underverk ske vid grafven, och redan 1001 omtalas E. som "helgon och martyr". <img l>Bild af Edvard Bekännaren, från ett altarfönster i Romfords gamla kyrka (byggd af honom).

3. Edvard (III) Bekännaren (lat. Confessor), son till konung Ethelred II och Emma af Normandie, föddes antagligen 1004, uppfostrades vid morbroderns, hertig Rikard den godes, hof, sökte 1036 efter Knut den stores död göra sina arfsanspråk på Englands tron gällande, men återvände till England först 1041, troligen på inbjudan af sin halfbroder, Knuts och Emmas son Hardeknut. Efter dennes död valdes E. till konung 1042, trots starkt missnöje från danskarnas sida, hvilka torde ha till konung önskat Knuts systerson Sven Estridsson. Den mäktige jarl Godwin genomdref emellertid E:s val och var under de åtta följande åren Englands verklige styresman. Själf var E., som torde ha varit albino och möjligen i flera afseenden kroppsligen degenererad, tämligen dåsig och pliktförsumlig, hyste stark förkärlek för normandernas mera förfinade lefnadssätt och fyllde sitt hof med normandiska, af engelsmännen illa sedda gunstlingar. Hans välvilliga frikostighet mot kyrkor och kloster skaffade honom sedermera rykte för helighet och till sist binamnet "Bekännaren". Godwins inflytande befästes 1045 genom E:s giftermål med hans dotter Edith, men en tvist om besättandet af Canterburys ärkebiskopsstol, som E. gaf åt en normandisk gunstling, Robert af Jumièges, jämte konungens misstro mot den mäktige jarlens och hans söners ärelystna planer vållade 1051 en brytning dem emellan. Godwin och hans son Harald flydde ur riket, men återvände 1052 med en flotta, hvarpå konungen såg sig nödsakad att ingå förlikning med dem, och flertalet af hans normandiska gunstlingar lämnade England. Den nu åter allrådande Godwin dog redan 1053, och hans son Harald blef sedan till E:s död rikets verklige styresman. Under E:s sista dagar blef den af honom nybyggda stora klosterkyrkan Westminster abbey färdig och invigd. En vecka senare afled E., 5 jan. 1066. Snart spriddes legender om hans undergörande kraft att bota sjuka, särskildt dem, som ledo af rötsår ("the king's evil"), och han kanoniserades 1161. — Som den siste konungen af den gamla angelsaxiska konungastammen lefde E. länge kvar i älskadt minne hos dem, som tyngdes af de normandiske konungarnas hårda regemente. Hans namn blef för dem en symbol af frihet och oberoende: "i stället för frihet begärde Vilhelms och Henriks undersåtar Edvard Bekännarens goda lagar". Medeltida lefnadsbeskrifningar öfver E. äro utgifna af Luard i "Rolls series"; utförligast är hans regeringstid skildrad af Freeman, "History of the norman conquest", II—III. V. S—g. Edvard (eng. Edward), engelska konungar: 1. Edvard I, f. 1239, d. 1307, konung Henrik III:s och Eleonoras af Provence äldste son, förmäldes 1254 med Eleonora af Kastilien och fick då bl. a. Gascogne, Irland och Wales att styra, måste liksom sin fader 1258 underkasta sig högadelns välde (genom de s. k. Oxfordprovisionerna), men sökte hos det lägre ridderskapet stöd mot baronerna och var faderns högra hand under inbördeskriget 1264, hvarvid hans ungdomliga hetta vid förföljandet af en slagen trupp vållade det kungliga partiets nederlag vid Lewes. Däremot vann han 1265 segern vid Evesham och visade vid dess fullföljande mycken moderation mot baronerna. E. företog 1270 ett korståg, for därvid först till Tunis för att strida vid Ludvig den heliges sida, men fortsatte, då fransmännen efter Ludvigs död slutit fred med de otrogne, 1271 till Syrien, undsatte där Acre och eröfrade Nasaret. I juni 1272 undslapp han med nöd en muhammedansk fanatikers förgiftade dolk och led sedan lifvet igenom af det sår han då erhöll. På hemvägen erhöll han i Italien underrättelse om faderns död (1272), besökte därefter först sina franska besittningar och landsteg i England i aug. 1274. Som regent tillhörde E. Englands yppersta; det nationella konungadömets makt ökade han med orubblig konsekvens, och hans reformer i rättsskipningen samt hans omfattande lagstiftningsarbete — som förskaffade honom binamnet "den engelske Justinianus" — voro af grundläggande betydelse för den medeltida engelska rättsstatens utveckling (se England, historia). E. var invecklad i nästan ständiga krig, och hans däraf föranledda penningförlägenhet nödgade honom att ofta vända sig till parlamentet samt att till gengäld för erhållna bevillningar erkänna folkets själfbeskattningsrätt och äfven i öfrigt medverka till särskildt underhusets utveckling till laglig korporation med växande politiskt inflytande. (Se Parlament.) I sin kyrkopolitik häfdade han med djärfhet och framgång kronans rätt gentemot prästerskapet och påfven själf, hämmade genom en förordning af 1279 de andliges jordförvärf samt motsatte sig 1296 energiskt Bonifatius VIII:s kraf på fullständig skattefrihet för prästerskapet. 1290 förvisade han alla judar ur England. E:s utrikespolitik

Edvard I:s stora sigill.