Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldslandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
istidsbildningar, rullgrus och moräner af ända till 60
m. mäktighet. Nordenskiöld uppskattar den yta,
som den forna inlandsisen betäckt, till 60,000
kvkm, och strandterrasser tyda på, att hafvet nått
30-50 m. högre än nu. - Både brunkol och stenkol
hafva anträffats, men brytas icke; guld finner man
öfverallt på hufvudön i flodsanden, men blott i ringa
mängd; äfven järn, granit och olivin förekomma. En
"guldfeber" lockade 1882-92 många guldgräfvare dit,
men den har längesedan upphört, ehuru guldvaskning
ännu pågår på några ställen. Skogarna äro landets
viktigaste rikedomskällor. Dessutom är landet väl
lämpadt för fårafvel, som nu utgör förnämsta
förvärfskällan. - Klimatet är hårdt. Om sommaren (jan.) är
medeltemperaturen + 10° till + 15°, om vintern
(juli) + 5° till - 10°. Ett mycket lågt lufttryck
råder under hela året, och starka västliga vindar
och stormar draga nästan året om öfver E. Vid västra
kusten härskar rå och kall väderlek med långvariga
silregn hela sommaren, och under vintern äro snöfall
lika vanliga. J. F. N.
Inom det torra området saknas skog, endast
en buskvegetation finnas, bestående af Ribes
magellanicum, Berberis-arter, Baccharis-arter,
den vackra kompositeen Chiliotrichum amelloides
m. fl. Vid Rio Grande uppträder i större mängd
den märkvärdiga umbellaten Azorella gummifera,
som jämte Empetrum rubrum ger karaktär åt
heden. Där börjar äfven en ytterst enformig skog,
bildad af en bokart, Notofagus Pumilio, att visa
sig. Myzodendron punctulatum parasiterar i stor mängd
på bokarna. Gränsen mellan skogen och det skoglösa
området är ytterst skarp. Helt olika är vegetationen i
det nederbördsrika området, där typisk urskog, bildad
af den vintergröna Notofagus betuloides, magnoliaceen
Drimys Winteri och celastraceen Maytenus magellanica,
förekommer. Bland skogens buskar märkas Berberis
ilicifolia, Desfontainea spinosa och Pernetlya
mucronata. Den tufviga marken i skogen täckes
fullkomligt af lefvermossor. På den mera öppna marken
växa ett barrträd, Libocedrus tetragona, Escallonia
serrata, Philesia buxifolia, den eldsländska florans
vackraste prydnad, m. fl. Mot hafvet afslutas
all vegetation af mycket täta snår af Pernettya,
Escallonia och Desfontainea. På bergsluttningarna
ofvanför urskogen är Notofagus antarctica det
förhärskande trädet. Fjällsluttningarna med sin
rika mossflora och sina dvärgartade bokar erinra om
Nordens fjälltrakter. Den egentliga fjällfloran är
jämförelsevis fattig. Mycket anmärkningsvärdt är,
att den eldsländska floran innehåller många arter,
som äfven äro hemma i Skandinavien, t. ex. Cerastium
arvense, Hippuris vulgaris, Apium graveolens, Galium
Aparine, Erigeron alpinus, Plantago maritima, Phleum
alpinum, Poa pratensis m. fl. gräs. Af inhemska
ätliga växter märkes framför allt den på bokarna
parasiterande disksvampen Cyttaria, onaindianernas
förnämsta vegetabiliska födoämne. G. L-m.
Af däggdjur hafva iakttagits utom hvalar och
sälar guanakon, två räfvar (Canis magellanicus och
C. azaræ), en flädermus (Vespertilio chiloensis)
samt gnagare af släktena Ctenomys, Rheithrodon och
Hesperomys. På kusterna lefva talrika skaror af
hafsfåglar, såsom pingviner, kormoraner, albatrosser,
måsar, ankor, gäss m. fl. Bland de fåtaliga
landtfåglarna märkas en hackspett (Campephilus
magellanicus), några finkfåglar (Phrygilus-arter),
en kolibri (Eustephanus galeritus) o. a. Amfibier
saknas alldeles, af kräldjur förekomma två
ödlearter (af släktet Liolæemus); insekterna
äro fåtaliga. L-e.
Befolkningen. De egentlige
eldsländarna, som förr kallades pescheräer, bestå af
två i språkligt, men ej så mycket i somatiskt afseende
skilda stammar: jaghan (se fig. 2), sannolikt direkta
afkomlingar af ögruppens ursprungliga ras, på södra
kusten, och alakaluf (se fig. 2), från fastlandet
invandrade araukaner, på västkusten, med ett gemensamt
namn kallade kanalindianerna.
 |
| Fig. 2. Eldsländare af jaghanstammen med sina två hustrur af alakalufstammen och en dotter. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
