1437, bragte hans yngre broder Ferdinand i morisk fångenskap. Edwardes [e'dωədṡ], sir Herbert Benjamin, anglo-indisk militär och ämbetsman, f. 1819, d. 1868, kom 1841 som ung officer ut till Indien och blef där en af sir Henry Lawrences utmärktaste medhjälpare vid Punjabs pacifikation. Sitt lifs stora bedrift utförde han 1848, då han som ung löjtnant vid andra sikhkrigets utbrott i hast samlade en liten här mot den upproriske fursten af Multan, Mulraj, slog denne i två drabbningar och höll honom instängd i Multan, till dess brittiska truppförstärkningar hunno anlända. Lawrence jämförde denna bedrift med Clives bragder, och E. belönades med utnämning till major samt stora hedersbetygelser vid sitt besök i England 1850—51. Under sin senare bana verkade E. som styresman öfver Hazaraområdet vid Kashmirs gräns och 1853—59 som "commissioner" i Peshawar samt inlade stora förtjänster om fördraget med emiren af Afganistan, Dost Muhammed, 1856 och om hjälpsändningen från Punjab till Delhi under seapoy-upproret 1857. 1862—65 var han "commissioner" i Ambala, blef 1865 generalmajor och "knight" samt egnade sig under sina sista år åt kyrklig välgörenhetsverksamhet i England. Genom snarrådighet och ridderlighet förvärfvade E. namn som en af Indiens bäste administratörer. Han utgaf 1850 A year on the Punjab frontier in 1848—49. Jfr "Memorials of the life and letters of sir Herbert B. Edwardes" (utg. af hans änka, 1886). — Efter E. har staden Bannu (se d. o.) i Punjab fått namnet Edwardesabad. V. S—g. Edwardesabad [edωədṡābā'd]. Se Bannu och Edwardes, H. B. Edvard Fortunatus, markgrefve i Baden, f. 1565 i London, d. 1600 på slottet Kastellaun i grefsk. Sponheim, Tyskland, var son till markgrefve Kristofer af Baden-Rodemachern och Cecilia Vasa, Gustaf I:s dotter. Sitt namn fick han af drottning Elisabet, som bar honom till dopet. Vid faderns död 1575 blef han markgrefve af Baden-Rodemachern, fick på föranstaltande af sin förmyndare, hertig Vilhelm V af Bajern, en katolsk uppfostran och öfvergick 1584 formligen till katolicismen. 1587 besökte han sina släktingar i Sverige, åtföljde s. å. konung Sigismund till Polen och blef 1588 af honom utsedd till chef för Polens tullar och bergverk. S. å. ärfde han Baden-Badens område. Sina besittningar vanvårdade han emellertid på det högsta och förslösade alla däraf härflytande inkomster på dyrbara utländska resor. 1594 besatte därför en släkting, Ernst Fredrik af Baden-Durlach, hela Baden-Baden för att rädda landet från bortpantning. E. bodde sedan mest i Bruxelles, sändes 1597 af spanska regeringen till Tyskland för att värfva soldater, åtföljde 1598 sin kusin, konung Sigismund, på dennes härnadståg till Sverige och omtalas såsom närvarande i träffningen vid Stegeborg och Stångebro slag. Gyllenhielm säger, att "han kallades den galne". Sina sista år var han ett redskap i jesuiternas händer; hans död förorsakades af ett fall utför en stentrappa, enligt en uppgift under rusets inflytande. Jfr H. Wieselgrens uppsats om Cecilia Vasa i samlingen "I gamla dagar och i våra" (1900). V. S—g. Edwardit, miner. Se Monazit. Edwards [e'dωədṡ], Richard, engelsk skådespelsförfattare, f. sannolikt 1523, d. 1566 som kapellmästare och uppsyningsrnan öfver kungl. kören, var en omtyckt rolighetsmakare vid hofvet. Af hans skådespel är blott ett, Damon and Pithias, bevaradt. Dikter af E. äro upptagna i samlingen "Paradise of dainty devices" (1575). <img l>

Edwards [e'dωədṡ]. 1. Jonathan E., nordamerikansk teolog och filosof, f. 5 okt. 1703 i East Windsor, Connecticut, d. 22 mars 1758 i Princeton, New Jersey, blef 1722, efter studier vid Yale college, predikant vid en presbyteriansk församling i New York och 1724 lärare vid Yale college, där han stannade i två år. 1727 ordinerades han till pastor vid den kongregationalistiska församlingen i Northampton, Massachusetts, där han utöfvade en kraftig och i omnejdens hela andliga lif ingripande verksamhet till 1750, då han nödgades af gå till följd af församlingens missnöje med den stränga kyrkotukt han utöfvade. E. verkade de närmast följande åren som indianmissionär i Stockbridge, långt inåt Massachusetts' aflägsnaste vildmarker, och författade under denna sin enslighetstid de båda arbeten, på hvilka hans stora anseende som metafysisk tänkare förnämligast hvilar: A treatise on the freedom of the will (1754) och A treatise on original sin (1758). Båda dessa skrifter äro närmast riktade mot den arminianska teologi, som börjat vinna insteg här och där i Nya England. De känneteckna sin författare såsom en originell tänkare, utgöra en själfständig utveckling af Calvins system och bilda underlaget för den s. k. "Edwardsska skolan" inom amerikansk teologi. E. tillträdde i febr. 1758 föreståndarplatsen för Princeton college i New Jersey, men bortrycktes redan efter en månads verksamhet därstädes af smittkopporna. — Utom sina ofvannämnda hufvudarbeten utgaf han bl. a. A treatise concerning religious affections (1746), riktad mot öfverdrifterna hos den andliga "väckelse", som de närmast föregående åren försports i Nya England. Han efterlämnade mer än 1,400 manuskript, af hvilka många ännu äro outgifna, andra publicerats i endast korrumperade editioner. Bland de efter hans död utgifna arbetena märkas The history of redemption (1774), God's last end in creation (1788) och Charity and its fruits (1851). Flera mer eller mindre fullständiga upplagor af E:s samlade arbeten ha utgifvits, t. ex. af S. Austin (6 bd, 1808—09) och S. E. Dwight (10 bd, 1829—30). Som teologisk systembyggare och andlig reformator jämföres E., "den störste af Amerikas teologer", af sina landsmän med Calvin och Wesley. Han var äfven en kraftig predikant och skref flera genom enkelhet och varm fromhet utmärkta uppbyggelseskrifter. Hans "Sjuttio föresatser" om en from vandel anses i Amerika som på detta område klassiska och ha vunnit en oerhörd spridning. — Bland teologerna af E:s skola märkas hans son,