sedan en mångfald af former. Dessa, som till stor del äro imitationer af mönster från den vegetativa världen, hade tvifvelsutan sina närmaste original i de profana byggnadernas träpelare, hvilka man känner från monumentens scenerier. Pelare, med kapitäl i form af palmblomma, utslagen eller knoppad lotus o. s. v., ses i den 18:e dynastiens tempel, och rikedomen af former ökades, då man upptog äfven animaliska motiv, t. ex. på det s. k. Hathor-kapitälet. Praktfullast ter sig den egyptiska arkitekturen i templen, bland hvilka de berömdaste och mest storartade, t. ex. Amons-templet i Karnak (se pl. I, fig. 3) och Seti I:s i Gurna, hafva Tebe till centrum. Storartade byggnadsverk äro äfven Ramses II:s tempel i Abu Simbel (Nubien; se pl. II, fig. 5) samt Ptolemaiernas i Edfu och Dendera (se dessa ord). Med få undantag byggdes de egyptiska templen efter samma plan. Till ingången förde vanligen en allé af sfinxer, d. v. s. liggande kolossalstatyer, sammansatta af en lejonkropp med människo- eller vädurshufvud (se Bildhuggarkonst, pl. 1). Vid ingången reste sig en propylon, d. v. s. en portbyggnad, bestående af två tornlika murar, vid basen förenade genom ett slags bro, i hvilken porten var belägen. Efter att hafva inträdt genom porten befann man sig i en peristylgård, hvars fond hade en port, som ledde till en stor täckt pelarsal. Denna stod genom en öppning i förbindelse med en mindre dylik. Därefter följde en samling små kamrar, hvilka omgåfvo den egentliga helgedomen, i hvars innersta gudabilden tronade i sitt naos. Väggarna i tempelsalarna voro ytterst dyrbart smyckade, och framför pylonerna höjde sig kolosser, obelisker och flaggstänger (se pl. II, fig. 6). — Skulpturen utgjordes af reliefbilder eller framställningar "en creux". De scener, som framställdes på detta sätt eller medelst penseln, voro af det mest omväxlande innehåll: land- och sjödrabbningar, triumfer, festtåg, offerceremonier, vinodling, jakt (se pl. IV, fig. 6)

Karta öfver Egypten under gamla tiden.