ej. Minnet af den största pyramidens kunglige byggmästare har i E. alltid hållits i ära. Cheops' son Chefren (se d. o.) l. Chafra byggde den andra af pyramiderna vid Gise, men har lika litet som sin efterträdare Menkara (Mykerinos) — den tredje Gisepyramidens byggmästare — efterlämnat några öfriga minnesmärken, som berätta om hans verk såsom regent. Af den därpå följande 5:e dynastien känna vi namnet på en serie konungar: Unas är den siste härskaren af denna dynasti. Övergångsperioden, 6:e—10:e dynastien, omfattar ett 40-tal regenter. Af dessa är det endast härskarna af 6:e dynastien, om hvilka man kan säga, att de verkligen regerat öfver hela E. De hafva byggt sina pyramider s. om Gise vid Sakkara. I dessa nejder låg ock deras hufvudstad. Det är nu, som namnet Memfis uppträder. Pepi I:s pyramid, "mennefer", har gifvit staden dess namn. Spridda uppgifter om privatmannen Unas historia lämna värdefulla upplysningar om 6:e dynastiens första konungar. Una började sin bana under konung Teta och steg under Pepi I allt högre i faraos ynnest. Under de krigståg, som Pepi I företog mot Heruša (beduiner vid södra gränsen af Palestina), var Una den egyptiska arméns befälhafvare. Pepi I:s efterträdare, Mer-en-ra, tilldelade Una de högsta ämbeten. Med Pepi II — Manethos Phiops — slutar 6:e dynastien. En tid af inre oro följer. Af brist på privatmonument kunna vi ej skrifva 7:e—10:e dynastiens historia. Att fullständig anarki varit rådande, är sedan länge gängse åsikt. Så småningom förflyttar sig makten från norden till södern. Memfis eller de äldre lokaliteter i dess närhet, som förut varit den centrala myndighetens säte, nedsjunka till obetydliga provinsstäder, och Tebe blir slutligen rikshufvudstaden. I slutet af övergångsperioden till mellersta riket uppträder i Tebe — då en föga betydande residensort — en ättling af gammal lokal adelsfamilj vid namn Antef, hvilken synes hafva tillkämpat sig oberoende. Hans efterträdare, kända under namnen Antef och Mentuhotep, utvidgade steg för steg sin makt med Tebe såsom centrum. Nämnda regenter tillhöra 11:e dynastien. Hamamatdalen, hvars bergverk flitigt exploaterats, har i flera inskrifter bevarat hågkomsten af 11:e dynastiens konungar. Äfven omtalas expeditioner till landet Punt (ung. motsvarande hvad vi mena med bägge stränderna kring södra delen af Röda hafvet). Afsikten med dem var att hämta färsk rökelse, viktig för den egyptiska kulten. De senare härskarna af 11:e dynastien synas hafva regerat blott till namnet. Den verkliga makten lär hafva utöfvats af deras vesirer. Detta antagande bekräftas af E:s tillstånd vid 12:e dynastiens uppstigande på tronen. E. var en fullständig feodalstat. Länsherre var naturligen farao själf. Amenemha (l. Amenemhat) I, som grundlade den nya dynastien, lyckades dock begränsa provinsadelns makt. Namnen på hans efterträdare äro: Useretsen I, Amenemha (l. Amenemhat) II, Useretsen II, Useretsen III, Amenemha (l. Amenemhat) III, Amenemha (l. Amenemhat) IV och drottning Sebeknefru. E. stod under den 12:e dynastien på höjden af inre välstånd. Härtill bidrog den i det stora hela fredliga ställningen till grannarna i n. och v. Upprepade gånger företogos dock krigståg till Nubien för att skydda därstädes förefintliga guldgrufvor, hvilka den egyptiska staten bemäktigat sig. Useretsen III kufvade hela det öfre Nillandet och uppförde strax ofvanför 2:a katarakten, vid de nuv. Semne och Kumme, fästningsverk för att beteckna E:s sydgräns. I n. ö. skyddades E:s gräns likaledes af ett starkt fästningsverk. Om fejder här var dock ej fråga. Semiterna fruktade alltför mycket faraos makt. Minnesmärken berätta i stället om en liflig handelsförbindelse mellan E. och dess grannar i n. ö. Östra deltat mottog under denna tid många semitiska kolonister (jfr pl. VII). För E:s omsorgsfullare bevattning uträttades mycket; bl. a. gjordes vid 1:a katarakten noggranna anteckningar om Nilens höjd vid olika tider. Särskildt omhuldades provinsen Fajum, hvilken nu omdanades till en fruktbar, sädesproducerande bygd genom gräfning af kanaler och dammar i alla riktningar. Uppgiften att forntidens Moiris-sjö, som väl motsvarar den nu s. k. Birket Karun (i Fajums västra och norra del), skulle ha anlagts af en konung Moiris är en saga. Sjön är naturlig. I Fajum byggdes nu den s. k. Labyrinten (se d. o.), en stor tempellik anläggning med många gårdar. Intill Labyrinten låg den kunglige byggmästaren Amenemha III:s grafpyramid (Hawarapyramiden). Konst och litteratur hade under 12:e dynastien sin blomstringstid. Den 13:e dynastiens förste konung, Sebekhotep, synes hafva regerat i lugn och ro. Så ock hans efterträdare, men deras makt var obetydlig. De mest bekanta heta Sebekhotep och Neferhotep. Äfven veta vi, att åtminstone under förra hälften af 13:e dynastien E:s yttre förhållanden i det hela voro desamma som under den 12:e. Senare delen af 13:e dynastien är dunkel liksom hela 14:e dynastien, hvars regenter hade sitt säte i Xoïs. Det tillstånd af oro, som söndersliter E., får sitt slut genom landets inkräktande af främlingar; efter 14:e dynastiens störtande inträder hyksostiden (hyksos af hek šesu, "beduinfurstar", nomadiserande semiter). I ökenbygderna bosatta beduinstammar begagnade sig af E:s svaghet och ockuperade kulturlandet. Enligt Manetho skall en viss Salatis hafva varit den förste hyksoskonungen. Han lär hafva eröfrat Memfis och grundlagt Avaris. Efter honom följde fem härskare, bland hvilka Chian är oss väl bekant genom en staty af honom från Bubastis. Svårt är att säga, huru länge hyksos härskat i E. Möjligen kan en tidrymd af omkr. 250 år anses till fyllest. Af intresse är det faktum, att den egyptiska odlingen under hyksostiden lefvat ett delvis ganska kraftigt lif. En liflig samfärdsel egde rum mellan E. och länderna in. ö. Kananeiska köpmän slogo sig ned i Nildalen. Gifvet är, att dessa främlingar hafva utöfvat ett djupt ingripande inflytande på alla områden. Nya gudar af semitiskt ursprung fingo plats i egypternas panteon, främst bland dem Baal, som af egypterna uppfattades som motsvarighet till Set l. Sutech, "öknens gud". Språket uppblandades starkt med semitiska låneord. Hästen, såvidt man vet förut okänd i E., infördes under denna tid och användes sedermera under nya riket till krigiskt bruk, dock ej till ridt, utan till vagnskörning. Ättlingar af de gamla regenthusen fördrogo ej i längden främlingarnas herravälde. Från Tebe utgick befrielsekampen under ledning af furstar vid namn Rasekenen. Förtjänsten af hyksos' fullständiga