vare Englands inflytande väsentligen förkofrats och ombesörjes dels af bagatelldomstolar af två slag: summariska domstolar och "markazdomstolar", dels af kollegiala "centraldomstolar" och en appellationsdomstol i Kairo, dels af assisdomstolar för gröfre brottmål, dels af religiösa domstolar (mehkemehs), hvarjämte i Kairo försöksvis inrättats en särskild domstol för unga förbrytare. Å andra sidan ha på grund af de s. k. kapitulationerna (se Kapitulation) alltsedan medeltiden de främmande staternas konsuler utöfvat en viss domsrätt rörande sina landsmän (se Konsularjurisdiktion). På senaste tiden har dock en väsentlig del af denna domsrätt, och detta i vidgad form, öfverflyttats på de s. k. "blandade domstolarna" (tribunaux mixtes). Om dessa se Internationella domstolar. C. O. M. Budgeten för 1905 upptog statsinkomsterna till 12,255 mill. egypt. pd och statsutgifterna till 11,755 mill. De förnämsta inkomsttitlarna äro: grundskatter, inkomst- och torgskatter, järnvägstrafikmedel, tullmedel och tobaksmonopol etc. De mest betydande utgifterna äro räntor och amorteringar till statsskuldens afbetalning, tributen till Porten, anslag till ministerierna samt kedivens civillista och apanagen till hans familj. Statsskulden belöpte sig 1905 till omkr. 101,27 mill. pd st. Hären och flottan. Enligt lagar af 26 mars 1885, 12 juni 1889 och 8 dec. 1900 är hvarje egypter, som fyllt 19 år, skyldig att tjäna 5 år (friköpning är tillåten). 1883 reorganiserades armén af sir Evelyn Wood; sedan dess är en engelsk general öfverbefälhafvare med titeln "sirdar". Ett flertal brittiska officerare tjänstgör i densamma. Kediven utnämner officerare intill öfverstes rang. Härens fredsstyrka uppgick 1905 till 17,523 man; därtill komma de engelska besättningstrupperna, omkr. 4,000 man, som sedan 1882 kvarstå i E. Flottan är af obetydlig numerär och styrka. — Vapnet är en rund, blå sköld, å hvilken äro anbragta tre femuddiga silfverstjärnor, omslutna af en åt vänster vänd månskära i silfver; skölden omgifves af en ring med stjärnor, hvarje stjärna omgifven af två månskäror, och bakom skölden korsa hvarandra tre par med hästsvansar behängda och med halfmåne och stjärna smyckade sceptrer; på skölden hvilar en kunglig krona med halfmåne och stjärna. — Flaggan är röd med hvit månskära och sjustrålig hvit stjärna. Fornreligion. Den egyptiska religionen är jämförelsevis ganska litet känd. Den del af litteraturen, som bör bilda underlaget för en framställning af densamma, erbjuder nämligen betydande svårigheter. Under den äldsta forntiden höjde sig det religiösa åskådningssättet säkerligen ej öfver stadiet af en ganska rå naturdyrkan. Solen och Nilen, de tvenne naturföreteelser, som väsentligast betingade och bestämde landets tillvaro, uppfattades såsom de förnämsta uttrycken för naturens allmakt. Redan på de äldsta monumenten spårar man dock antydningar om tron på en enda gud, och denna uppfattning genomgår som en röd tråd den egyptiska civilisationens hela utveckling. Jämte denna, esoteriska, åskådning fortlefde den exoteriska, naturalistiska. Däraf förklaras å ena sidan en mängd för den egyptiska religionskulten egendomliga, stundom rent af vidriga bruk, t. ex. djurkulten, å den andra de religiösa texternas mörker, hvilket ofta nog har sin orsak i en sammansmältning af begrepp, som hämtats från alldeles skiljaktiga ståndpunkter, t. ex. af det gudomligas solariska och dess rent metafysiska egenskaper. De religiösa hymnernas författare tyckas hafva velat på samma gång hänvända sig till två slags publik: en folklig och en förfinad. I prästernas lära är dock guds enhet strängt betonad, och denna föreställdes såsom gudomlig intelligens, närvarande i den eviga, till kvaliteten oföränderliga materien. Ett symboliskt uttryck för det gudomliga utflödet, liksom för naturens evigt sig föryngrande och pånyttfödande kraft, bilda de gudomliga triaderna. I dem uppträder Gud såsom fader, moder och son. "Modern betraktas endast som födelsens skådeplats, men fadern är sin egen fader och sin egen son. Sonen, hvilken i själfva verket är fadern lik, blir sålunda produkten af sitt eget aflande." I samma mån som landet sönderföll i små områden, uppstodo lokala kulter, hvilka, i allmänhet taget, voro koncentrerade kring triader, som hade olika benämningar och uppfattades från något olika synpunkter. När sedermera riksenheten starkare framträdde och i sammanhang därmed ett religiöst centrum uppstod, öppnades landets panteon för alla dessa gudagrupper, och så uppkom det mångguderi, som är omedelbart förenadt med tanken på fornegyptisk religion. För den invigde voro dessa många gudar intet annat än olika namn på en och samma gudomliga intelligens. Detta bevisas bl. a. däraf, att ordet Ra, "solen", som betecknade det gudomligas äldsta emanation och i denna egenskap fattades såsom dess renaste uttryck, vidfogades alla gudanamn. Amon-Ra, Chnum-Ra och Chonsu-Ra äro således lokalgudarna Amon, Chnum och Chonsu, hvilka identifierades med solguden och därigenom upphöjdes till giltighet för hela E:s religiösa åskådning. Landets politiska centrum blef under tidernas lopp naturligtvis äfven dess religiösa medelpunkt. Hufvudstadens triad gjorde sig gällande såsom hela landets, och då under den egyptiska civilisationens fortgång faraonernas residens flera gånger omflyttades, kom naturligtvis hela den egyptiska religionens historia att röna intryck däraf. This var den äldsta hufvudstaden. Dess lokalgudomligheter: Osiris, Isis och Horus, uppstego följaktligen förr än några andra till värdigheten af riksgudar, och detta bidrog i väsentlig mån att gifva deras dyrkan den ojämförligt största spridningen och populariteten. Osirismyten, i hvilken egypternas spekulation koncentrerade sin kraft, utgör en väfnad af den rikaste symbolism. Osiris är naturens alstringskraft, som hämmas af öknens torka. Han är ljuset, som försvinner i mörkret, människoanden, som upphör i döden, det sedligt goda, som tyckes tillintetgöras af det onda. Men i sonen Horus triumferar han öfver förstörelsen. Denne skönjes i Nilens stigande och vid solens morgonhälsning, såsom lifvets förnyare efter döden och såsom den allsmäktige på domens dag. Innehållet af Osirismyten, sådan den meddelats oss af Plutarchos, är i största korthet följande. Osiris och Isis äro syskon och makar samt ega sonen, Horus (se pl. III, fig. 1, och pl. IV, fig. 4). Dessa styra E. och bereda dess lycka genom stora välgärningar. Men hat och afund hafva vunnit insteg i deras broder Sets (öknens gud, Tyfon) hjärta. Denne lockar Osiris att vid ett