Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bruk, under det att bland det inhemska elementet
däremot befinna sig språkets allmännaste och
viktigaste ord, särskildt de för satsbildningen
oundgängligaste, såsom hjälpverben, artiklarna,
pronomina och med få undantag alla propositioner och
konjunktioner. Man kan med lätthet skrifva ett långt
stycke text med endast inhemska ord, men det möter
svårighet att af blott franska och latinska element
sammansätta annat än korta meningar. Proportionen
mellan inhemska och främmande ord växlar betydligt hos
olika författare. Den engelska bibelöfversättningen
(1611) har alltid beundrats för sitt enkla, värdiga
språk med dess starka "anglosaxon" element. Af
de sjuttio ord, som ingå i "The Lord’s Prayer"
(Fader vår), äro endast sex af fransk-latinskt
ursprung. Äfven hos Shakspere är det inhemska
språkelementet afgjordt öfvervägande. Bland
författare, som ha förkärlek för de latinska lånorden,
äro t. ex. Samuel Johnson och Macaulay. Men huru
stark språkblandningen i många skrifter än må vara i
afseende på ordvalet, språket bibehåller dock alltid
sin engelska grundkaraktär oförkränkt, därigenom att
böjning och syntax äro byggda på inhemsk grund.
Inom engelska högspråket (the king’s english)
finnas flera sinsemellan skiljaktiga stilarter
(språknyanser, språkgradationer). Skriftspråket
(the literary language) afviker genom vissa allmänna
drag från talspråket (the colloquial language). Inom
skriftspråket intages den viktigaste platsen af den
vanliga prosan, normalprosan. Trots det ogynnsamma
inflytande, som de klassiske latinske författarna
såsom mönster utöfvat, är denna öfverlägsen den tyska
i enkelhet och klarhet, ehuru den icke på långt
när kan mäta sig med den franska. Karakteristisk
för den engelska nationen är den omfattning, hvari
bibliska uttryck (t. ex. The anglo-japanese alliance
has brought us near to Armageddon) och sporttermer
(t. ex. he pulls a good oar in the present ministry)
ingått äfven i det vanliga språket, där äfven de
senare genom bruket ofta h. o. h. eller så godt som
h. o. h. förlorat den karaktär af slang, som de i
början hade.
Det nuvarande uttalet. Långt efter att ett
enhetligt högspråk (skriftspråk) hade stadgat sig
inom litteraturen, var talspråket och i synnerhet
uttalet mycket olika äfven inom den bildade klassen
i olika delar af England; här gjorde sig inflytandet
af de lokala folkdialekterna ännu länge gällande. I
våra dagar äro det bildade talspråket och dess
uttal, i stort sedt, lika inom hela England,
ehuru smärre skiljaktigheter i uttalet finnas
kvar. Såsom det mönstergilla uttalet, standard
pronunciation, är att anse den bildade klassens
vårdade uttal i London och omgifvande bygd, eller,
i allmänhet sagdt, Syd-England med uteslutning af
dess sydvästra del. Kännetecknande för detta uttal
äro framför allt det nästan diftongiska ljudet
hos de äldre enkla långa vokalerna, t. ex. i name,
go, hvilket utvecklade sig under 19:e årh., samt
den svagt vibrerade r-konsonanten, t. ex. i right,
try, fearing, som i vissa ställningar öfvergår till
s. k. "vocal murmur", t. ex. i fear, eller helt och
hållet förstummas, t. ex. i far, farther.
Från England har det engelska språket utbredt
sig till andra länder. – Skottland. Redan under
den fornengelska perioden vann engelskan insteg i
Skottland. Det skotska låglandets engelska
dialekt, lågskotskan, var nära öfverensstämmande
med den s. k. nordangliskan (se ofvan), och den
lefver ännu i dag såsom folkspråk, s. k. broad
scotch ("braid scots"). Såsom skriftspråk bibehöll
sig lågskotskan till inemot midten af 16:e årh.,
då engelska högspråket blef äfven Skottlands
skriftspråk. I vår tid är det endast en ringa bråkdel
af Skottlands befolkning, som talar endast keltiska,
något flera äro tvåspråkiga. Det bildade talspråket i
Skottland har ända in i våra dagar rönt stark inverkan
af lågskotskan. Ett framträdande drag är det släpande
uttal af vokalerna, som engelsmännen beteckna med
uttrycket the scotch drawl. Under 14:e–16:e årh. stod
Skottland i liflig beröring med Frankrike (Paris), och
många högfranska ord fingo då inträde i lågskotskan. –
Irland. Den engelska kolonisationen i Irland egde
rum hufvudsakligen under 16:e–17:e årh. Från den
tidens engelska talspråk har den engelska, som talas
i östra och nordöstra Irland, ännu bevarat åtskilliga
ålderdomliga drag; så t. ex. uttalas sådana ord som
leave, receive, please, decent, tea m. fl. ännu med
ē-vokal af de mindre bildade. Irländarnas uttal af
engelskan har äfven påverkats starkt af irländskan
och betecknas af engelsmännen såsom the irish brogue.
Wales och Cornwall (se dessa ord och Gaeliska
språket och litteraturen samt Kymriska språket).
Nord-Amerikas förenta stater äro utan all jämförelse
den viktigaste landvinning, som det engelska språket
gjort. Den första engelska kolonien, Virginia,
grundades 1607. Ända till den politiska skilsmässan
(1776) stod det amerikanska litteraturspråket
fullständigt under moderlandets språkliga inflytande,
och ännu långt senare sökte de amerikanske
författarna (Washington Irving, Fenimore Cooper
o. a.) att följa de engelska mönstren. I våra dagar
är förhållandet ett annat. Icke blott talspråk och
tidningsspråk förete många egna drag vid jämförelse
med högspråket i England, utan äfven i de fleste
moderne amerikanske författares arbeten framträda,
visserligen i mycket olika grad hos olika författare,
språkliga egendomligheter (amerikanismer), som stämpla
dem som barn af den stora unionen. Olikheterna mellan
det nu lefvande engelska språket i Amerika och i
England bestå dels däruti, att många ålderdomliga
språkbruk från 17:e och 18:e årh. bevarats i Amerika,
hvilka försvunnit ur det bildade språket i England,
dels däruti att i Amerika nya ord inkommit i språket,
nya uttryck och nya ordbetydelser utvecklat sig, som
äro okända i England. Egendomligt för de nordöstra
kuststaterna (New England) är det genomgående nasala
uttalet, s. k. American twang, af alla språkljuden.
Engelskan såsom världsspråk. Intet europeiskt språk,
icke en gång latinet under romerska kejsardömet,
har någonsin haft en så snabb tillväxt i afseende
på antalet af dem, som talade det, som engelskan
haft under 1800-talet, hvarunder den icke blott
upphunnit alla sina medtäflare, utan lämnat dem
långt bakom sig, mänskligt att döma, för alltid. Vid
nyare tidens början var antalet af dem, som hade
engelska som modersmål, knappast hälften af dem,
som talade tyska, franska, spanska eller italienska;
ännu vid 19:e årh:s ingång hade engelskan knappt
kommit i jämbredd med de tre förra språken, men stod
nu framför italienskan. Däremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
