Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edvard ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
E:s vasallkonung i Skottland, Edvard Baliol, hade
redan 1338 nödgats återvända till England, men
David Bruce, som 1342 ånyo bestigit skotska tronen,
blef i okt. 1346 vid ett infall i England slagen
och tillfångatagen vid Neville’s cross. E. lät 1357
frigifva honom och fann sedan i honom ett villigt
redskap för sina planer på de båda rikenas förening,
hvilka emellertid strandade på de skotske stormännens
motstånd.
Under E:s kostsamma fälttåg hade det
penningbeviljande parlamentets makt stadigt tillväxt,
och på 1370-talet framkallade de militära motgångarna
äfvensom de kunglige rådgifvarnas själfrådighet en
stark folklig parlamentsopposition. I spetsen för
denna ställde sig först Svarte prinsen, medan de
maktlystne stormännen samlade sig kring E:s tredje
son, John af Gaunt, hertig af Lancaster. E. själf
hade nedsjunkit i ett nesligt beroende af sin
vinningslystna älskarinna Alice Perrers, men
öfvergafs på dödsbädden äfven af henne och sina
hofmän, så att endast en präst bevittnade hans sista
stunder. — E:s krigaregenskaper voro den glänsande
riddarens, ej fältherrens. Han var en ganska skicklig
diplomat, men saknade sin farfaders starka pliktkänsla
och lyckades trots all yttre glans aldrig vinna dennes
på folkets kärlek grundade fasta ställning. Han
förmäldes 1328 med Filippa af Hainaut, som afled
1369. Jfr Longman, "Life and times of E. III" (2 bd,
1869), och Warburton, "E. III" (i serien "Epochs of
modern history", 1875, 4:e uppl. 1887).
4. Edvard IV, son till hertig Rikard af York och
sonsons sonson till den föregående, f. 28 apr. 1442 i
Rouen, d. 9 apr. 1483, bar som yngling titeln earl af
March. Hans ungdom inföll under början af "Rosornas
krig" mellan husen Lancaster och York. Fadern,
det yorkska husets hufvudman, var riksföreståndare
("protektor") 1453—54 och 1455—56, men nödgades
1459 fly till Irland, samtidigt med att E. fann
en tillflykt i Calais, där earlen af Warwick var
guvernör. Efter Yorkpartiets seger vid Northampton
1460 blef Rikard af York erkänd som tronarfvinge
efter den sinnesslöe Henrik VI (af Lancaster),
men han stupade i dec. s. å. vid Wakefield i en
strid mot Henriks gemål Margareta, som kämpade för
sin son Edvards rätt till tronföljden. E. lyckades
emellertid snart samla en här, segrade 2 febr. 1461
öfver en del af drottningens anhängare vid Mortimer’s
cross och intågade några veckor senare i London,
där han 4 mars utropades till Englands konung. Sin
afgörande seger öfver Margaretas här vann han 29
mars vid Towton (20 km. s. v. om York); Henrik och
Margareta flydde till Skottland. I norra England
var emellertid lancasterska partiet ännu mäktigt,
men dess här blef 1464 slagen vid Hexham, och
Henrik VI blef året därpå tillfångatagen och insatt
i Tower. E:s ställning syntes nu tryggad, men blef
åter farlig genom hans högadliga anhängares missnöje
öfver det giftermål han 1464 ingått med den vackra,
men lågättade Elisabet Woodville (se Elisabet,
eng. drottningar) och de stora förläningar han
gaf hennes släktingar. Särskildt stötte han sig
med Warwick, som gynnade en franskvänlig politik,
medan E. däremot nära förband sig med hertig Karl den
djärfve af Burgund. Warwick vann då öfver på sin
sida E:s bror, hertigen af Clarence, som i Calais
1469 äktade Warwicks dotter och sedan understödde
svärfaderns resning mot E. s. å. E. blef t. o. m. tillfångatagen
nära Coventry af Warwicks förbundne, ärkebiskopen af
York, men lössläpptes snart och tvang då Clarence
och Warwick att fly först till Calais, där de
afvisades, och sedan in på franskt område. Där
åvägabragte Ludvig XI en försoning mellan dem
och Henrik VI:s landsflyktiga drottning, och med
gemensamma krafter utrustade de mot E. en stor här,
som 1470 landsattes i England. E. måste taga sin
tillflykt till Nederländerna, fick där hjälp af sin
svåger och bundsförvant, hertigen af Burgund, och
återvände 1471 till England, där den gamle Henrik
VI af "konungamakaren" Warwick befriats ur Tower
och uppsatts på tronen. I London, där E. förstått
att göra sig högeligen älskad, mottogs han med
jubel. Medtagande Henrik som sin fånge, tågade han
sedan mot Warwick, hvilken i grund besegrades och
stupade vid Barnet (14 apr.). Drottning Margareta, som
för sent med en undsättningshär landstigit i västra
England, besegrades 4 maj i det blodiga slaget vid
Tewkesbury, och hennes son Edvard lär efter slaget
hafva dräpts i konung E:s åsyn. Natten efter E:s
återkomst till London (21 maj) dog Henrik VI i Tower,
äfven han troligen afdagatagen på befallning af E.,
hvars så blodigt vunna tron nu ändtligen syntes stå
tryggad. E. hvälfde nu planer på att i förening med
Karl den djärfve återupptaga striderna med Frankrike,
skaffade sig penningmedel genom att tvinga de förmögne
att lämna s. k. "frivilliga gåfvor" (benevolences)
samt öfverförde en ståtlig här till Calais. Kort
efter det han inryckt på franskt område, förmåddes
han emellertid af den sluge Ludvig XI till att ingå
stillestånd för 7 år (i Picquigny 1475). Mot sin
broder, hertigen af Clarence, fattade E. misstro,
då denne efter Karl den djärfves död (1477) friade
till dennes dotter och arftagerska Maria af Burgund;
han lät därför anklaga Clarence för högförräderi och
skoningslöst aflifva honom i Tower 1478. Trots alla
dessa blodsdåd, godtycklig styrelse och sedeslös
vandel var E. ständigt, genom sitt fagra yttre
och sitt otvungna sätt, de lägre folkklassernas
gunstling. Jfr Gairdner, "The houses of Lancaster
and York" (1874, 6:e uppl. 1886).
5. Edvard V, den föregåendes äldste son med Elisabet
Woodville, föddes i Westminster 3 nov. 1470, fick — sedan
fadern återvunnit kronan — 1471 titeln prins af Wales och
utropades efter Edvard IV:s död, 9 apr. 1483, till
konung. Hans farbroder, hertig Rikard af Gloucester,
bemäktigade sig genast styrelsen som "protektor", och
bostad anvisades åt den tolfårige konungen samt hans
två år yngre broder Rikard i Tower. Kröningen uppsköts
emellertid, och Rikard lyckades förmå parlamentet att
förklara Edvard IV:s giftermål olagligt, hvarigenom
den unge E:s rätt till kronan underkändes. Efter
låtsad tvekan lät nu Rikard utropa sig till konung och
kröntes 6 juli. Under sommarens eller höstens lopp,
troligen i aug. eller sept., dogo de båda prinsarna
i Tower. Alla voro öfvertygade, att de mördats
på farbroderns befallning, men ingen visste, huru
mordet tillgått. Den första detaljerade skildringen
af förloppet gafs långt senare af sir Thomas More
i dennes "History of Richard III"; enligt denna
skulle de båda gossarna ha kväfts under sömnen och
liken begrafts under en trappa. En senare forskning
har bekräftat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
