområde bosatt folk, hvilket i G. T. likasom landet understundom också kallas Seir eller Seirs barn; med dessa namn växlar äfven benämningen Esau, som däremot aldrig användes om landet E. De äldsta uppgifterna om E:s folk torde finnas i egyptiska urkunder från omkr. 1300 f. Kr., men innehållet i dem är skäligen magert. I patriarkberättelserna i 1 Mos., där äfven förhållandet mellan E. och Esau förklaras (25: 25, 30), är Esau den äldre tvillingbrodern till Jakob, d. v. s. båda folken äro nära besläktade, och Edom (Esau) har först hunnit till ett bofast lefnadssätt och blifvit en organiserad stat (jfr 1 Mos. 36: 31 ff.), hvilket likväl icke hindrat den yngre Jakob (Israel) att senare underlägga sig Edom, ett förhållande, som 1 Mos. 25: 31 ff. och kap. 27 vill förklara från religiös synpunkt. Till denna förklaring hör ock den olika karakteristiken af Esau och Jakob: den förre rättfram, godmodig, men rå och lättsinnig, den senare klok, listigt beräknande, men under allt detta mera öppen för högre mål. Till grund för berättelserna i 1 Mos. om Jakob och Esau torde för öfrigt ligga strider mellan edomiter och israeliter i förmosaisk tid. Före edomiternas inträde i landet E. beboddes detta af horiterna (grottinvånare), med hvilka edomiterna ingingo äktenskap (connubium); dock fortforo horiterna att bestå såsom ett särskildt folk med själfständig stamindelning (jfr 1 Mos. 36: 20 ff.). När Israel sedan på sitt tåg från Egypten nådde E:s gräns, stod detta folk redan under konungar (jfr 4 Mos. 20: 14). Sin afvoghet visade E. nu genom att tvinga Israel till en lång omväg omkring deras land. Sedan höra vi icke talas om E. förrän under konungarna Sauls och Davids regering. Den förre skall, enligt 1 Sam. 14: 47, ha fört ett segerrikt krig mot E., men troligen föreligger här ett misstag eller textfel. David besegrade E. fullständigt, utrotade till stor del dess manliga befolkning och insatte israelitiska fogdar i landet (jfr 2 Sam. 8: 13 ff.; 1 Krön. 18: 12 ff.; Ps. 60: 2). En prins Hadad, som då flydde till Egypten och där fann vänligt mottagande, återkom sedan under Salomos tid, utan att dock, såsom det synes, kunna göra dennes makt öfver E. något afbräck (1 Kon. 11: 14 ff.). Vid rikets delning tillföll E. Juda rike, måhända dock med rätt till egna vasallkonungar. Under den judiske konungen Joram (midten af 9:e årh. f. Kr.) lyckades E. göra sig fritt från Juda, men för att i stället, såsom det synes, snart nog blifva beroende af assyrierna. Förmodligen på grund af detta försvagande kunde konung Amasja i Juda tillfoga edomiterna ett nederlag och konung Asarja fråntaga dem den viktiga hamnstaden Elat (jfr 2 Kon. 14: 7, 22), en eröfring, som dock snart gick förlorad genom konung Ahas' trångmål under det syro-efraimitiska kriget (omkr. 736 f. Kr.), då edomiterna t. o. m. inföllo i Juda rike (jfr 2 Kon. 16: 6; 2 Krön. 28: 17 ff.). Därefter synes E. alltmer ha kommit i beroende af assyrierna, något som t. o. m. under vissa tider föranledde ett närmande från E:s sida till Juda rike i syfte att förhandla om gemensamt uppror. Under den babyloniske konungen Nebukadnessars regering har E. liksom Juda rike fått utbyta det assyriska oket mot det kaldeiska. Efter Jerusalems fall (586 f. Kr.) tog det gamla hatet sig uttryck däri, att edomiterna härjande inföllo i Juda, en händelse, som inspirerat en mängd profetiska röster bland judarna till strafförkunnelser mot E. (jfr Obadja v. 8 ff.; Hes. 25: 12 ff.; Jes. 63 m. fl.). Genom detta infall i Juda rike kom tyngdpunkten i E:s makt att ligga v. om ‘Araba. Vid judarnas återkomst från exilen torde perserna ha nödgats drifva ut E. från de förres område. Omkr. 300 f. Kr. ledo emellertid edomiterna själfva en stor förlust genom de från s. framträngande nabateerna (se d. o.), som satte sig i besittning af det östra berglandet med Petra. På grund häraf synas edomiterna på nytt ha inträngt i södra delen af Juda ända till Bet-Sur och Gasa och haft sin medelpunkt i Hebron. Från denna tid härleder sig namnet Idumeen på denna del af det gamla Juda. Då detta "Nya Edom" slöt sig till syrerna, bekrigades det lyckligt af Judas Makkabeus 165 f. Kr. och eröfrades fullständigt af Johannes Hyrkanos 126. Efter denna tid stod Idumeen under ståthållare. En af dessa, idumeern Antipater, lyckades med Cæsars gunst svinga sig upp till prokurator öfver hela Palestina år 47 f. Kr. Hans son, Herodes den store, blef grundläggaren af den sista dynastien i Juda, hvarunder Idumeen stod under en arkont. Efter år 70 försvinna såväl Idumeen som judarna ur den politiska historien. — Edomiternas religion var säkert polyteistisk; bland deras teofora personnamn märkas sådana, som ha till sammansättningsled något af gudsnamnen: Kos, Malik, Baal m. fl. Då de israelitiske profeterna icke nämna några edomitiska gudar, kan däri ligga en antydan, att religionen ej spelat någon större roll bland detta folk (jfr Esaus lättsinniga bortslumpande af sin religiösa företrädesrätt såsom den förstfödde). Å andra sidan voro edomiterna enligt G. T:s uppgifter kända för vishet och praktisk klokhet (jfr Jer. 49: 7; Obadja v. 8, Baruk 3: 22). — Litt.: Burckhardt, "Travels in Arabia" (1829), Laborde, "Voyage dans l'Arabie Pétrée" (1830), F. Bæthgen, "Beiträge zur semitischen religionsgeschichte" (1888), Doughty, "Travels in Arabia deserta" (s. å.), och F. Buhl, "Geschichte der edomiter" (1893). E. S–e. Edomiternas land. Se Edom. Edoner (grek. edonoi' l. edones, lat. edoni) kallades fordom invånarna i landskapet Edonis, i sydvästra Tracien, mellan floderna Nestos och Strymon. Edonerna lades af Filip II under Macedonien. Skalderna nyttja stundom namnet E. såsom liktydigt med tracier. A. M. A. Edred [e'dred] l. Eadred, angelsaxisk konung, d. 955, var son till Edvard d. ä. och valdes 946 till konung efter sin broder Edmund. Under hela sin regering lät han sig ledas af den statskloke abboten Dunstan (se d. o.), på hvars råd han bl. a. medgaf en viss själfstyrelse under egen jarl åt skandinaverna i Northumberland. Edrei. 1. Stad inom Manasse stam. Se Der‘at. — 2. Stad inom Naftali stam (jfr Jos. 19: 37). E. S—e. Edremit, stad i Mindre Asien. Se Adramiti. Edrene, turkiska namnet på Adrianopel (se d. o.).