Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kent, på ön Wight och den motliggande kusten af
nuv. Hampshire. De vida talrikare saxarna intogo
större delen af södra och sydvästra Britannien,
där deras namn återfinnes i grefskapsnamnen Essex,
Middlesex och Sussex (med Surrey) samt i Wessex, som
sträckte sig från Sussex och Surrey till Cornwall
och sedermera uppdelades i flera grefskap. Anglerna,
hvilka troligen voro de sistkommande, slogo sig ned
i det östliga kustområdet från Essex upp till Forth
och intogo äfven delvis det inre landet (Mercia och
området n. därom). Småningom kom benämningen engler,
engelsmän, i bruk för eröfrarna såsom ett folk (se
Engelska språket, sp. 574), medan britterna vanligen
kallade dem samtliga saxare, säkerligen enär de
först kommit i beröring med denna stam. Benämningen
angelsaxar förekommer äfven den ganska tidigt i E.,
men blef där aldrig allmän; i historieskrifningen,
särskildt under nyare tiden, har den emellertid
vunnit stark häfd. Enär eröfringen företogs under
en längre tid och af spridda flockar, uppkom på
de från britterna intagna områdena en mängd af
hvarandra oberoende småriken, hvilkas fullständiga
sammansmältning till ett välde tog mer än fyra
århundraden. Dessa småriken pläga i den engelska
historien med ett gemensamt namn kallas heptarkien
(af grek. hepta, sju, och arche, herradöme), detta
enär sju (eller åtta) af dessa riken spela en mera
framträdande roll i denna tids historia, såvidt
den för oss är känd. De voro Kent, Sussex, Wessex,
Essex (d. ä. syd-, väst- och östsaxarnas land),
Östangeln (Eastanglia, östenglernas rike), Mercia
(d. ä. mark- 1. gränsmännens land, vid gränsen mot
britterna i Wales, jfr sv. Markerna, ty. Mark) samt
Deira och Bernicia, hvilka två n. om floden
Humber belägna riken tidtals voro förenade till ett,
Northumberland (l. Northumbria). Britterna, hvilka
af eröfrarna benämndes welsh ("främlingar"), blefvo
aldrig af dem underkufvade i Wales och bevarade sitt
oberoende i Cumberland, som tillhörde det skotska
konungariket Strathclyde, till 600-talets slut samt i
"västra Wales", Devon och Cornwall, till 800-talet. Af
heptarkiens småriken intogo Northumberland, Mercia
och Wessex efter hvartannat den ledande ställningen,
och under deras täflan om herraväldet lyckades än
det ena, än det andra rikets härskare till en tid
få sitt öfvervälde erkändt öfver ett eller flera
bland grannrikena, vid några tillfällen också
med sitt ursprungliga rike införlifva angränsande
områden. Northumberlands glansperiod inföll under
konungarna Edvin (617-633) och Osvald (635-642),
af hvilka den senare verksamt främjade den från
irländska kloster utgående missionsverksamheten i
norra E. Båda stupade i strid mot konung Penda af
Mercia (626-655), hvilken som målsman för en kraftig
hednisk reaktion mot den under 600-talet alltmer
i E. utbredda kristendomen för en tid förvärfvade
öfverväldet åt riket Mercia. Kristendomen hade
597 börjat förkunnas i Kent af den från Rom
utsände Augustinus, hvilken som ärkebiskop tog
sitt säte i Canterbury. Några årtionden senare tog
den irländska munkmissionen fart i Northumberland,
där Aidan från klostret Lindisfarne verkade som
missionsbiskop. Meningsskiljaktigheterna mellan den
irländska och den romerska kyrkans män afgjordes i
Northumberland på
synoden i Streaneshalch (Whitby) 664 till den romerska
kyrkans förmån, och den sålunda vunna kyrkliga enheten
befordrade i hög grad äfven den politiska. Bärare
af dessa enhetssträfvanden blefvo nu de förut
föga mäktige konungarna i Wessex, ättlingar af
den i krönikor och sägner frejdade landtagaren
Cerdic (d. 534), som grundat konungaresidenset i
Winchester. Wessex’ öfvervälde vanns under långvariga
strider med Mercia, som under den mäktige konung
Offa (757-796) hade sin andra glansperiod, och
stadgades under Karl den stores samtida, konung
Egbert (802-839), hvilken insatte lydkonungar af sin
egen släkt i Kent, Sussex och Essex samt tilltvingade
sig erkännande som öfverherre af konungarna i Mercia,
Östangeln och Northumberland.
Redan under Egberts närmaste företrädare hade
emellertid den skandinaviska invasion börjat, som
under de båda följande århundradena med tilltagande
styrka hemsökte angelsaxarnas land och hotade
kristendomen och civilisationen därstädes med ny
undergång (jfr Vikingatåg). Omkr. 790 omtalas det
första anfallet af vikingar i Wessex, 851 voro
vikingarna - hvilka till största delen utgjordes
af danskar - starka nog att för första gången
öfvervintra på engelskt område (på Thanet), och
särskildt Östangeln och Northumberland ledo svårt af
deras vilda härjningar. Vikingarna upprättade där nya
eröfringsvälden och hotade äfven Wessex’ oberoende,
som dock räddades af Egberts sonson, Alfred den store
(871-901), hvilken samlade sitt folk till förtvifladt
motstånd, besegrade vikingahären vid Ethandún 878
och med danskarnas höfding Guthrum l. Godrum (Gorm)
s. å. afslöt fredsfördraget i Wedmore samt sju år
senare en ännu bevarad överenskommelse, känd under
namnet "Alfreds och Guthrums frid". Enligt denna
uppdrogs en gränslinje mellan danskarnas område,
något senare benämndt Danelagen (se d. o.), och
angelsaxarnas nu under den gemensamma faran i
större enighet än förr sammanslutna rike. Till
Danelagen hörde Northumberland, inemot halfva
Mercia, Östangeln och en del af Essex. S. v. därom
låg Alfreds rike, som under hans kloka styrelse
konsoliderades genom Kents och Sussex’ fullständiga
införlifvande och Mercias bringande i närmaste
beroende af konungahuset i Wessex. Alfred verkade
oaflåtligen landsfaderligt för sitt rikes uppryckning
ur förfallet och dess fredliga, såväl andliga som
materiella utveckling. Hans närmaste efterträdare,
sonen Edvard den äldre (901-925) och sonsonen
Ethelstan (925-940), voro kraftiga konungar, som
med framgång fortsatte hans verk. Edvard fulländade
införlifvandet af Mercia och lyckades vinna erkännande
som öfverherre öfver Northumberland och Strathclyde,
hvarjämte äfven skottarnas konung och folk enligt
angelsaxiska krönikan "valde honom till fader och
herre", en notis, hvars trovärdighet emellertid af
skotska historieskrifvare bestrides. Ethelstan är
mest frejdad för sin betydelsefulla seger 937 öfver
en stor nordmannahär vid Brunanburh. De närmast
följande konungarna, Ethelstans halfbroder
Edmund (940-946) och Edred (946-955) dogo i unga år
efter ofta framgångsrika strider mot danskarna. Under
Edmunds unge son Edwy (955- 958) försvagades riket
genom strider inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
