sönderföll ej i kaster, såsom man till följd af missförstånd af de grekiske författarnas uppgifter påstått, utan på sin höjd i klasser, eller korporationer. Utom rikets stormän, kungliga anförvanter eller sådana personer, som till belöning för sina förtjänster erhållit jordförläningar, omfattade den egyptiska nationens kärna krigarnas och prästernas stånd. Åt de förre voro smärre landområden anvisade till underhåll. Efter hand blefvo äfven några kufvade nationaliteter, bl. a. libyerna, upptagna i den egyptiska hären. Denna bestod i äldre tider endast af fotfolk, lättare eller tyngre beväpnadt. Sedan man lärt känna hästen, utbildade sig ett med stor framgång nyttjadt vapen, vagnskämparnas. När farao själf drog i striden för att bekämpa sina "usla" fiender, besteg han sin af spann dragna stridsvagn, under hvars hjul människor i tusental krossades (se pl. VI). Egypterna voro goda fästningsbyggare; särskildt vid södra och nordöstra gränsen hade de uppfört betydande bålverk. Om sjökrig förekomma endast undantagsvis några antydningar på monumenten. — Ett utomordentligt stort inflytande utöfvade prästklassen. Denna hade E:s bildning sig anförtrodd. I prästernas (se pl. III, fig. 4) med templen förenade läroanstalter fick ungdomen såväl elementär som högre undervisning. En hvar, som ville blifva civil eller högre militär tjänsteman, måste förvärfva sig värdigheten af skrifvare (se Bildhuggarkonst, pl. I), hvilken aldrig uppnåddes utan ihärdigt arbete, sällan utan försakelser. Äfven kroppslig aga användes vid ungdomens uppfostran. "En ung mans öron sitta på hans rygg", sade, betecknande nog, de egyptiske skrifvarna. Prästerna bildade tillsammans en mycket talrik hierarki, och ur dess led valdes det ständiga utskott af "vise och skriftlärde", som omgaf farao och hvilkas råd han anlitade i kinkiga fall. Främst i den prästerliga korporationen stod öfversteprästen vid riksgudens tempel. Denne förvärfvade stundom ett inflytande, som satte faraos egen säkerhet i fara. Under honom lydde en skara "rena" af högre och lägre rang: profeter, horoskoper, hierogrammater, stolister, heliga fäder o. s. v., hvilkas uppgift det var att hafva vård om templens skolor och bibliotek, recitera de liturgiska styckena och sjunga hymnerna, anteckna astronomiska observationer, efterse gudabilderna, sköta de heliga djuren, föra räkenskaper öfver inkomsterna från templens domäner, öfvervaka naturaleveransernas riktiga aflämnande, o. s. v. Ur prästernas led valdes domarna. Uti E:s öfverdomstol sutto delegerade från de tre hufvudskolorna i Tebe, Memfis och Heliopolis, hvilka själfva bland sig valde en ordförande. Äfven läkarna framgingo ur prästklassen. Då all jord antingen var statsdomän eller anvisad åt de två inflytelserikaste stånden — templens områden ökades oupphörligt genom donationer af faraonerna, som på detta sätt ville vinna hierarkien —, funnos inga egentligen fria jordbrukare. Troligen var den åkerbrukande befolkningens lott i forntiden ej stort bättre än fellahernas i det nya E. Många slag af handtverkare och slöjdidkare: stenhuggare, timmermän, snickare, bagare, bryggare och barberare m. fl., omtalas af inskrifterna. Deras arbeten illustreras af målningar i grafvarna. Äfven i konsten att blåsa glas voro fornegypterna väl förfarna (se pl. VIII), men det lyckades dem ej att framställa glaset fullt rent. De glaskärl (jfr pl. VIII), som finnas, skimra alltid i grönt. Trälarna, som utgjorde en synnerligen talrik samling, rekryterades flitigt från grannfolken, i synnerhet från negrerna och semiterna. Kvinnan intog som maka och moder en aktad ställning i det egyptiska samhället. Monogamien var lagstadgad, ehuru konkubinat var mycket gängse bland härskarna och de förnäme. Äktenskap mellan syskon förekommo ännu under Ptolemaierna, som själfva, ehuru greker, upptagit äfven detta egyptiska bruk. Den gifta kvinnan kallades "husets härskarinna", och barnen lade, att döma af inskrifterna, ofta större vikt på att anföra sin moders namn än sin faders. Kvinnorna visade sig offentligt obeslöjade och deltogo med männen fullkomligt obesväradt i de stora, stundom orgiastiska, festerna till gudarnas ära. Icke allenast sagogestalten Nitokris, utan äfven den historiska Hatšepsu tala för den åsikten, att egyptiska kvinnor funnits, som haft statens högsta ledning sig anförtrodd. — De förmögnares boningar voro af tegel och målade i brokiga färger samt prydda af verandor, hvilka uppburos af pelare med lotus- eller palmkapitäl. Byggnaderna (se Byggnadskonsten, pl. 1), som voro uppförda i ett slags villastil, omgåfvos af trädgårdar, med svalkande palmer och kylande källsprång. De fattige bodde i kojor af Nil-lera. Deras lott var troligen ganska dräglig, enär jorden gaf dem det nödvändiga och för öfrigt välgörenhet var en egyptisk kardinaldygd. — Sedan gammalt funnos samlingar af moraliska bud i E. Dessa bud visa, att egyptern var mäktig af stor humanitet mot sin egen ras. Vördnad för öfverhet, föräldrar och ålderstigna, kyskhet, tystlåtenhet, sanningskärlek, tukt, mildhet mot underhafvande och barmhärtighet mot nödställda äro bland sedelärans mest allmänna föreskrifter. Uti inskrifterna återkomma ständigt dessa ord: "Jag har mättat den hungrige, gifvit den törstige dricka, höljt den nakne". Mot främlingar däremot var egyptern i hög grad ofördragsam. Han sökte afstänga sig från all beröring med sådana och detta till sin egen skada, ty han gick därigenom miste om många inflytelser, som kunnat inverka föryngrande på hans egen ålderdomliga världsåskådning. Hela den utländska handeln sköttes af fenicierna, hvilka mycket tidigt koloniserade deltat. När en flotta fanns, var den mycket obetydlig. Konst. För egypterna, som genom sitt lands beskaffenhet manades till byggnadsföretag — strandvallar, fördämningar, kanalverk —, fick arkitekturen (se pl. II samt Byggnadskonsten, sp. 705—707 och pl. I) mycket snart en öfvervägande betydelse, och i dess tjänst trädde måleriet och skulpturen. De äldsta arkitektoniska minnesmärkena i E. — liksom öfver hufvud i hela världen — äro pyramiderna, grafkamrar för regenter af de första dynastierna. På dessa gigantiska byggnader slösades oerhördt med människokraft, och deras uppförande var förenadt med stora tekniska svårigheter. Rundt om pyramiderna träffas de äldsta privatgrafvarna, som antingen äro i klippan urholkade kamrar eller fritt uppförda byggnader, mastaba, till utseende liknande stympade pyramider. I dessa grafvar möter man för första gången pelare såsom takbärare. Pelaren, ursprungligen ett osmyckadt skaft, antog snart den form, som under namn af "protodorer" är känd från 12:e dynastiens grafvar, och erhöll