och fiske, plöjnings- och skördearbete (se pl. V), lekar, dans o. s. v. Genom dessa grafvarnas och templens dekorationer, ofta försedda med en kort hieroglyfisk notis, står egypternas fornlif tydligare för oss, än om alla ordets medel användts för att åskådliggöra detsamma. Egypternas bildhuggare (se Bildhuggarkonst, pl. I) egde stor skicklighet i att öfvervinna tekniska svårigheter, ehuru stelhet alltid förblef ett omisskänneligt drag hos deras statyer. Detta fel får sin förklaring i tillvaron af en bestämd kanon för människokroppens proportioner. Helt och hållet kunde friheten likväl ej dödas; så t. ex. äro ej få porträtthufvud bekanta. — Målarna arbetade hufvudsakligen i arkitekturens eller skulpturens tjänst. Måleriet saknar helt och hållet perspektiv. Huru omsorgsfullt än detaljerna där, liksom i skulpturverken, må vara utförda, söker man dock förgäfves helgjutenhet. Smaken tyranniserades af en kanon, som bjöd, att ögon, händer och bröst skulle framställas "en face", hufvud och fötter i profil, allt för att låta hvarje kroppsdel göra sig gällande så mycket som möjligt. — Äfven musiken tyckes hafva varit en omtyckt konst. De vanligaste instrumenten voro harpan, flöjten och gitarren äfvensom skallran, Isis' heliga attribut (se pl. VIII). Bland tempeltjänarna fanns särskildt en klass "sångare" och "sångerskor". Kronologi och historia. Genom J. F. Champollions upptäckt af nyckeln till hieroglyfskriften öppnades ett nytt fält för historieforskningen — en ny period af några årtusenden före den tid, till hvilken man tillförene förlagt mänsklighetens första framträdande på jorden. Att denna upptäckt ledde till sådana resultat hade sin grund i flera gynnsamma omständigheter: de gamle egypternas historiska sinne (hvilket dref dem till att uppteckna hvad stort och betydelsefullt som tilldrog sig i deras värld), den konserverande förmågan i Niltrakternas luftstreck och tillvaron af (tyvärr ej alltid pålitliga) efter dynastier ordnade konungalängder — den enda återstoden af ett annalistiskt arbete, som Manetho under Ptolemaios Filadelfos författade på grekiska. Dessa längder, Josefos' utdrag ur Manethos verk jämte upplysningar hos andra forntidsförfattare — Herodotos, Diodoros, Strabon m. fl. — utgöra den klassiska forntidens bidrag till egyptisk kronologi och historia. Inhemska kronologiska längder hafva ej saknats (Manetho uppgjorde sin förteckning efter egyptiska källor); men de för oss bekanta befinna sig i ett högst fördärfvadt tillstånd — detta gäller bl. a. konungapapyrusen i Turin — eller omfatta endast en kortare period. Sakkarah- och Abydostaflornas regentserier gå ej längre än till början af 19:e dynastien. Vid rekonstruerandet af denna kronologi hafva olika personer valt helt olika förfaringssätt. Somliga hafva, utgående från den bibliska tidräkningen, sökt genom godtycklig ändring af Manethos uppgifter (och sidoordnande af regentlängderna) bringa de senare i öfverensstämmelse med de förra. Denna tendens, som skönjes redan hos flertalet af de författare, hvilka vi hafva att tacka för, att Manetho blifvit oss bevarad, karakteriserar i synnerhet de engelske kronologerna. Andra däremot förmena, att samtliga de Manethonska dynastierna följt hvarandra i tiden. Detta synes omöjligt, såsom i många fall stridande mot uppgifterna på monumenten. Ett slags förmedling mellan dessa riktningar bildar försöket att genom eliminering af vissa såsom illegitima och samtidiga betraktade regentätter bringa harmoni mellan monumentuppgifterna och Manetho. Såsom representanter för denna riktning må nämnas Lepsius, Lieblein och Lauth. Det lämpligaste synes vara att uppgöra s. k. minimaldata. Den förhistoriska tiden. Man kan antaga tillvaron af en förhistorisk stenålder i E., men ovisst är, när denna stenålder börjat, när den slutat samt hvilken ras som uppburit densamma. Af förhistorisk bronsålder finnes ej spår. Sannolikt synes vara, att järnåldern direkt aflöst stenåldern och att E. vid historiens morgon befann sig i järnåldern. I hvarje fall föreligga ej bärande skäl för antagande af bronsålder i E. vid dess första framträdande i historien, ty fynd af järn från gamla riket bevisa, att denna metall var redan tidigt af egypterna känd och använd, ehuru af praktiska skäl i mindre skala. E:s historia under faraonerna (till 525 f. Kr.) indelas i fem hufvudperioder, delvis skilda af s. k. övergångsperioder: 1) den äldsta historiska tiden (dynastiernas grundläggning); 2) gamla riket; 3) mellersta (forntebanska) riket; 4) nya riket; 5) restaurationstiden. En öfversikt af dessa skiftens kronologi visar följande tafla: <table> <td>Den äldsta historiska tiden: Menes och 1:a—3:e dynastierna<td c>börjar<td r>3400<td c>f. Kr. <td>Gamla riket; pyramidbyggarna: 4:e—5:e dynastierna <td c>»<td r>2900<td c>» <td>Öfvergångsperiod: 6:e—10:e dynastierna <td c>»<td r>2625<td c>» <td>Mellersta riket: 11:e—12:e dynastierna <td c>»<td r>2160<td c>» <td>Öfvergångsperiod: 13:e—17:e dynastierna (inklus. hyksostiden)<td c>»<td r>1788<td c>» <td>Nya riket: 18:e—21:a dynastierna <td c>»<td r>1580<td c>» <td>Öfvergångsperiod: 22:a—25:e dynastierna (libyer, etiopier) <td c>»<td r>945<td c>» <td>Restaurationstiden: 26:e dynastien <td c>»<td r>663<td c>» </table> Kambyses eröfrar E. 525 f. Kr. I den äldsta forntiden bestod E. af smärre sinsemellan oberoende stater. Ur dessa uppstodo tvenne större: "södern" och "norden", med ett gemensamt namn kallade "de bägge länderna". Menes, enl. traditionen E:s förste konung, säges hafva förenat "de bägge länderna" till ett rike. Han anses ha härstammat från This l. Thinis (stad i Öfre E.). Mer än 20 namn på konungar följa i listorna Menes'; om dessa regenters personligheter och verk ega vi ej någon säker kunskap. Manetho har indelat dessa Menes' närmaste efterträdare i 3 dynastier, de båda första härstammande från This, den tredje från Memfis. Med Snofru börjar 4:e dynastien. På Sinaihalfön, vid det nuv. Wadi Maghara, finnes en relief med inskrift, som framställer Snofru kufvande barbariska ökenfolk. Hvad vi för öfrigt veta om honom, inskränker sig till, att han egt två pyramider, en vid Dahschur och en vid Medum (jfr pl. II, fig. 2). Under senare tid var Snofru föremål för gudomlig dyrkan. Chufu, Herodotos' Cheops (se d. o.), efterträdde honom. Efter Cheops har den största af pyramiderna vid Gise (se pl. II, fig. 1) uppkallats. Huru länge han regerat, veta vi