Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ellinge - Ellingård - Elliot, Sir Gilbert E. - Elliot, Sir Gilbert E. - Elliot, Hugh E. - Elliot, Sir Charles E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
män. Af konung Hans, som på grund af Nils Klaussons
iråkade onåd indragit E. till danska kronan, såldes
egendomen 1511 till Henrik Krummedige och kom
därefter till Bille-släkten, som innehade godset
till 1619. Därefter bytte E. ofta egare (en af dem
var den för sitt lättsinne och sin misshushållning
bekante Hans Walkendorff, "Hans Lånekaka"), tills det
1740 genom giftermål tillföll grefve K. F. Dücher,
inom hvars släkt gården stannade i 150 år.
Ellingård (urspr. Elline), gammal norsk
sätesgård, i Smaalenenes amt, vid en arm af
Kristianiafjorden. Det har tillhört åtskilliga
förnäma släkter: Rosenswärd, Brockenhus, Bielke m. fl.
Y. N.
Elliot [e’li9t], skotsk adelssläkt. 1. Sir Gilbert E.,
baronet af Minto, f. 1722, d. 1777,
politiker och poet, satt 1754 och från 1762 till sin
död i underhuset och tillhörde kretsen af Georg III:s
förtroliga rådgifvare samt uppmuntrade som sådan
dennes oförsonliga politik mot de nordamerikanske
kolonisterna. Med skotska litterära kretsar var han
nära förbunden och är känd som författare till några
mycket populära lyriska småstycken.
2. Sir Gilbert E., l:e earl af Minto, den
föregåendes son, statsman, f. 1751, d. 1814, blef
1776 medlem af underhuset, där han slöt sig till
whigpartiet och utmärkte sig som ifrig anhängare af
Fox och Burke. I samförstånd med den sistnämnde
började E. anfallen på Warren Hastings genom att
1787 genomdrifva dennes väns, öfverdomaren
sir Elijah Impeys, ställande under åtal för
(förment) orättvisa domar. (Jfr sir J. Fitzjames
Stephen, "The story of Nuncomar and the
impeachment of sir Elijah Impey", 2 bd, 1885).
Från Fox skilde han sig 1793 till följd af dennes
välvilliga politik mot franska revolutionen. E. var
nov.-dec. 1793 engelsk regeringskommissarie i Toulon
och 1794-96 vicekonung öfver Corsica, hvilken ö
han ville göra till medelpunkten för den brittiska
sjömaktens öfvervälde i Medelhafvet. 1799 blef E.,
som året förut upphöjts till peer (baron Minto),
brittisk minister i Wien och arbetade där förgäfves
på att förmå Österrike till energisk krigföring
mot Napoleon. Återkallad 1801 efter freden i
Lunéville, sändes E. 1807 som generalguvernör
till Indien med kompanidirektörernas bestämda
order att föra en sparsam noninterventionspolitik.
Omständigheterna nödgade honom emellertid att
i stället sätta den angloindiska diplomatien
i rörelse i grannländerna Afganistan och Persien
samt hos emirerna i Sind och Ranjit Singh i
Lahore för att motarbeta Napoleons anfallsplaner
mot det brittiska väldet i Indien. En rad af
fördrag afslöts 1808-09, och mot fransmännens
nederländske allierade organiserade E. flera
eröfringsexpeditioner, hvarunder Molukkerna
och Java intogos 1810-11. Han hemkallades 1813
och upphöjdes då till viscount Melgund och earl af
Minto, men dukade redan följande året under för en
vid fälttåget på Java ådragen sjukdom.
Jfr countess of Minto, "Life and letters
of sir G. Elliot, 1:st earl of Minto" (4 bd,
1874-80). - Hans son, Gilbert E., 2:e earl af Minto,
f. 1782, d. 1859, var 1835-41 sjöminister
(förste amiralitetslord) i Melbournes ministär och
1846-52 under Russell lordsigillbevarare, men utmärkte
sig hvarken som politisk talare eller administratör.
