Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erling Skakke - Erling Skjalgsson - Erlingsson, Torsteinn - Erling Stenvägg - Erling Vidkunsson - Erlkönig - Erlon - Erlungshan - Erman, Paul - Erman, Georg Adolf - Erman, Johann Peter Adolf - Ermanarik, Ermenrik l. Ermerik - Ermatingen - Ermeland (Ermland) - Ermellek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
släkts jordagods, som voro belägna
just i den trakten (Söndhordeland).
Y. N.
Erling Skjalgsson, norsk herse i 10:e och 11:e årh.,
bodde på Sole, vid Stavanger. Olof Tryggvesson
vann honom för kristendomen, gaf honom sin
syster Astrid till äkta och förlänade honom stora
egodelar. Äfven sedan Olof stupat vid Svolder (1000),
var E. fortfarande den mäktigaste mannen i den del af
landet, där han bodde. Till Olof den helige stod han
vanligen i ett spändt förhållande. Han var också en af
de förste, som slöto sig till dennes motståndare, Knut
den store. 1028 blef han emellertid tillfångatagen
af Olof och mot dennes vilja dräpt af en bland hans
män, Aslak Fitjarskalle. – E. var med sin starkt
utpräglade sjlvständighetskänsla en typ för den
tidens höfdingar. På Sole förde han ett lysande hof.
Y. N.
Erlingsson [edd-], Þorsteinn, isländsk
skald, f. 1858 på Hliðarendi, f. n. bosatt i
Reykjavik. har utgifvit diktsamlingen Þyrnar (Törnen,
1897; ny tillökad uppl. 1905). Till följd af sin
ytterst stränga själfkritik förefaller E. föga
produktiv, men så är hans tryckta alstring också
fullödig. Ingen nu lefvande islänning är hans like
som språkkonstnär. Fastän radikal tendensdiktare
med stor kraft och skarp satir, har han skrifvit
kärleksdikter af den innerligaste vekhet. Hans ofta
våldsamma angrepp på kristendomen och den bestående
samhällsordningen ha väckt förbittring på många
håll; likväl är han en af Islands mest uppburne
skalder och har åtnjutit diktarlön af alltinget. E:s
märkligaste dikter äro den djuptänkta och eldiga
Örlög guðanna (Gudarnas öde; dansk öfv. af Olaf
Hansen i "Nyislandsk lyrik", 1901), och det mot
det danska väldet riktade hjältekvädet Jörundur
(öfv. i utdrag och refereradt af Olaf Hansen o. a.).
R. N-g.
Erling Stenvägg, norsk partihöfding i 13:e årh.,
gaf sig ut för att vara son till Magnus Erlingsson
och blef af baglerna vald till konung. Men hans
makt blef icke långvarig. Sedan han i Nidaros
(Trondhjem) öfverfallit birkebeinarna och af
dem fördrifvits till Bergen, dog han 1207.
Y. N.
Erling Vidkunsson. Se Bjarkö-ätten.
Erlkönig, ty., egentl, "al-kungen", med betydelsen
älfvakungen, ett af Herder efter da. ellerkonge,
elverkonge bildadt ord, som vann spridning genom
Goethes ballad "Der erlkönig".
Erlon [-lä’], grefve d’E. Se Drouet d’Erlon.
Erlungshan [-san], fort. Se Port Arthur.
Erman. 1. Paul E., tysk fysiker, f. 1764 i Berlin,
d. 1851 som professor i fysik och vet. akad:s
sekreterare i Berlin, skref flera förtjänstfulla
afhandlingar om elektricitet och magnetism. De utmärka
sig för en för hans tid ovanlig reda och kritik.
2. Georg Adolf E., den förres son, fysiker,
f. 1806, d. 1877, gjorde 1828-30 en vetenskaplig
jordomsegling, under hvilken han verkställde
viktiga jordmagnetiska undersökningar och som han
beskref i Reise um die erde durch Nordasien und
die beiden ozeane (5 bd, 1833-48). Han gjorde ock
omfattande experiment öfver kroppars volymförändring
vid smältning. E. var sedan 1834 professor i
fysik i Berlin. 1841-65 utgaf han "Archiv für
wissenschaftliche kunde von Russland" (25 bd).
