gästabud lägga sig i en likkista, hvilken därefter tillslutes, sänkes i Nilen, följer floden ut i hafvet och strandar vid Byblos, på Feniciens kust. Där upptäckes kistan af Isis, som gråtande söker sin älskade make. Hon för hans lik till E., men döljer det ovarsamt, så att det upptäckes af Set, hvilken sönderstyckar det och kringströr delarna i hela landet. Isis uppsöker åter sin makes kvarlefvor, och öfverallt, hvar hon finner en af hans lemmar, bygger hon en minnesvård till hans ära. Horus, som emellertid blifvit man, bekämpar och öfvervinner Set. Osiris är likväl ej död. Han har fortsatt sitt välde i de dödes värld och återtager nu sin makt på jorden. Osiris afbildas å monumenten vanligen i form af en mumie. På hufvudet bär han atef-kronan samt i händerna gisseln och krokstafven, maktens symboler. Hans vanligaste titlar äro "härskare i västern af Abydos" ("herre öfver grafstaden"), "herre öfver allt" och "den ene". Isis igenkännes på sin hufvudprydnad, en tron, som tillika är symbolen för hennes namn. Hon kallas "den stora modern", "himlens härskarinna" och "gudarnas drottning". Med henne besläktade gudomligheter äro Hathor, Mut och Neit. I Osirismyten är Set uttrycket för det skadliga och onda i naturen och den moraliska världen. Horus framställes antingen som en liten gosse, med ungdomslocken och med fingret i munnen, eller som en fullvuxen man, med E:s konungakrona på sin hjässa. Inskrifterna kalla honom "sin faders hämnare". Oftare än andra gudar assimileras han med "solguden", Ra, och afbildas därför vanligen med falkhufvud, stundom enbart under form af en falk. — Ptah, Sechemt (se pl. III, fig. 3) och Imhotep utgöra det gamla Memfis' triad. Ptah angifves stundom såsom urämnets skapare; han jämföres med den grekiske Hefaistos. Sechemt (= Athena l. Diana), "Ptahs stora älskarinna", framställes med katt- eller lejonhufvud. Hon är en personifikation af den brännande solens förhärjande kraft och af den lidelsefulla kärleken. Katten var helgad åt henne, och Memfis var hufvudsätet för hennes kult. Imhotep sammanställdes af grekerna med Asklepios. — Med riksenhetens förflyttande till Tebe blef Amon "gudarnas konung". Han är att betrakta som upprätthållare och försyn. Enheten hos Amons triad är i de egyptiska texterna uttryckt sålunda: "Amon är sin moders tjur". Amon afbildas vanligen i människoskepnad och bär på hjässan E:s röda krona, smyckad med tvenne upprätt stående strutsfjädrar (se bild till art. Amon). Han dyrkades äfven under gestalten af en vädur. Hans maka, Mut, hade till sinnebild gamen. Triadens tredje lem, Chonsu (se bild till art. Chonsu), motsvarade den memfitiska Imhotep, men var tillika mångud. — Andra märkligare gudomligheter äro följande. Thot (Hermes trismegistos), "de heliga ordens herre", hvilken tillika är en mångud samt i denna egenskap måttets och i sammanhang därmed räknekonstens, vetenskapens äfvensom konstens representant. Ibis är honom helgad. Anubis (se bild till art. Anubis), en son af Osiris och Neftys, är grafvarnas väktare och spelar en viktig roll vid balsameringar. Han hjälpte Isis och Neftys att bevara Osiris', deras broders och egen faders, döda kropp. Han var jämväl den, som beredde de döde väg på andra sidan grafven. Anubis' heliga djur är schakalen. Maat är rättvisans gudinna, Safech bibliotekens, o. s. v. — Ett viktigt moment i kulten bildade de heliga djuren. Åt hvarje gudom var ett sådant helgadt, och vid valet hade man skarpsinnigt sökt finna exakta uttryck för de särskilda gudarnas fysiska egendomligheter. De moderliga gudomligheterna hade till sinnebild kon; Ptah såsom skapare hade Apistjuren (se bild till art. Apis), en typ för naturens svällande alstringskraft, och Sechemt, raseriets, passionens och smidighetens personifikation, hade lejonet och katten till representanter. Den i rymden sväfvande solgudens heliga djur var den snabbt flygande falken, o. s. v. Detta är återgifvet i hieroglyfskriften. Undantagandes Osiris, som alltid är helt och hållet människa, afbildades hvarje gudomlighet i människogestalt, med hufvud af det åt henne helgade djuret. De heliga djuren vårdades i templen, balsamerades efter döden och nedlades i stundom särskildt för deras räkning byggda kyrkogårdar. — Egypterna antogo tillvaron af ett lif efter detta. Efter döden balsamerades kroppen omsorgsfullt för att vid behof kunna tjäna till hölje åt själen (se pl. IV, fig. 3). Denna, hvilken tänktes såsom ett helt af flera skilda delar, besteg, dagen efter begrafningsfesten, den uppgående solens båt, öfverfor i densamma himlahvalfvet och nedsteg genom västerns portar i underjorden samt bekämpade, väpnad med ordets makt, mångfaldiga hinder, som under form af ormar, krokodiler o. d. mötte henne på vägen. Efter att hafva väl öfvervunnit dessa svårigheter samt med heder genomgått pröfningen i domens sal och frikänts af Osiris, blef själen rättfärdigad och själf en Osiris (se pl. IV, fig. 4). Hon återvände till den eviga intelligens, hvarifrån hon utströmmat och där hon sedan deltog i världens styrelse. De brottsliges själar hade att genomgå en lång serie af metamorfoser i djurkroppar, innan de, förenade med sina kroppar, kunde på nytt börja ett mänskligt jordelif för att nå det slutliga målet, föreningen med gud. Fornkultur. Egypterna äro väl det äldsta bland kulturfolken. Också har deras tungomål blifvit bevaradt genom minnesmärken, som i ålder öfvergå alla andra länders. Det egyptiska språket tillhör den språkgrupp, som man kallat den hamitiska och som karakteriseras genom sin fattigdom på flexionsändelser, utan att dock helt och hållet sakna de flekterande språkens egendomligheter (t. ex. särskilda beteckningar för olika kön). Offentliga inrättningar. Redan i urminnes tider egde E. en monarkisk författning. Farao (peraa, "det stora huset") betraktades såsom en afkomling af solguden, hvilken i urtiden härskade öfver Nildalen. Den legitimitet, som den gudomliga härkomsten skänkte, skyddade honom i nationens medvetande mot usurpatorer. Styrelsen, starkt centraliserad, var på en gång patriarkalisk och despotisk. Farao var herre öfver sina undersåtars lif och egendom. En mängd hofämbetsmän af härskarens släkt eller tillhörande landets förnämsta familjer, med ett gemensamt namn kallade "rech suten" (kungliga anhöriga), var hans lydiga redskap, och under dem subordinerade en otalig mängd lägre funktionärer (jfr pl. IV, fig. 1). Det hela var ett väl sammanfogadt statsmaskineri. Befolkningen