Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"brittiska öar", Aristoteles’ Albion, blef från hans tid
den förhärskande. Litt.: Om E. i förhistorisk tid
se W. Greenwell och G. Rolleston, "British barrows"
(1877), W. B. Dawkins, "Early man in Briton" (1880),
J. Beddoe, "The races of Briton" (1885), samt J. Rhys,
"Celtic Britain" (1882, 2:a uppl. 1884) och "The early
ethnology of the british isles" (1890). Om Cæsars
expeditioner till E. se F. T. Vine, "Cæsar in Kent"
(1886, 2:a uppl. 1887).
E. romersk provins (43 f. Kr.-410 e. Kr.). Först
ett århundrade efter Cæsar grepo sig romarna på
allvar an med eröfringen af Britannien, som under
mellantiden trädt i liflig handelsförbindelse
med prov. Gallien. På uppdrag af kejsar Claudius
företog Aulus Plautius 43 e. Kr. ett
eröfringståg till ön och gjorde dess sydöstra del
till en romersk provins. Eröfringen fortsattes af
ståthållarna Ostorius Scapula och Suetonius Paullinus
samt bragtes till fulländning genom den ädle
Agricola (78-84), hvilken stadgade Roms välde
norrut till Solway och Tyne. Han lyckades bl. a. förmå
britterna att i stor utsträckning antaga romersk dräkt
och romerskt lefnadssätt. "Detta", säger Tacitus
ironiskt, "kallade de i sitt oförstånd förfining,
fast det blott var ett led i träldomen". Romarna
anlade präktiga militärvägar, hvilka äfven
främjade den fredliga samfärdseln. Jordbruk och
bergshandtering uppblomstrade, och särskildt vid
de romerska garnisonsorterna uppväxte folkrika
städer. De förr så vanliga fejderna mellan olika
stammar upphörde, och druidismen (se Druider) med
dess blodiga människooffer undertrycktes. Småningom
utbreddes kristendomen här liksom i öfriga delar af
det romerska riket, men om dess äldsta historia i
E. är endast föga kändt. Framför allt till följd af
E:s aflägsna och insulära läge blefvo dess kelter
emellertid aldrig "romaniserade" i så hög grad som
t. ex. Galliens. Ej heller kom någonsin hela ön
under romarnas välde. Längst i n. gjorde de alltjämt
okufvade pikterna härjningståg söderut från sina
hemvist bland högländerna, och Nord-Englands västra
kust härjades ofta af de ännu på Irland bosatte
keltiske skoterna. Mot pikterna (då benämnda
kaledonier) hade redan Agricola uppfört en rad
befästningsverk mellan Clyde och Forth. En långt
starkare försvarslinje blef den s. k. Hadrianus’
vall, som gick öfver landets hela bredd från
Solway till Tynes mynning och på regelbundna, korta
afstånd var försedd med starkt bevarade fort. Under
Antoninus Pius (138-161) byggdes en annan, svagare
vall mellan Clyde och Forth, och kejsar Septimius
Severus lät omkr. 208 ytterligare förstärka dessa
försvarslinjer. Den allmänna upplösning, som alltifrån
senare hälften af 200-talet hotade det romerska riket,
sträckte sina verkningar äfven till E. Försvarsverken
försummades, germanska krigarflockar kommo från den
motliggande Nordsjökusten för att göra strandhugg
på E:s östkust, och bland det högre militärbefälet
gjorde den ene efter den andre uppror för att vinna
kejsarkronan. Den förste "motkejsaren" i Britannien
var Carausius (286-293), efterträdd af Allectus, som
296 besegrades af Konstantins Klorus. 383 lämnade den
till motkejsare utropade Maximus Britannien med större
delen af sin här för att bekämpa kejsar Gratianus,
och den siste britanniske motkejsaren Konstantinus
blottade 407 (1. 409) vid en liknande
härfärd landet h. o. h. på försvarskrafter. Britternas
böner till kejsar Honorius om militär hjälp (410)
besvarades af den utaf infallande germaner på andra
håll hårdt ansatte kejsaren med den förklaringen,
att de själfva måste sörja för sin säkerhet. Därmed
var romarväldet öfver E. till ända. Litt.:
Tacitus, "Agricola" (öfv. af V. Lundström, 1896),
H. M. Scarth, "Roman Britain" (1883), Th. Mommsen,
"Römische geschichte", vol. V (4:e uppl. 1894),
och F. Haverfield, "Early british christianity"
(i "Engl. historical review", 1896).
E. under angelsaxarna och danskarna (omkr. 450
-1066). öfvergifna af romarna, som tagit deras frihet,
men värjt deras land, återfingo britterna vid de
romerska legionernas aftåg visserligen sitt oberoende,
men funno sig ur stånd att försvara det. Vid 5:e årh:s
midt öfvergingo de germanske krigarnas strandhugg,
måhända under återverkan af hunnernas framträngande
i mellersta Europa, till formliga folkvandringar
i eröfringssyfte. Källornas ytterliga torftighet
omöjliggör en klar öfverblick öfver eröfringstidens
historia. Förutom några korta notiser i samtida
latinska krönikor har man föga mer att tillgå än
den walesiske munken Gildas’ orediga skildring,
affattad vid midten af 500-talet från de besegrades
synpunkt, och de bland eröfrarna gängse traditioner,
som långt senare samlades af Beda (d. 735) och i den
angelsaxiska krönikan, som troligen är kompilerad
under konung Alfreds tid, ehuru med ledning af äldre
uppteckningar. Stridens detaljer och alla kronologiska
data måste därför blifva synnerligen osäkra. Med
säkerhet vet man emellertid, att eröfringen under
blodiga fejder fortgick steg för steg under minst
halftannat århundrade, eller från 400-talets midt
till omkr. år 600, och att britterna trängdes undan
åt v. och n., där de funno en tillflykt i Wales’
och Skottlands bergstrakter. Som eröfringens början
plägar räknas, att två germanhöfdingar - hvilka
Beda kallar Hengest och Horsa och påstår ha
inkallats af den brittiske höfdingen
Vortigern till hjälp mot pikter och skoter år 449 - togo i
besittning Thanet (då en ö, nu en del af Kent). Den
nära samtida krönikeskrifvaren Prosper af Akvitanien
anger däremot 441 som den begynnande eröfringens
år. Minnen om britternas tidvis framgångsrika motstånd
mot de germanske eröfrarna gå igen i sägnerna om
sagokonungen Artur (se Artur-sagan). Frågan om,
i hvilken utsträckning den keltiska befolkningen
utrotades i de eröfrade områdena, är af nutida
forskare lifligt omstridd. Språkliga och andra tecken
tyda på, att de germanske eröfrarna i många fall tagit
sig hustrur och frillor bland de besegrades kvinnor
och att sålunda ett starkt brittiskt element äfven
i de mest germaniserade delarna af landet kommit att
ingå i det engelska folket. Det brittiska språket blef
emellertid nära nog utrotadt, t. o. m. i ortnamnen,
kristendomen fick alldeles vika för eröfrårnas
hednatro, och den brittisk-romerska stadskulturen
blef i allmänhet utplånad.
Inkräktarna tillhörde flera stammar (se därom närmare
Angelsaxar och Angler). I historien omtalas
särskildt tre, nämligen jutar, hvilkas forna hemvist
och ställning i den germanska folkfamiljen ej äro
fullt utredda, saxare och angler. Jutarna voro de
fåtaligaste och slogo sig ned i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