3. Johann Peter Adolf E., den föregåendes son,
tysk egyptolog, universitetslärare, f. 31 okt.
1854 i Berlin, blef docent och 1883 e. o. professor
i egyptologi vid Berlins universitet,
1885 innehafvare af den genom Lepsius’ död
ledigvordna direktörsbefattningen för Berlinmuseets
egyptiska afdelning och 1893 ord. professor vid
universitetet. E. har gjort sig företrädesvis
känd som grammatiker och i denna egenskap, utom
många bidrag till den numera under hans redaktion
ställda "Zeitschrift für ägyptische sprache und
alterthumskunde", författat Neuägyptische grammatik
(1880), Die sprache des papyrus Westcar (1889)
och Ägyptische grammatik (1894; ny uppl. 1902). En
synnerligen skarpt prononcerad semitiserande tendens –
väl närmast beroende på, att E:s språkstudier utom
egyptologien så godt som uteslutande riktats på de
semitiska idiomen – möter ofta i E:s arbeten och gör
en tveksam, huruvida författaren icke ibland rent
af vill göra egyptiskan till ett semitiskt språk,
hvilket den säkerligen icke får sägas vara. I sitt
förträffliga arbete Ägypten und ägyptisches leben
im altertum (1885; 2:a uppl. 1896) har E. gifvit
en pålitlig och underhållande kulturhistorisk
framställning af det forna Egypten och därmed
fyllt ett utom och inom egyptologien länge kändt
behof. E. är sedan 1895 ledamot af Vet. akad. i
Berlin.
K. P.*
Ermanarik, Ermenrik 1. Ermerik (i de fornnordiska
sagorna och eddorna Jormunrekr, hos Saxo Jarmericus)
var en mäktig konung öfver östgoterna, af
amalernas kungasläkt. I segerrika krig underkufvade
han många folk och härskade slutligen öfver ett rike,
som säges ha sträckt sig från Svarta hafvet till
Östersjön. Då hunnerna anföllo, afhände sig den
110-årige konungen själf lifvet, 375, och med honom
gick hans rike under. E. bildar medelpunkten i en
krets af forntyska och fornnordiska sagor. Se Hamder.
Ermatingen, köping i schweiziska kantonen Thurgau,
vid Bodensjön. 1,724 inv. (1900). Forellfiske. I
närheten ligger slottet Arenenberg.
Ermeland (Ermland), lat. Varmia, landsträcka
i preussiska reg.-omr. Königsberg, motsvarande
de nuv. kretsarna Braunsberg, Heilsberg, Rössel
och Allenstein. 4,249 kvkm. 238,393 inv. (1900),
till största delen katoliker. Linodling, spånad och
linneväfveri utgöra viktiga näringar för en stor del
af befolkningen. – E. innehades länge af Tyska orden
som ett särskildt landskap och var sedan 1243 ett
af de fyra biskopsstift, hvari påfven delade denna
ordens landområde. Biskopen af E. lydde från början
under ärkebiskopen af Riga, men sedan 1512 omedelbart
under påfven. I 14:e årh. upphöjdes han till tysk
riksfurste. Genom freden i Thorn (1466) kom E. jämte
hela West-Preussen till Polen och vid detta lands
första delning (1772) till Preussen, då Fredrik den
store upphäfde den gamla författningen och fråntog
biskopen hans furstliga makt och inkomster. Ännu bär
en katolsk biskop i Ost-Preussen titeln "biskop af
E." Han residerar i Frauenburg. Bland biskoparna af
E. märkas särskildt Enea Silvio Piccolomini (1457-58)
och Hosius (1551-79). En historisk förening (sedan
1858) för E. utger en tidskrift och har publicerat
"Monumenta historiæ Warmiensis" (4 bd, 1860-72). Jfr
Buchholz, "Abriss einer geschichte des Ermlands" (1903).
(J. F. N.)
Érmellék [e´rmällek], trakt i ungerska komitatet
Bihar, mellan floderna Ér och Berettyó, ö. om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
