Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektriska anläggningar - Elektriska banor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
görande strömmen. Såsom generator eller transformator
får härvid icke räknas "apparat, som alstrar ofarlig
elektrisk ström för användning i telegraf-,
telefon- eller annan dylik anläggning". -
Stadgandena om anläggningars störande inverkan
på hvarandra göra ej några undantag för vissa
slags anläggningar. I första hand införa de
anläggningar emellan en på tidsprioritet grundad
företrädesrätt. En senare anläggnings innehafvare
har nämligen att bära kostnaderna för undanröjande
af skada eller drifthinder, som anläggningen
vid börjad verksamhet visar sig medföra för en
tidigare anläggning. Afseende fästes ej därvid,
att orsaken närmast är att söka i mindre omsorg vid
den tidigare anläggningens utförande. Åsidosättande
af sagda förbättringsskyldighet har för den senare
tillkomna anläggningens innehafvare och egare åter
till följd förpliktelse att ersätta inträffande
skada och drifthinder. I öfrigt föranledes
sådant ersättningsansvar anläggningarna emellan
af vårdslöshet vid anläggnings utförande och
skötsel, hvarvid anspråk kan framställas äfven af
den anläggning, hvarifrån strömmen utgått, och vid
ömsesidig vårdslöshet skadan uppdelas. Äfven här är
alltså stadgadt ett ansvar för andras handlingar. -
Bestämmelserna om "öfverledning" fastställa till
förmån för den, som på förut skildradt sätt fått
utgifva ersättning, en regressrätt mot innehafvare
och egare af den anläggning, hvarifrån genom
öfverledningen den skadegörande strömmen inkommit. I
det stora hela gå här igen grundsatserna för fall af
störande inverkan anläggningarna emellan. Huruvida
skadan i regressväg skall ersättas eller icke
eller ock möjligen fördelas mellan parterna, beror
nämligen därpå, om fel finnes vara begånget på
den ena eller andra sidan eller på båda. Liksom i
sistnämnda fall skall emellertid skadan fördelas,
då öfverledningen ej har sin orsak i vårdslöshet
å någondera sidan, dock att för sådan händelse
"telegraf-, telefon- eller annan dylik i och för
sig ofarlig anläggning" går fri. - Regressrätt
åtnjutes äfven mot den, hvilken efter anläggnings
påbörjande utan dess innehafvares samtycke vidtagit
åtgärd, som i väsentlig mån ökat faran för skada
genom den elektriska strömmen, och gjort det,
fastän han insett eller bort inse faran. 1902 års
lag innehåller härutöfver de i författningarna om
skadeståndsansvar utan vållande vanliga stadgandena
om regressrätt mot dem, som enligt allmänna
skadeståndsregler hafva att gälda den ifrågavarande
skadan, och om en särskild kort preskriptionstid
för den exceptionella skadeståndstalan. Är fråga
om inrättning för befordran af gods eller om en
för sådan inrättnings behof afsedd anläggning,
faller icke under lagen skada å egendom, som för
befordran mottagits af inrättningens förvaltning
eller betjäning. Här gäller aftal, d. v. s. för
vanliga fall vederbörligt transportreglemente,
och i brist på aftal fraktaftalets allmänna regler
och skadeståndsskyldighet. Ej heller är vid skada å
arbetare eller arbetsförman i anläggningens tjänst
att tillämpa 1902 års lag för de fall, i hvilka
1901 års olycksfallslag eger användning - något, som
bl. a. är händelsen, då "verksamheten - - afser att
framställa, öfverföra eller fördela elektrisk kraft"
eller ock består i "järnvägs- eller spårvägstrafik",
allt under förutsättning af verksamhetens yrkesmässiga
utöfning. Med häraf följande undantag må åter 1902
års lag kunna åberopas
vid hvarje skada genom inverkan af elektrisk ström
och förty äfven då anläggningen består i en elektrisk
järnväg, d. v. s. järnväg i dagligt tal, spårväg
eller annan inrättning för befordran af personer eller
gods på skenor medelst elektrisk kraft. Sakna åter,
enligt de sålunda gifna bestämningarna, såväl 1901
som 1902 års lagar tillämplighet, men det föreligger
skada i följd af elektrisk järnvägs drift, gäller, vid
sidan af de allmänna skadeståndsreglerna, 1886 års lag
ang. ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift
- en lag, ursprungligen afseende endast järnväg med
ångkraft såsom driftmedel, men genom lag 22 juni
1904 i sin användning utsträckt att omfatta äfven
elektriska järnvägar. Se Dolus, Högre hand, Järnvägar
(skada i följd af järnvägs drift), Olycksfall i
arbete, Skadegörelse, Skuld och Transformator.
A. W.
Elektriska banor äro utrustade med en eller flera
från jorden isolerade kontaktledningar, hvilka
föra den elektriska energien till motorvagnarna
eller lokomotiven. För öfverföring af energien kan
användas antingen likström (det hittills vanligaste)
eller växelström, i senare fallet antingen trefas-
eller enfasström. Den generella anordningen är
följande. Från kontaktledningen föres strömmen
genom en kontaktapparat; till vagnen, vidare
genom säkerhetsapparater, strömbrytare o. d. till
manöverapparaten, som reglerar strömmen och därigenom
motorernas rörelseriktning och hastighet. Motorerna
äro mekaniskt, genom kugghjul e. d., förbundna
med vagnshjulen och drifva dessa. Den elektriska
strömmen går från motorerna genom vagnshjulen till
skenorna och ledes så tillbaka till kraftstationen,
där kontaktledningen och återledningen, skenorna, äro
förbundna med resp. poler på generatorn. De elektriska
banorna kunna indelas i två stora hufvudgrupper:
elektriska järnvägar och elektriska spårvägar (se
dessa ord). Till elektriska järnvägar hänför man de
större banorna, de, som närmast likna ångjärnvägarna,
under det att de elektriska spårvägarna äro anlagda
på gator och vägar, drifvas med mindre vagnar och tåg,
mindre hastighet o. s. v. samt äro anpassade efter de
öfriga trafikbehof, som gatorna och vägarna skola
tillfredsställa. Den elektriska järnvägsdriften är
afsedd för förbindelserna mellan de olika samhällena,
under det att spårvägsdriften fyller trafikbehofvet
inom samhällena och dess närmaste grannskap. Som
mellanform finnas de elektriska stadsbanorna, som
gå i tunnlar eller på viadukter och som förmedla
fjärrtrafiken inom storstäderna; på grund af
sina större tågenheter och sin större hastighet
m. m. hänföras dessa till elektriska järnvägar. En
annan mellanform äro de interurbana spårvägarna,
hvilka såsom fortsättningslinjer på de egentliga
spårvägarna löpa ut på landsbygden i städernas
närhet.
Historik. Användningen af elektriciteten som
drifkraft för banor är nästan lika gammal som
upptäckten af möjligheten att genom en elektromotor
omsätta elektrisk energi i mekanisk rörelse. Redan
vid utställningen i Berlin 1879 fanns en liten
elektriskt drifven bana, som visserligen mest liknade
en leksaksbana med sina små vagnar för sex personer
och ett litet lokomotiv, som drog tre dylika vagnar;
denna bana kan dock betecknas såsom uppslaget och
början till nutidens elektriska banor, som redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
