Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldluftsmaskin - Eldmeteor - Eldmärke - Eldning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eldluftsmaskin, tekn., äldre benämning på
varmluftsmaskin, vid hvilken luften uppblandas
med förbränningsprodukterna från eldstaden. Sådana
maskiner hafva konstruerats bl. a. af Bénier (1886)
och äro föregångare till dieselmotorn (se d. o.).
Eldmeteor. Se Meteor.
Eldmärke, med., populär benämning på ett visst slag af
blodkärlssvulster (angiomer); det vetenskapliga namnet
är telangiektasi eller nœvus. Dessa svulster bestå
af en mängd nybildade, tätt intill hvarandra pressade
fina kärl (kapillärkärl), mestadels arteriella, med
blott ringa mellansubstans. Färgen är därför också
lifligt röd. De kunna förekomma hvar som helst på
huden, men oftast finner man dem på hufvudet och
i ansiktet. Än äro de alldeles släta och höja sig
då alls icke öfver hudytan, än bilda de mer eller
mindre knottriga upphöjningar. Någon gång äro de
bevuxna med hår. Ibland äro de mycket små, ibland
sträcka de sig öfver stora ytor, såsom i ansiktet,
särdeles på kinderna. Som oftast äro de medfödda,
och stundom antaga de märkvärdiga skapnader, liknande
hvarjehanda föremål. Enligt en mycket allmän folktro
har man att söka deras uppkomst i själsinflytanden
hos modern under hafvandeskapet - en åsikt, som den
moderna vetenskapen ej delar. Däremot kan ärftligheten
ej förnekas. Eldmärken kunna förblifva stillastående
hela lifvet igenom, och de kunna af sig själfva
försvinna; men de kunna äfven tillväxa och småningom
antaga betydande dimensioner, bli flathandstora och
ännu större. Synnerligast är detta förhållandet med
mera ojämna eldmärken. Behandlingen är uteslutande
operativ; ej så alldeles sällan möter den stora eller
t. o. m. mycket stora svårigheter. Jfr Födelsemärke.
Rsr. (G. F-r.)
Eldning, sammanfattningen af de operationer, medelst
hvilka brännmaterialet införes i en eldstad och
elden i denna underhålles. Ändamålet med eldning
är i regel att skaffa värme. Stundom har den dock
andra uppgifter, såsom signalering ("signaleldar",
"vakteldar", "vårdkasar"), estetisk njutning
("lusteldar") o. s. v. Hufvudintresset anknyter
sig likväl till det förstnämnda ändamålet,
och då bränsle numera i regeln representerar
ett afsevärdt penningvärde, så är en bland de
viktigaste uppgifterna vid snart sagdt all eldning
att ur en viss bränslemängd erhålla största möjliga
myckenhet värme. Skall emellertid en dylik rationell,
d. v. s. ekonomisk, eldning kunna ega rum, måste man
i första rummet känna de tekniska betingelserna för
densamma, d. v. s. den tekniska betydelsen af de olika
moment, hvaraf eldningsproceduren är sammansatt. Dessa
moment äro: antändningen af bränslet, eldens underhåll
genom tillförsel af nytt bränsle i mån af behof,
i de flesta fall äfven dragets reglering samt
undanskaffande af aska eller slagg.
Antändningen, som i dagligt tal plägar kallas att
"göra eld" eller "tända upp", heter äfven (t. ex. i
fråga om ångpannor eller härdar) icke sällan: "sticka
fyr" (äfven andra uttryck för samma sak förekomma).
Eldens underhåll sker enklast sålunda, att bränsle
för hand inlägges eller inkastas, i mån som det
förtäres. På detta sätt eldas t. ex. vanliga
köksspislar, smideshärdar, ofta äfven ångpannor
o. s. v. Pågår sådan eldning oafbrutet under längre
perioder (såsom vid ångpannor), benämnes den "eldning för
hand" eller "handeldning" - till skillnad från
"magasinseldning" och "mekanisk eldning" (= eldning
med "eldningsapparat"). Magasinseldningen betecknas
däraf, att allt bränsle, som erfordras för en viss,
längre period (flera timmar), på en gång införes i
ett för ändamålet afsedt rum ("magasin"), som står
i förbindelse med eldstaden, och hvarifrån bränsle
af egen tyngd nedfaller i denna, i den mån det
brinner undan. Då denna anordning befriar från att
oafbrutet öfvervaka eldningen, t. ex. under natten,
begagnas den allmänt vid antracit- och kokskaminer
samt större värmeugnar (kaloriferer), liksom
äfven vid ång- och varmvattenpannor, som tillhöra
värmeledningar. Magasinseldning förutsätter i regeln
användande af s. k. rökfritt bränsle (koks eller
antracit), beroende därpå, att man eljest måste vid
eldstadskonstruktionen taga hänsyn till gaser, tjära
m. m., som af gå från de närmast förbränningszonen
liggande partierna af bränslet. Mekanisk eldning sker
på det sätt, att man medelst särskilda, för ändamålet
konstruerade apparater (se Eldningsapparater)
oafbrutet tillför bränsle. För stora industriella
anläggningar medför användningen af sådana ofta stor
ekonomisk vinst, i det att därigenom såväl en god
förbränning möjliggöres, som ock en afsevärd besparing
af dyr arbetskraft kan ernås.
Felaktigheter vid bränslets påläggande ("inmatning")
gifva sig till känna på olika sätt. Användes ved,
torf, s. k. bituminösa stenkol o. d., så är närmaste
tecknet till dylika felaktigheter utveckling af
rök. Bildas t. ex. vid en ångpanneeldstad intensiv
svart rök, kan man med säkerhet påstå, att mycket af
bränslets energi går obrukadt bort i skorstenen. Sådan
kan dock bortgå i otillåtlig myckenhet äfven utan
att det ryker ur skorstenen, t. ex. vid eldning
med koks eller antracit, om lufttillförseln är
för ringa, eller i vissa fall vid hvilket bränsle
som helst, om densamma är för stor. Utan lämplig
lufttillförsel kan ingen förbränning ega rum, men
ett öfvermått af luft för å andra sidan ofta med
sig ut genom skorstenen mycket värme, som skulle
kunnat nyttigare användas. Regleringen af "draget"
till en eldstad är alltså af allra största betydelse
för eldningens ekonomiska resultat. Exempelvis må
nämnas, hurusom vid eldning i en vanlig, gammaldags
öppen spis, där ingen sådan reglering eger rum,
omkr. 9/10 af allt värme, som veden kan gifva, går
ut med skorstensgaserna ("röken") i fria luften -
"till skatorna", som folkhumorn kallar det. Genom
förnuftig eldning i en god kakelugn uppoffras på
skorstens-gaserna endast omkr. 1/10. Jfr Eldstad.
I samband med anordningar för magasinseldning eller
mekanisk eldning användas ofta för dragets reglering
automatiska anordningar, hvilka snart sagdt äro
nödvändiga, om eldningen skall sköta sig själf,
utan tillsyn, under någon längre period.
Undanskaffande af aska och slagg ur eldstaden kan
behöfva ske dels för att bereda bränslet utrymme,
dels ock - i sådana eldstäder, där luften kommer
in genom en s. k. rost - för att lämna luften
tillträde. Fyllas nämligen mellanrummen mellan
roststängerna med aska eller slagg, kan icke nöjaktig
myckenhet förbränningsluft inkomma.
Eldningsläran erbjuder - i all sin teoretiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
