visst antal exemplar, c) Om bidraget skall utkomma utan författarnamn, kan förläggaren vidtaga de vid dylika samlingsverk öfliga ändringar, d) Om bidraget ej inom ett år offentliggjorts, kan författaren, med bibehållet anspråk på honorar, uppsäga aftalet; på utgifning eller skadestånd har han däremot anspråk, endast om förläggaren angifvit en tidpunkt för arbetets utgifvande. Allt detta afser det egentliga förlagsaftalet. Beträffande detta aftal i vidsträckt bemärkelse är, för det fall att ingen skaparrätt finnes (antingen emedan skyddstiden redan utgått eller arbetet, såsom t. ex. lagar, fritt får utgifvas), författaren eller utgifvaren icke skyldig att skaffa förläggaren förlagsrätten, utan endast att icke förtiga, att arbetet redan lämnats annan person i förlag eller utgifvits. Därjämte är han skyldig att, under sex månader efter utgifningen genom förläggaren, afhålla sig från utgifvande. Har en förläggare, med noggranna föreskrifter om innehåll och behandlingssätt, beställt ett arbete, är han icke skyldig att utgifva detsamma. Samma regel gäller för det fall, att författarens verksamhet inskränker sig till medarbetarskap i encyklopedier eller till hjälp- eller biarbeten för annans arbete eller för ett samlingsverk. Vid sidan af de frivilliga öfverlåtelserna af skaparrätten förekommer äfven en tvungen. Rättsinnehafvarnas borgenärer kunna hålla sig äfven till detta förmögenhetsobjekt för att därur söka godtgörelse för sina fordringar. Denna grundsats är emellertid icke allmänt erkänd, så t. ex. icke i Nederländerna. Hänsyn till rättsinnehafvarens personliga intresse, att arbetet icke offentliggöres, har i alla händelser framkallat vissa inskränkningar i fordringsägarnas rätt. Vissa länder (Danmark, Norge, Ungern och Österrike) medge tvångsförsäljning endast för det fall, att rättsinnehafvaren är någon annan än skaparen själf eller hans arfvingar. På ännu andra håll gälla olika föreskrifter, allteftersom arbetet redan är offentliggjordt eller icke. I förra fallet tillåta de flesta länder tvångsförsäljning (Tyskland dock icke utan skaparens eget samtycke); i det senare är denna däremot förbjuden, antingen ovillkorligt (Belgien, konstverk dock endast i skaparens lifstid, så länge de icke äro färdiga till försäljning eller offentliggörande) eller endast så länge arbetet befinnes i skaparens ego (Portugal) eller i hans, hans änkas eller arfvingars (Finland, Sverige). Nu genomgångna stadganden afse i allmänhet endast det rättsskydd, som tillkommer det resp. landets egna medborgare. I afseende på främlingen tenderar visserligen, såsom redan framhållits, utvecklingen till att i allt vidsträcktare mån erkänna den grundsatsen, att såsom i annat civilrättsligt hänseende någon skillnad icke bör uppställas mellan honom och landets egna barn. De etapper de olika länderna i denna utveckling uppnått äro emellertid högst olika. Medan några (Belgien, Frankrike, Luxemburg och, enligt rättspraxis, Egypten) icke göra någon skillnad mellan in- och utländska skapares alster, finnas andra (Kina, Ryssland, Turkiet m. fl.), som ännu alltjämt icke lämna utlänningen något som helst skydd. Mellan dessa båda ytterligheter ligga olika grader af tillmötesgående. Vissa länder (Danmark, Finland, Norge, Schweiz, Sverige, Tyskland, Ungern och Österrike) likställa med inlänningars arbeten utlänningars, för så vidt de utgifvits på inländskt förlag åtminstone lika tidigt som på utländskt. I öfriga fall och i allmänhet beror utlänningens skydd i ett land på ömsesidighet, d. v. s. på att landets egna medborgare åtnjuta motsvarande förmån i hans hemland. På vissa håll (Bolivia, Danmark, England, Förenta staterna, Grekland, Italien, Mexico, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Sverige m. fl.) inträder under denna förutsättning eo ipso, genom förklaring af regeringen, främlingens likaberättigande; på andra (Brasilien, Chile, Finland, Japan, Nederländerna, Peru, Tunisien, Tyskland, Ungern, Österrike m. fl.) fordras därutöfver, att en formlig konvention med främlingens hemland blifvit ingången. Dylika s. k. separatkonventioner hade också under midten af 1800-talet blifvit allt vanligare. För vinnande af större enhetlighet på skaparrättens område hafva emellertid på senaste tiden sträfvanden framträdt att ersätta dylika separatfördrag genom allmänna konventioner, gällande för ett flertal länder. Två sådana konventioner ha också hittills slutits: konventionen i Montevideo af 1889 mellan åtskilliga sydamerikanska stater, med senare anslutning af Frankrike, Italien och Spanien, samt den mera viktiga och omfattande konventionen i Bern af 1886 mellan Belgien, England, Frankrike, Haïti, Italien, Schweiz, Spanien, Tunisien och Tyskland, med senare anslutning af Luxemburg 1888, Monaco 1889, Montenegro 1893 (som dock sedermera utträdt), Norge 1896, Japan 1899, Danmark 1903 och Sverige 1904. Vid "unionskonferensen" i Paris 1896 antogs en tilläggsakt, som Norge och Sverige emellertid icke biträdt, samt en "tolkningsdeklaration", som England icke antagit. Deltagarna i Bernkonventionen bilda Internationella unionen till skyddande af litterära och artistiska arbeten. Såsom sin hufvudprincip har Bernkonventionen (i art. 2) uppställt, att en utländsk författare eller konstnär i de öfriga unionen tillhörande länderna skall för sitt arbete, vare sig det redan är offentliggjordt i något af dessa länder eller ännu icke offentliggjordt, åtnjuta samma skydd mot eftertryck, efterbildning, öfversättning, olofligt uppförande m. m. som den inhemske. (Enligt tillläggsakten ha framför orden: "offentliggjordt i något" etc. orden "för första gången" blifvit inskjutna.) Åtnjutandet af dessa rättigheter betingas af uppfyllandet af de villkor och formaliteter, som äro föreskrifna af lagstiftningen i arbetets hemland; det kan emellertid icke räcka längre än det skydd, som är tillerkändt arbetet i dess hemland. Som hemland betraktas det land, där arbetet först blifvit offentliggjordt, eller, om det samtidigt offentliggjorts i flera af unionens länder, det bland dessa, hvars lagstiftning stadgar den kortaste skyddstiden. Med afseende på icke-offentliggjorda arbeten anses det land, där författaren eller konstnären åtnjuter medborgarrätt, som arbetets hemland. (Tilläggsakten utsträcker skyddet också till efterlämnade arbeten.) Konventionens bestämmelser tillämpas likaledes på förläggare af sådana arbeten, som offentliggjorts i något unionsland, men hvars skapare icke är medborgare i ett sådant. (Art. 3; tilläggsakten låter skyddet däremot afse skaparen direkt.)