Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 1053-1054 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eumaios - Eumenes - Eumenes - Eumenider - Eumenius - Eumolpia - Eumolpider - Eumolpos - Eumycetes - Eumydrin - Eunapios - Eunectes - Eunomia - Eunomianer - Eunomios - Eunostos - Eunuck

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

återkomst manligen bistod honom och Telemachos
i striden mot de öfvermodige friarna. Enligt
sagan var han själf en konungason från ön
Syria, som af fenicier blifvit bortröfvad
och såld till Odysseus’ fader Laertes.
A. M. A.

Eumenes, zool. Se Murargetingar.

Eumenes
(grek. Ev/uévrjs). 1. Macedonisk statsman och
fältherre, från Kardia i Tracien, f. år 363 f. Kr.,
af grekisk härkomst. Redan vid tjugu års ålder
anställdes han af Filip II såsom dennes sekreterare
och åtnjöt sedermera alltjämt såväl Filips som hans
son Alexanders högsta förtroende. Emellertid var
han, såsom grek, ogärna sedd af de macedoniske
stormännen. E. utmärkte sig såväl genom ovanlig
klokhet och duglighet i politiska värf som genom en
under alla skiften orubblig trohet mot det kungliga
huset. Hans lysande fältherreegenskaper framträdde
egentligen först under de stridigheter om rikets
delning, som uppkommo efter Alexanders död. E. slöt
sig till riksföreståndaren Perdikkas, förfäktaren af
det kungliga husets rättigheter, och fick af honom
anvisning på ståthållarskapet öfver de asiatiska
provinserna Kappadocien och Paflagonien, hvilka
dock först måste med vapenmakt betvingas. Detta
verkställdes med kraft och framgång af E., som i
sitt nya höfdingedöme åt sig upprättade en stark
infödd krigsmakt, hvilken han fick tillfälle att
använda i striderna mot Antipatros, Krateros och
dennes bundsförvant Neoptoleinos, ståthållaren i
Armenien. De två sistnämnde stupade i samma drabbning
(321). Under flera år kämpade E. sedermera, delvis
med framgång, mot den mäktige och sluge Antigonos,
hvarvid i synnerhet det långvariga försvaret af den
kappadociska bergfästningen Nora gaf E. tillfälle
att ådagalägga såväl skicklighet som mod och
uthållighet. Genom sina macedoniska soldaters
förräderi föll han slutligen i Antigonos’ händer
och aflifvades på dennes befallning, 316. E. har
författat en af forntida skriftställare med beröm
omnämnd dagbok öfver Alexanders fälttåg. Hans
lefnadslopp är tecknadt af Plutarchos och Cornelius
Nepos. A. M. A.

2. Två konungar i Pergamon, af hvilka
i synnerhet E. II (197-159 f. Kr.) är bekant. I likhet
med sin fader, Attalos I, var han bundsförvant åt
romarna, hvilka han bistod i kriget mot Antiochos
den store i Syrien och af hvilka han belönades dels
genom en för honom gynnsam bemedling i stridigheterna
med konung Prusias i Bitynien och Farnakes i Pontos,
dels genom högst betydliga utvidgningar af riket,
hvilket därigenom kom att sträcka sig öfver större
delen af Mindre Asien, ända till Tauros, och på
europeiska sidan omfattade Traciska Chersonesos.

Eumenes II.

Med
tiden uppkom dock ett spändt förhållande mellan
E. och romarna, hvilka fruktade hans alltför stora
makt och därför motverkade honom i hans stridigheter
med invånarna på ön Rhodos. Vid hans besök i Rom
(172) återställdes för en tid det goda förhållandet,
och i kriget mot Perseus i Macedonien stod E. åter
på romarnas sida, men han beskylldes af dem för att
ha varit en opålitlig bundsförvant och fick vidkännas
hvarjehanda kränkningar. E. afled emellertid (159),
innan det hann komma till öppen brytning. Det af hans
fader grundade pergamenska biblioteket utvidgade han
betydligt och visade sig äfven för öfrigt såsom en
vän af konst och vetenskap. A. M. A.

Eumenider (grek. eumenides, välviljarinnor). Se
Erinyer.

Eumenius, latinsk vältalighetslärare (retor)
i Augustodunum (Autun) i Gallien, samtidig med
Konstantins Chlorus (d. 306), hos hvilken han skall
ha bestridt ett slags sekreterartjänst, tillhör de
s. k. panegyrici (loftalarna). I samlingen af dessas
tal (bästa handskriften af dem i Uppsala) finnas fyra,
som tillskrifvas E. och räknas till de bättre genom
den i det hela sunda uppfattning, som de ådagalägga.
R. Tdh.*

Eumolpia. Se Filippopel.

Eumolpider (grek. Evjuokjtiöai), urgammal
prästerlig släkt i Attika, hvilken ledde sin
härkomst från den eleusinske Eumolpos. Inom denna
släkt valdes den s. k. hierofanten eller den
förnämste ledaren af de eleusinska mysterierna.
A. M. A.

Eumolpos (grek. Evnolnoc,,lat. Eumolpus), grek. myt.,
en son af Poseidon och den traciska konungadottern
Chione, vanligen uppgifven såsom konung i Tracien. Han
bistod invånarna i Eleusis i ett krig mot Erechtheus
och atenarna, men stupade i striden. Äfven prisas
han såsom stiftare af de eleusinska mysterierna (se
d. o.). För öfrigt antog man redan under forntiden
flera mytiska personligheter med namnet E.,
bl. a. en son af Musaios och lärjunge af Orfeus,
en son af Filammon och lärare åt Herakles. Alla
dessa hörde till den klass af prästerliga sångare,
hvilka såväl genom sin musiska konst som genom
införandet af nya religionsbruk verkade för
en högre kultur bland Hellas’ råa urinvånare.
A. M. A.

Eumycetes, bot. Se Svampar.

Eumydrin, farm. kem., atropinmetylnitrat, ett
preparat, afsedt att i vissa riktningar ersätta
atropin såsom varande något mindre giftigt än
detta. Medlet försökes i dos af 1 mg. vid tarmvred,
gallstenskolik, blindtarmsinflammation o. d.,
i dos af 2-5 mg. mot nattsvett hos lungsiktiga.
C. G. S.

Eunapfos, grekisk filosof, f. omkr. 346 e. Kr. i
Sardes i Lydien, tillhörde den neoplatonska skolan,
hvars historia han skrifvit.

Eunectes, zool. Se Anaconda.

Eunomia (grek. Evvopia), grek. myt., en af horerna
(se d. o.).

Eunomianer, religiöst parti. Se Eunomios.

Eunomios, kappadocisk teolog i 4:e årh., hufvudmannen
för det sedan 360-talet förnyade, konsekvent
arianska partiet, som efter honom stundom kallades
det eunomianska l. eunomianer. En mängd motskrifter
mot honom visar hans betydelse. E. blef 360 biskop i
Cyzicus, delade arianernas öden och dog i Kappadocien,
troligen på 390-talet. Han utmärkte sig för manlig
frimodighet. Hj. H-t.

Eunostos (grek., "god hemkomst"), hamn vid Alexandria
(se d. o.).

Eunuck (grek. eunuchos], snöping, kastrat;
uppsyningsman eller väktare öfver kvinnorna i
ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>