E:s vasallkonung i Skottland, Edvard Baliol, hade redan 1338 nödgats återvända till England, men David Bruce, som 1342 ånyo bestigit skotska tronen, blef i okt. 1346 vid ett infall i England slagen och tillfångatagen vid Neville's cross. E. lät 1357 frigifva honom och fann sedan i honom ett villigt redskap för sina planer på de båda rikenas förening, hvilka emellertid strandade på de skotske stormännens motstånd. Under E:s kostsamma fälttåg hade det penningbeviljande parlamentets makt stadigt tillväxt, och på 1370-talet framkallade de militära motgångarna äfvensom de kunglige rådgifvarnas själfrådighet en stark folklig parlamentsopposition. I spetsen för denna ställde sig först Svarte prinsen, medan de maktlystne stormännen samlade sig kring E:s tredje son, John af Gaunt, hertig af Lancaster. E. själf hade nedsjunkit i ett nesligt beroende af sin vinningslystna älskarinna Alice Perrers, men öfvergafs på dödsbädden äfven af henne och sina hofmän, så att endast en präst bevittnade hans sista stunder. — E:s krigaregenskaper voro den glänsande riddarens, ej fältherrens. Han var en ganska skicklig diplomat, men saknade sin farfaders starka pliktkänsla och lyckades trots all yttre glans aldrig vinna dennes på folkets kärlek grundade fasta ställning. Han förmäldes 1328 med Filippa af Hainaut, som afled 1369. Jfr Longman, "Life and times of E. III" (2 bd, 1869), och Warburton, "E. III" (i serien "Epochs of modern history", 1875, 4:e uppl. 1887). 4. Edvard IV, son till hertig Rikard af York och sonsons sonson till den föregående, f. 28 apr. 1442 i Rouen, d. 9 apr. 1483, bar som yngling titeln earl af March. Hans ungdom inföll under början af "Rosornas krig" mellan husen Lancaster och York. Fadern, det yorkska husets hufvudman, var riksföreståndare ("protektor") 1453—54 och 1455—56, men nödgades 1459 fly till Irland, samtidigt med att E. fann en tillflykt i Calais, där earlen af Warwick var guvernör. Efter Yorkpartiets seger vid Northampton 1460 blef Rikard af York erkänd som tronarfvinge efter den sinnesslöe Henrik VI (af Lancaster), men han stupade i dec. s. å. vid Wakefield i en strid mot Henriks gemål Margareta, som kämpade för sin son Edvards rätt till tronföljden. E. lyckades emellertid snart samla en här, segrade 2 febr. 1461 öfver en del af drottningens anhängare vid Mortimer's cross och intågade några veckor senare i London, där han 4 mars utropades till Englands konung. Sin afgörande seger öfver Margaretas här vann han 29 mars vid Towton (20 km. s. v. om York); Henrik och Margareta flydde till Skottland. I norra England var emellertid lancasterska partiet ännu mäktigt, men dess här blef 1464 slagen vid Hexham, och Henrik VI blef året därpå tillfångatagen och insatt i Tower. E:s ställning syntes nu tryggad, men blef åter farlig genom hans högadliga anhängares missnöje öfver det giftermål han 1464 ingått med den vackra, men lågättade Elisabet Woodville (se Elisabet, eng. drottningar) och de stora förläningar han gaf hennes släktingar. Särskildt stötte han sig med Warwick, som gynnade en franskvänlig politik, medan E. däremot nära förband sig med hertig Karl den djärfve af Burgund. Warwick vann då öfver på sin sida E:s bror, hertigen af Clarence, som i Calais 1469 äktade Warwicks dotter och sedan understödde svärfaderns resning mot E. s. å. E. blef t. o. m. tillfångatagen nära Coventry af Warwicks förbundne, ärkebiskopen af York, men lössläpptes snart och tvang då Clarence och Warwick att fly först till Calais, där de afvisades, och sedan in på franskt område. Där åvägabragte Ludvig XI en försoning mellan dem och Henrik VI:s landsflyktiga drottning, och med gemensamma krafter utrustade de mot E. en stor här, som 1470 landsattes i England. E. måste taga sin tillflykt till Nederländerna, fick där hjälp af sin svåger och bundsförvant, hertigen af Burgund, och återvände 1471 till England, där den gamle Henrik VI af "konungamakaren" Warwick befriats ur Tower och uppsatts på tronen. I London, där E. förstått att göra sig högeligen älskad, mottogs han med jubel. Medtagande Henrik som sin fånge, tågade han sedan mot Warwick, hvilken i grund besegrades och stupade vid Barnet (14 apr.). Drottning Margareta, som för sent med en undsättningshär landstigit i västra England, besegrades 4 maj i det blodiga slaget vid Tewkesbury, och hennes son Edvard lär efter slaget hafva dräpts i konung E:s åsyn. Natten efter E:s återkomst till London (21 maj) dog Henrik VI i Tower, äfven han troligen afdagatagen på befallning af E., hvars så blodigt vunna tron nu ändtligen syntes stå tryggad. E. hvälfde nu planer på att i förening med Karl den djärfve återupptaga striderna med Frankrike, skaffade sig penningmedel genom att tvinga de förmögne att lämna s. k. "frivilliga gåfvor" (benevolences) samt öfverförde en ståtlig här till Calais. Kort efter det han inryckt på franskt område, förmåddes han emellertid af den sluge Ludvig XI till att ingå stillestånd för 7 år (i Picquigny 1475). Mot sin broder, hertigen af Clarence, fattade E. misstro, då denne efter Karl den djärfves död (1477) friade till dennes dotter och arftagerska Maria af Burgund; han lät därför anklaga Clarence för högförräderi och skoningslöst aflifva honom i Tower 1478. Trots alla dessa blodsdåd, godtycklig styrelse och sedeslös vandel var E. ständigt, genom sitt fagra yttre och sitt otvungna sätt, de lägre folkklassernas gunstling. Jfr Gairdner, "The houses of Lancaster and York" (1874, 6:e uppl. 1886). 5. Edvard V, den föregåendes äldste son med Elisabet Woodville, föddes i Westminster 3 nov. 1470, fick — sedan fadern återvunnit kronan — 1471 titeln prins af Wales och utropades efter Edvard IV:s död, 9 apr. 1483, till konung. Hans farbroder, hertig Rikard af Gloucester, bemäktigade sig genast styrelsen som "protektor", och bostad anvisades åt den tolfårige konungen samt hans två år yngre broder Rikard i Tower. Kröningen uppsköts emellertid, och Rikard lyckades förmå parlamentet att förklara Edvard IV:s giftermål olagligt, hvarigenom den unge E:s rätt till kronan underkändes. Efter låtsad tvekan lät nu Rikard utropa sig till konung och kröntes 6 juli. Under sommarens eller höstens lopp, troligen i aug. eller sept., dogo de båda prinsarna i Tower. Alla voro öfvertygade, att de mördats på farbroderns befallning, men ingen visste, huru mordet tillgått. Den första detaljerade skildringen af förloppet gafs långt senare af sir Thomas More i dennes "History of Richard III"; enligt denna skulle de båda gossarna ha kväfts under sömnen och liken begrafts under en trappa. En senare forskning har bekräftat