trovärdigheten af Mores berättelse, som bl. a. bestyrkes genom det 1674 gjorda fyndet af tvenne gosskelett under en trappa i Tower. Jfr Gairdner, "Did Henry VII murder the princes?" (i "Engl. hist. review", 1891, kritik af en uppsats af C. R. Markham, "Richard III, a doubtful verdict reviewed", i samma årgång af tidskriften). 6. Edvard VI, son till Henrik VIII och Jane Seymour, föddes 12 okt. 1537, erhöll en ytterst omsorgsfull uppfostran och blef i enlighet med faderns 1546 upprättade testamente dennes efterträdare 28 jan. 1547. Enligt Henrik VIII:s föreskrift öfvertogs regeringen under E:s minderårighet till en början af en kollegial förmyndarstyrelse, men denna utsåg snart den protestantvänlige earlen af Hertford, inom kort upphöjd till hertig af Somerset, till riksföreståndare ("protektor"), och ur dennes råd uteslötos den nya riktningens motståndare. Somerset störtades emellertid redan hösten 1549 af rådet och insattes för en tid i Tower, protektoratet afskaffades, och rådet öfvertog förmyndarregeringen. Där innehades nu högsta makten af earlen af Warwick, som 1551 upphöjdes till hertig af Northumberland och 22 jan. 1552 lät afrätta Somerset, hvilken fått återinträda i rådet och hvälfde planer på att återvinna sin förra ställning. E. insjuknade i apr. 1552 i mässling och kopporna samt var sedan alltjämt klen till hälsan. Han gick nu fullständigt i Northumberlands ledband, och denne sökte förskaffa sin släkt kronan genom att förmå E. att från tronföljden utesluta sina halfsystrar Maria och Elisabet samt till sin efterträderska utse Henrik VIII:s systerdotters dotter Jane Grey, hvilken i maj 1553 förmälts med Northumberlands äldste son Guildford Dudley. I juni s. å. ändrade den redan dödssjuke E. tronföljden på detta sätt, och redan 6 juli s. å. afled han -- af tvinsot -- i Greenwich. E:s regeringstid blef för England synnerligen betydelsefull genom den kyrkoreformation, som då under Cranmers ledning samt Somersets och den unge konungens egen medverkan genomfördes. Själf var han en brådmogen religiös ifrare och hyllades af reformationens män i hela Europa som "den engelske Josias". Intressant är hans nu i British museum förvarade egenhändiga dagbok (från tronbestigningen t. o. m. nov. 1552), senast utgifven af Nichols, "Literary remains of E. VI" (1857). Jfr Froude, "History of England from the fall of Wolsey etc.", del 4--5. <img l>

7. Edvard VII (Albert Edward), konung af Storbritannien och Irland, kejsare af Indien, f. i London 9 nov. 1841, är äldste son till drottning Viktoria och hennes gemål, prins Albert af Sachsen-Koburg och Gotha. Före sin tronbestigning bar han titeln prins af Wales. Han erhöll en omsorgsfull uppfostran och företog redan som yngling vidsträckta resor, bl. a. till Canada och Förenta staterna 1860 och till Palestina 1862. Han förmäldes 10 mars 1863 med prinsessan Alexandra af Danmark (f. 1 dec. 1844), dotter till konung Kristian IX, och residerade som tronföljare vanligen på slottet Sandringham. Enär drottning Viktoria efter sin makes frånfälle under en lång följd af år tillbragte sitt lif i enslig tillbakadragenhet, fick tronföljarparet öfvertaga de omfattande representationsplikter, som ålågo tronens innehafvare, och uppfyllde dem på ett sätt, som förskaffade dem stor och allmän popularitet. 1875--76 företog prins E. en resa till Indien och bidrog genom sitt långa uppehåll därstädes att öka den infödda befolkningens lojalitet mot det brittiska väldet. Drottning Viktoria afled 22 jan. 1901, och prinsen af Wales besteg då som Edvard VII tronen. Hans kröning -- uppskjuten några veckor genom konungens lifsfarliga sjukdom (blindtarmsinflammation) -- egde rum 9 aug. 1902. E. har som konstitutionell monark med mycken takt fyllt sitt värf och särskildt på det utrikespolitiska området ådagalagt en diplomatisk begåfning, vida öfverträffande förväntningarna vid hans trontillträde. Särskildt anses hans personliga inflytande starkt ha bidragit till det 1903 inledda och sedermera ytterligare befästa "hjärtliga samförståndet" mellan England och Frankrike och äfven vid andra tillfällen gjort sig gällande i världsfredens intresse. -- Af E:s sex barn afled äldste sonen, Albert Viktor, hertig af Clarence (f. 1864), 14 jan. 1892 och tredje sonen efter blott en dags lefnad 7 apr. 1871. De öfriga äro: Georg, hertig af York, sedermera äfven prins af Wales och hertig af Cornwall, f. 3 juni 1865; Louise, f. 20 febr. 1867, förmäld 27 juli 1889 med hertigen af Fife (se Duff); Viktoria, f. 6 juli 1868, och Maud, f. 26 nov. 1869, förmäld 22 juli 1896 med prins Karl af Danmark (sedermera konung Håkan VII af Norge). -- En samling af E:s tal som tronföljare, Speeches and addresses of H. R. H. the prince of Wales 1863--88, utgafs 1889. Jfr Escott, "King Edward and his court" (1903). ^{V. S--g.} Edvard, engelska prinsar: 1. Edvard, prins af Wales, vanligen kallad Svarte prinsen, eng. The black prince (namnet härledes vanligen från den svarta rustning han påstås ha burit i slaget vid Crécy och är från 1560-talet traditionellt; jfr "The Antiquary" XVII, n:r 100). Han föddes på slottet Woodstock 15 juni 1330 och var äldste son till konung Edvard III och drottning Filippa. Han utnämndes 1337 till hertig af Cornwall och 1343 till prins af Wales. Som sextonåring följde han sin fader i härnad till Frankrike 1346, där han s. å. utmärkte sig i slaget vid Crécy. 1355 sändes han med en här till Gascogne som konungens ställföreträdare och företog på hösten ett plundringståg in på franskt område. I juli 1356 planerade han ett tåg tvärs genom Frankrike till Normandie, men gensköts, innan han hunnit öfvergå Loire, af konung Johan och måste, förföljd af denne, anträda återtåget öfver Poitiers mot Bordeaux. Under vägen blef han instängd i närheten af Poitiers, men förde då sin lilla skara mot den vida öfverlägsna fienden, vann en glänsande seger och tog den franske konungen till fånga (19 aug. 1356). Följd af sin fånge, hvilken han behandlade med högt uppdrifven ridderlig höfviskhet, intågade han 1357 i triumf i London. 1361 förmäldes E. med sin fränka, Johanna, dotter till Edvard II:s broder Edmund af