strålade i de målade fönstren i hvarje kyrka längs Englands östra kust, och ett kloster, Bury S:t Edmunds, upprättades på den plats, där hans hufvud enligt en sägen skulle hafva påträffats. 2. E. I, konung i Mercia och Wessex, konung Edvard den äldres son, f. omkr. 922, kom 940 på tronen efter sin broder Ethelstan. Han måste afträda ett stycke af sitt land till Northumbrias upproriske invånare och de med dem förbundne danskarna, men återtog det sedermera och underkufvade dessutom 945 riket Cumbria (se d. o.). S. å. gjorde han Dunstan till abbot af Glastonbury och sin förtrogne rådgifvare. E. mördades 26 maj 946 i Gloucester af en fredlös. 3. E. II Järnsida (eng. Ironside), Ethelreds son, f. omkr. 981, utropades i april 1016 efter faderns död af Londons borgare till konung, medan rikets förnämste män samtidigt i Southampton hyllade Knut den store. E. blef erkänd som konung äfven i Wessex och upptog till en början med framgång striden om kronan med Knut, hvilken han besegrade vid Pen i Somerset och tvang att upphäfva Londons belägring. Till sist blef han dock fullständigt besegrad vid Assandun (antingen Ashdown eller Ashington i Essex) 10 okt. 1016, ingick därefter förlikning med sin besegrare och fick som konungarike behålla landet s. om Thames jämte Östangeln och Essex, hvarvid troligen äfven bestämdes, att den öfverlefvande skulle erhålla hela riket. E. dog redan 30 nov. s. å. "Järnsida" kallades han för sitt mod och sin stora kroppsstyrka. (V. S—g.) Edmund [e'dmənd], earl af Kent, engelsk prins, yngste son till konung Edvard I, f. 1301, stod först på sin broder Edvard II:s sida under dennes strider mot baronerna, men slöt sig 1326 till den resning, som störtade Edvard II från tronen och leddes af dennes gemål Isabella af Frankrike samt hennes älskare Roger Mortimer. E. tillhörde därvid de domare, som dömde de båda Despenser (se d. o.) till döden, och han insattes 1327 i det regentskapsråd, som skulle föra styrelsen i Edvard III:s namn. Snart inlät han sig emellertid, uppbragt öfver drottningens och Mortimers öfvermod, i stämplingar med sin kusin Henry, earl af Lancaster, i afsikt att störta Mortimer. Hans motståndare lockade honom emellertid, genom falska underrättelser om, att Edvard II ännu var i lifvet, i en fälla och lät sedan döma honom till döden som förrädare. E. afrättades 19 mars 1330; den ovilja detta uppväckte påskyndade Mortimers fall. V. S—g. Edmund Gammal, pseudonym för författarinnan Eva Andreetta Fryxell. Edna Lyall [lä'jəl], pseudonym för A. E. Bayly (se d. o.). Edom. 1. I G. T. namn på ett landskap, omfattande största delen af ‘Araba (Wadi el-‘Araba), en fortsättning af Jordansänkan mellan Döda hafvet och Akabaviken af Röda hafvet, ö. om Sinaihalfön, äfvensom, och framför allt, berglandet ö. och v. om ‘Araba. Det östra berglandet har i Wadi el-Aḥsa en naturlig gräns i n. (mot Moab), i s. bildar en tvär sänkning i bergen gräns mot Arabien, och i ö. omgifves det af den syriska öknen. Bergen utgöras dels af porfyrklippor, dels af egendomligt färgad sandsten och mot ö. och v. därjämte af kalkstensklippor. I berget Hor nå sandstensbergen en höjd af 1,329 m.; de där bakom (mot ö.) liggande kalkstensbergen uppnå en ännu större höjd, och sandstensbergen s. om Hor hafva en höjd af öfver 1,800 m. E. genomskäres från ö. till v. af flera dalklyftor med ofta nästan lodräta väggar, och deras vattendrag utmynna således i ‘Araba, dels n., dels s. om dess högsta punkt (se nedan). Den af nutida resande mest besökta platsen i denna del af E. är den genom sina storartade ruiner intressanta, fordom viktiga handelsstaden Petra (se d. o.), belägen i en af lodräta klippväggar omgifven dal, Wadi Musa (Mosedalen), där, enligt muhammedansk tro, Mose framkallade vatten med sin staf ur klippan (grek. petra). I detta landskap kunde edomiterna "bygga sina nästen så högt som örnen" (Obadja v. 4), men äfven odla både säd och vin (4 Mos. 20: 14 ff.). Denna del af E. heter nu i s. Djebel Esch-Scherah, i n. Djibal. — ‘Araba, som har en längd af 160 km., är mestadels en af sandhöjder och stenar uppfylld öken. Ett litet stycke n. om dess högst belägna punkt (240 m. öfver Medelhafvet, Döda hafvet ligger 394 m. under Medelhafvet) börjar en djup graf, som under sin väg mot Döda hafvet blir allt djupare. Den enda angenäma omväxlingen beredes af de fåtaliga källorna vid foten af bergväggarna; i deras närhet uppstå små oaser. Mellan Döda hafvet och ‘Araba ligger ett sumpigt marskland, Es-Sabḥa, möjligen till en del samma land som den forna Siddimdalen, där Sodom, Gomorra m. fl. städer voro belägna. — Det v. om ‘Araba liggande berglandet har en helt annan karaktär än det östra. Det utgöres af en stor ödslig bergöken, som fortsätter ända till Egyptens gräns och i n. till södra delen af Palestina. I n. och n. v. omgifves den dystra bergplatån af några djupa dalklyftor, Wadi Fiḳre, Wadi Madara och Wadi Marra. I s. slutar den såsom en brant vägg, som mot ö. bildar en klipphöjd, El-Maḳra; i s. v. ligger ett kägelformigt berg, Djebel Araif, midt emot bergplatån. Denna högslätt, som sluttar, ofta med tvära öfvergångar, mot ö. och s. och f. n. innehafves af den s. k. Azazimestammen, passar förträffligt till karakteristiken i 1 Mos. 27: 39 ff., hvilken däremot icke kan gälla det östra berglandet. På den västra bergplatån och i ‘Araba trifves ock en mängd vildt, passande för jägaren Esau, såsom han skildras i 1 Mos. 25: 27 och kap. 27. I den västra utkanten af detta berglandskap finnas vattenrika källor, som gifva upphof till en härlig vegetation. Den östra delen af högplatån är genombruten af en rad dalklyftor, där den egendomligt färgade sandstenen åter träder i dagen. I forntiden ha dessa dalar varit odlade. F. n. undvikes hela denna bergplatå af karavanerna, som tåga omkring den i en båge. I gamla tider måste däremot handeln ha varit en af edomiternas förnämsta inkomstkällor på grund af förbindelsen med hafvet genom Elat. E:s gräns västerut sträckte sig i äldsta tider ända till Kades (jfr 4 Mos. 20: 16), i nyare tid återfunnet af Trumbull (i ‘Ain Kadis i Wadi Kadis). — Det här beskrifna landskapet kallas i G. T. ej blott E. och E:s land, utan ock Seir och Seirs land — dock synes Seir ursprungligen ha omfattat endast den östra delen. — Bland de i E. omtalade städerna eller områdena må nämnas Bosra, hufvudstad i E. (troligen bevaradt i Busera, n. om Petra), Elat (lat. Ælana, grek. Ailana, nu Akaba) vid Elanitiska (nu Akaba-)viken i s. med det