egodelningsrätt, jurymän i tryckfrihetsmål och biträden vid landtmäteriförrättning, mera eller mindre utöfva en domares kall, hafva att gå domared eller ed, som till innehållet därmed öfverensstämmer. Ed skall äfven afläggas af s. k. stämningsmän vid förordnandets mottagande och af dem, som biträda domare vid värdering af fast egendom under införselrätt, före hvarje särskildt värderingstillfälle. Jfr Rätt. balk. kap. 11 § 37 och Prom. Lag till Utsökn. lag § 11. Se God man, Panträtt och Stämningsman. A. W. Edsvära, socken i Skaraborgs län, Skånings härad. 3,964 har. 1,087 inv. (1905). Annex till Norra Vånga, Skara stift, Vånga kontrakt. Ed-söre (fsv. eþsöre, af eþ, ed, och sværia, svärja, aflägga ed, imperf. sor), jur., egentl. "edsvärjande", ed, som Sveriges konung och landets förnämste män fordomdags aflade och hvarigenom de förbundo sig att försvara den allmänna friden, d. v. s. att hålla och skydda kyrkofrid, tingsfrid, kvinnofrid och hemfrid. Enligt hvad man af rimkrönikan och andra i behåll varande handlingar med full säkerhet kan sluta, aflade Birger jarl en sådan ed. I den s.k. Alsnöstadgan (omkr. 1280) förnyade Magnus Ladulås sin faders förordningar till främjande af trygghet och lugn i riket, och dessa fridsstadganden bekräftades med ed af konungen jämte de förnämste herrarna i riket. (Jfr Västgötalagen IV, 19, Schlyters uppl.) Enligt Upplandslagens konungabalk, 4, skulle denna ed af konungen och de "allra högste herrarna i Sverige" förnyas vid hvarje konungaval. — Edsöresbalk, den balk i landslagarna, hvilken handlar om edsöresbrotten. — Edsöresbrott. Bröt någon mot den af konungen besvurna friden och förgrep sig i något af de stycken, som utgjorde föremålet för nyssnämnda konungens ed, sades han "bryta mot konungens edsöre". I Alsnö stadga upptogos som sådana edsöresbrott: att sarga eller dräpa någon i hans eget eller annan mans hus; att våldföra kvinna; att dräpa eller sarga i kyrka, på kyrkogård eller på ting; att hämnas, då fred blifvit lofvad och förlikning gjord, samt att hugga lem af annan. Ändamålet med ett dylikt sammanförande af dessa olikartade brott och deras gemensamma betecknande som edsöresbrott var att genom en strängare bestraffning af dylika våldsgärningar trygga den allmänna säkerheten. Såsom straff för edsöresbrotten var stadgadt, dels att den brottsliges lösegendom skulle vara förverkad till treskiftes mellan konungen, häradet och målseganden, dels att förbrytaren skulle vara landsflyktig, tills den, mot hvilken han brutit, bad för honom, samt dels att han, sedan han återfått fred, skulle böta 40 mark till konungen. I landskaps- och landslagarna finna vi likaledes hemfrids-, kvinnofrids-, kyrkofrids- och tingsfridsbrotten betecknade såsom edsöresbrott, om ock i de olika lagarna vissa olikheter förekomma i fråga om de kännetecken, som borde utmärka de gärningar, hvilka skulle betraktas såsom dylika fridsbrott. Dessutom voro, särskildt i landslagarna, åtskilliga andra brott upptagna såsom edsöresbrott, utan att kunna hänföras till någon af de ursprungliga klasserna, t. ex. att taga någon för misstanke om stöld, att basta, binda och pina honom oförvunnen, o. s. v. I 1734 års lag bibehöllos till en hufvudsaklig del de i landslagarna förekommande edsöresbrotten, fastän modifikationer vidtogos i fråga om hvad som karakteriserade de särskilda brotten, hvarjämte ett och annat nytt edsöresbrott blef upptaget. Straffet för edsöresbrott hade redan i stadslagarna helt och hållet öfvergått till böter. I brist på sådana skulle brottslingen halshuggas. I 1734 års lag, Missgärningsbalken, 23 kap., stadgades: "Hvar som edsöre bryter, man eller kvinna, i staden eller å landet, böte hundrade daler och miste äran. Sker dråp deri eller rån, miste högra hand och lif sitt. Bryter någon edsöre annan gång, böte tu hundrade daler." Genom förordn. 20 jan. 1779 borttogos från de dittills varande edsöresbrotten alla de brott, i hvilka dråp ej skett, om ock i senare författningar benämningen stundom användes i en betydelse, som ej rätt står tillsammans med den genom 1779 års förordning skedda förändringen. I nya strafflagen (1862) nämnes ingenting rörande edsöresbrotten, och det spår af dem, som förekommer i 111 § af 1809 års regeringsform, i det att ofredande af riksdagsman förklarades skola anses och straffas såsom edsöresbrott, försvann genom den vid riksdagen 1865—66 åt ifrågavarande lagrum gifna lydelsen. Jfr Schlyter, "Juridiska afhandlingar" II (1836), "Utkast till edsörelagarnas historia". L. A.* Edsöresbalk, Edsöresbrott. Se Ed-söre. Educera (lat. educare), uppfostra. Edukation (fr. éducation; jfr Educera), uppfostran, bildning. E dur (fr. mi majeur, eng. e major), mus., den durtonart, som har e till grundton och företecknas med ♯ för f, c, g och d (parallelltonart: ciss moll). A. L.* Edvard l. Eadward, angelsaxiska konungar: 1. Edvard (I) den äldre, Alfred den stores son, d. 925, valdes efter faderns död (28 okt. 901) till dennes efterträdare, men nödgades till 905 strida om kronan med sin af danskarna i norra och östra England understödde kusin Ethelwald, son till Ethelred I. Efter dennes död förnyades mellan E. och danskarna 906 den under Alfreds tid afslutade freden, och E. antog nu titeln Angul-Saxonum rex. I Mercia styrde ealdormannen Ethelred och dennes maka, E:s syster Ethelfleda (se d.o.), och under deras ledning anlades viktiga försvarsverk (burhs) mot danskarna, hvilka — sedan striden på nytt utbrutit 910 — genom E:s och hans systers förenade ansträngningar efter många års strider bragtes till fullständig underkastelse. Efter Ethelfledas död 918 införlifvades Mercia fullständigt med Wessex af E., som 922 erkändes som öfverherre äfven af kungarna i Wales och sista året af sin lefnad i någon af historieskrifningen ej med säkerhet känd form anses ha erhållit ett dylikt erkännande äfven af skottarnas konung. E. var en god lagstiftare och tapper krigare; det angelsaxiska väldet var under honom mäktigare än någonsin tillförene. 2. Edvard II Martyren, f. omkr. 963, d. 979, var äldste son till konung Edgar och valdes 975 genom ärkebiskop Dunstans inflytande till faderns efterträdare. Motpartiet, till hvilket flertalet munkar hörde och som på tronen velat uppsätta E:s yngre halfbroder Ethelred ("the Unready"), fick stöd af dennes moder, änkedrottning Ælftryth, och det torde ha varit på hennes anstiftan, som E. mördades redan 979. Genom Dunstans försorg fick hans skymfade lik 980 en hederlig begrafning, snart påstodos