Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 717-718 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epistolæ Pilati - Epistolarium - Epistrof - Epistrofi - Epistropheus - Epistyl - Episyllogism - Epitaf - Epitafios - Epitafium

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Harnack, "Geschichte der altchristlichen
litteratur. II. Die chronologie" (I, 1897, II,
1904). Hj. H-t.

Epistolarium (af lat. epistola, bref). Se
Evangeliebok.

Epistrof, bot. Se Kloroplast.

Epistrofi (af grek. epi, mot, och strofe, vändning),
bot., återgång af en missbildning, som blifvit
tämligen konstant, till den normala formen. Ett
exempel därpå är uppkomsten af grenar med normala
blad hos trädvarieteter, utmärkta af flikiga blad,
och utvecklingen af normala skott på "kammen" af
Celosia cristata (se Celosia). G. L-m.

Epistropheus (af grek. epi, på, och strerfein, vrida)
1. Axis, anat., namn på andra halskotan, "vridaren",
så kallad, emedan första halskotan, atlas, vrides på den.

Andra halskotan (epistropheus) hos människan, 1, Facies articularis anterior. 2. Dens. 3. Processus articularis euperior. 4. Processus articularis inferior. (Nat. storl.)

Den utmärker sig genom betydlig
massa, stora och egendomligt ställda ledytor samt en
upprätt tapp, som sticker in i atlas’ ring och ledar
mot denna. Dessa två kotor kallas vridkotor. Jfr
At1as, anat. G. v. D.*

Epistyl (grek. epistylion, af epi, på, och stylos,
pelare). Se Arkitrav.

Episyllogism (af grek. epi, efter, och
syllogismos) slutledning) är en länk i en slutkedja
eller sammansatt slutledning
(polysyllogism). Om två enkla slutledningar slutas tillsamman
så, att det omdöme, som är slutsats i den ena, blir
premiss (öfversats eller undersats) i den andra,
uppstår en slutkedja. Den första af dessa båda
slutledningar eller den, i hvilken det gemensamma
omdömet är slutsats, kallas prosyllogism; den andra i
ordningen eller den, i hvilken det gemensamma omdömet
är premiss, kallas episyllogism.

Ex.: ____

Allt förgängligt är sammansatt. Det andliga är ej sammansatt. prosyllo- gismen. slutsats i n:o 1 = öfversats i n:o 2. Det andliga är ej förgängligt, episyllogismen. Själen är andlig. Själen är ej förgänglig.

Slutsatsen i episyllogismen kan i sin tur tagas
till premiss i en tredje slutledning; denna åter
kan blifva prosyllogism i förhållande till en
fjärde o. s. v. Sålunda uppstår en månglemmad
slutkedja, som kan sägas bestå af en prosyllogism
och två eller flera episyllogismer, eller ock af en
episyllogism samt två eller flera prosyllogismer.
L. w.*

Epitaf. Se Epitafium,

Epitafios (af grek. epi, vid, och tafos, graf,
med tillagdt eller underförstådt logos, tal)
kallades hos grekerna ursprungligen de åminnelsetal,
hvilka af staten förordnade talare höllo vid
begrafningen af de i strid för fosterlandet fallne
krigarna. Aristeides synes genom sitt minnestal
efter slaget vid Plataiai (479 f. Kr.) ha infört
det officiella bruket af epitafier. Perikles höll
ett berömdt, af Thukydides fritt återgifvet, tal
öfver de atenare, hvilka hade stupat under första
året af peloponnesiska kriget (431). Småningom
utbildade sig epitafiet till en särskild konstform,
hvilken flitigt odlades i talarskolorna. Flera
bland forntidens största talare (Lysias, Isokrates,
Demosthenes, Hypereides) ha författat sådana tal,
hvilka det med tiden blef brukligt att hålla
äfven utan offentligt uppdrag och till enskilda
personers minne (motsv. romarnas laudatio funebris).
A. M. A.

Fig. 1. Epitafium i Kone kyrka på Gottland.

Epitafium 1. Epitaf, lat. epitaphium,
eg. grafskrift (se Epitafios), en på
kyrkovägg
uppsatt minnestafla med därå anbragt skrift
till minne af en afliden, vanligen en sådan, som
intagit en bemärkt ställning inom församlingen eller
samhället. Bruket af epitafier beror möjligen på gamla
traditioner. Det är dock först i de protestantiska
kyrkorna - sedan katolicismens många altaren
aflägsnats - som epitafierna växa ut och bli kyrkornas
främsta prydnadsföremål. Jämte en arkitektonisk
uppbyggnad, som erinrar om samtida altaruppsatser,
ingå vanligen i dem en andaktsbild (t. ex. den
korsfäste, med den aflidne och hans familj nedom
korset) och ett fält med inskription. Fig. 1 visar
ett karakteristiskt sådant af enkelt material öfver
en kyrkoherde i en landskyrka på Gottland. Fig. 2
framställer ett dylikt med större pretentioner från
Danmark. Utom andaktsbilden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>