3. Hugh E., den föregåendes broder, diplomat,
f. 6 apr. 1752, d. 10 dec. 1830, ingick efter studier
i Frankrike - där han var skolkamrat med Mirabeau -
och Oxford samt en tids krigstjänst (som frivillig
i ryska armén 1772-73 under kriget mot turkarna)
på den diplomatiska banan och vardt redan 1773
ministre plénipotentiaire i München och 1777 envoyé i
Berlin. 1782 rappellerades han af den dåv. engelska
regeringen på grund af sina sarkasmer om densamma,
men efter ministärförändringen utnämndes han senare
på året till envoyé i Köpenhamn. Där kom han i
beröring med Gustaf III, när denne 1787 helt oväntadt
besökte danska konungahuset för att i detta vinna en
bundsförvant emot Ryssland. Gustaf III lät nämligen
genom von Asp förfråga sig hos E., om han vid ett
eventuellt anfall på Ryssland kunde räkna på Englands
understöd. E. gaf det mest uppmuntrande svar och
sökte sedermera skilja Danmark från dess förbund med
Ryssland. När Danmark 1788 enligt förbundstraktaten
anföll det i krig med Ryssland invecklade Sverige,
skyndade E., efter fåfänga försök i Köpenhamn att
hålla den danska regeringen tillbaka, i sept. öfver
till Sverige, erbjöd Gustaf III engelsk-preussisk
medling, beredde sig att personligen deltaga i
försvaret af Göteborg, mot hvilket en dansk-norsk
här under prins Karl af Hessen ryckte fram, och
tvang, genom hot af krig med England och Preussen,
prinsen att ingå på en vapenhvila. E. gjorde därvid
vårt land genom sitt djärfva, energiska uppträdande
en oförgätlig tjänst, äfven om han ej, såsom han
sedermera påstod, räddade Sverige från faran att
delas emellan Ryssland och Danmark. 1791 afgick E. i
en hemlig mission till Paris, antagligen för att söka
vinna sin gamle studiekamrat Mirabeau för England,
var 1791-1803 minister i Dresden och sedan 1803 i
Neapel, där han kom under lady Hamiltons inflytande
och 1806 sökte kvarhålla en engelsk kår under Craig
för att försvara Neapels område för den af Napoleon
afsatta bourbonska dynastiens räkning. Denna
själftagna myndighet medförde hans rappell. E. var 1809-13
guvernör öfver Leeward islands (om hans inblandning
i oroligheter på S:t Barthélémy se Fahlberg)
och 1814-20 öfver Madras. - Jfr countess of Minto
(Ers dotterdotter), "A memoir of the right honourable
Hugh Elliot" (1868), och E. Holms med anledning af
detta arbete författade uppsats "Hugh Elliot" (i dansk
"Hist. tidsskr. ’, fjærde række, I, 1869-70).
4. Sir Charles E., den föregåendes son, amiral,
f. 1801, d. 1875, blef efter i marintjänst vunnen
kaptensgrad 1834 sekreterare hos kommissionen för
handeln på Kina samt 1837 med säte i Kanton denna
kommissions öfveruppsyningsman och fullmäktig
brittisk agent med domsrätt öfver i Kina vistande
engelsmän. 1839 lät han, genom kinesiska hotelser om
en massaker på engelsmännen i Kanton, förmå sig att
till förstöring utlämna därvarande engelska köpmäns
till 4 millioner pd st. värderade förråd af opium,
ledde sedermera 1840 de militära operationerna mot
kineserna vid Kanton och lät staden genom en dryg
kontribution (1,250,000 pd st.) friköpa sig från
förstöring, men återkallades s. å., enär han trots
sina framgångar till sjöss utrymt Macao. E. var
därefter guvernör öfver Bermuda 1846-54, Trinidad
1854-56 och S:t Helena 1863-69 samt avancerade inom
marinen till amiral 1865.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
