Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ezekiel, Moses Jakob - Ezida - Ezion-Geber - Ezzelino da Romano - Eötvös, Józef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och senare under A. Wolff. Han begaf sig 1873
till Rom, där han i Diocletianus’ termer ordnade
en originell ateljé. Bland hans arbeten märkas
Religionsfrihetens minnesvård, i Fairmountpark,
Philadelphia, statyer af Eva, Israel, Pan och Amor,
Martyr bunden vid en påle, Tron, ryttarstaty af
general Lee och Jeffersonmonumentet i Louisville.
Ezida, tempel åt Nabu, den gudomlige skrifvaren och
lärdomens Gud, i Borsippa, systerstad till Babylon.
Ezion-Geber. Se Esjon-Geber.
Ezzelino da Romano [ettselmå da råmänå], italiensk
tyrann, f. 1194, d. 1259, härstammade från en tysk
adelsfamilj. Fadern egde spridda besittningar i norra
Italien kring Padua, Verona och Vicenza. 1226 hade E.,
som efter fadern ärft hans gods i markgrefskapet
Treviso, blifvit podestà i Verona. Han blef
visserligen snart störtad, men lyckades 1230 åter
göra sig till herre öfver staden. Han öfvergick nu
till kejsar Fredrik II:s parti, eröfrade 1236 Vicenza
och lyckades såsom anförare för rikshären följande
år komma i besittning af Padua och hela
markgrefskapet Treviso. Senare blef han
kejsarens vikarie i norra Italien och sökte
med list, våld och hårresande grymheter att
där grunda ett eget rike. Härutinnan är han en
förelöpare till de italienske dynastigrundarna på
1400-talet; liksom de styrde han sina länder med
utmärkt klokhet och kraft. Efter Fredrik II:s
död (1250) uppträdde han såsom oafhängig furste.
Då han vände sig mot Mantua, predikade påfven
Alexander IV korståg emot honom. De förbundne
eröfrade 1256 Padua, men ledo 1258 ett mördande
nederlag vid Torricella. 1259 blef E. på ett
tåg mot Milano sårad och fången och beröfvade
sig efter några dagars fångenskap själf lifvet
genom att bortrifva förbanden kring sina sår. Litt.:
Gittermann, "Ezzelino von Romano" (I, 1890),
och Mitis, "Storia d’Ezzelino IV da Romano" (1896).
(T. H-r.)
Eötvös [ö’tvöj], József, baron, ungersk statsman och
författare, f. 3 sept. 1813 i Buda, d.
2 febr. 1871, studerade filosofi och juridik
vid universitetet i Pest och inträdde 1834 på
ämbetsmannabanan. Sedan han genom resor i västra
och mellersta Europa sökt fullkomna sin bildning,
kastade han sig in i det politiska lifvet och
slöt sig med hänförelse till reformpartiet. Hans
sträfvanden för en genomgripande ombildning af Ungerns
samhällsförhållanden funno först ett uttryck i hans
litterära verksamhet dels såsom romanförfattare, dels
såsom politisk och rättsvetenskaplig skriftställare.
Bland hans kulturhistoriska och sociala romaner
förtjäna särskildt nämnas Karthausi (Kartusianmunken;
1838-41), A falu jegyzöje (Bynotarien; 1845);
Magyarország 1514-ben (Ungern 1514; 1847), en
skildring af det stora bondupproret nämnda år. Den
första bland hans skrifter, som utgjorde ett direkt
inlägg i samhällsfrågorna för dagen, var emellertid
Vélemény a fogházjavitás ügyében (En åsikt om
fängelsereformen; 1838). På riksdagen 1839-40 kämpade
han i öfverhuset med kraft för liberala reformer på
alla områden. Äfven judeemancipationen hade i honom
en varm och outtröttlig försvarare. I den genom
klarhet och dialektisk skärpa utmärkta broschyren
Kelet népe és a Pesti Hirlap (1841) försvarade han
Kossuth, det radikala partiets ledare, mot den
gammalliberale grefve Szechenyi. 1844 inträdde
en söndring inom det radikala partiet. Det delade
sig i centralister, som ville ha en centraliserad
administration efter västeuropeiskt mönster,
och municipalister, som i hela dess vidd ville
bevara komitatens gamla själfstyrelse. I spetsen
för sistnämnda riktning stod Kossuth. E. slöt sig
däremot till centralisterna. I en artikelserie,
införd i tidningen "Pesti Hirlap" (1846 utg. i bokform
under titeln Reform), förfäktade han sin ståndpunkt
i detta hänseende mot municipalisterna. När i mars
1848 det ungerska reformpartiet kom till makten,
inträdde E. i kabinettet Batthyány såsom kultus-
och undervisningsminister och arbetade med ifver på
undervisningsväsendets reformerande. Han tillhörde
den riktning, som önskade ett fredligt förhållande
till Österrike och tronen, men då denna riktning ej
kunde göra sig gällande, lämnade han efter kabinettets
fall i sept. 1848 Ungern och bosatte sig i München,
där han, sysselsatt med studier, vistades till
1851. En frukt af dessa studier äro bl. a. Die
gleichberechtigung der nationalitäten in Österreich
(1851) och A 19 század uralkodó eszméinek befolyása
az álladalomra (De i det 19:e årh. härskande idéernas
inflytande på staten; 1851). Då det slutligen lyckades
Ferenc Deák att bringa till stånd en utjämning
mellan Ungern och den kejserliga regeringen, inträdde
E. åter i det offentliga lifvet. 1867 blef han ånyo
kultus- och undervisningsminister. Hans namn lefver
i aktadt minne hos det ungerska folket. E:s bildstod
(af Adolf Huszár) aftäcktes i Budapest 23 maj 1879.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
