Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - F
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
F är den sjätte bokstafven i många alfabet. Tecknet
härstammar från det latinska F, som hade ljudvärdet f,
medan åter samma tecken i grekiskan, det s. k. digamma
(F,F) - försvunnet på den klassiska grekiskans tid
-, hade ljudvärdet w. Det motsvarande tecknet i den
äldsta runraden var ?, ?, som hade ljudvärdet f,
och denna omständighet utgör det afgörande beviset
för denna runas härstamning från det latinska och
ej från det grekiska alfabetet. Tecknet behölls
nästan oförändradt i den yngre runraden, men fick
där äfven betydelsen v, enär i detta alfabet det
äldst var regel, att tenuis och media hade samma
tecken (jfr Futhark). En angelsaxisk form af f
(F) förekommer i några gamla norska och isländska
handskrifter. I fornnordiska handskrifter nyttjas f
som tecken ej blott för ljudet f, utan äfven - ehuru i
olika omfattning i de olika fornspråken och urkunderna
- för ljudet v inuti och i slutet af ord (men ej
i början, emedan där intet v-ljud förekom, utan i
stället ett w-ljud = eng. w). Mest genomfördt är
bruket af f som tecken för v-ljudet uti fornisländska
handskrifter liksom i nyisländskan, t. ex. haf, gefa,
hálfa; framför n, l, ð är dock f i nyisl. tecken
för ett mellanljud mellan b och p, t. ex. i nafn,
tafl, lifði (uttalade nabn, tabl, lebðe). På 1300-
och 1400-talen brukades dock ofta fu inuti ord för f,
men denna beteckning utträngdes senare i isländskan,
som återtog f. I fornsvenskan är det regel, att
v-ljudet i slutet af ord samt inuti ord framför
konsonant (t. ex. i nysv. af, arf, häfd) återgifves
med tecknet för f; i Upplandslagen och en del andra
urkunder nyttjas ff allmänt i nämnda fall, t. ex. aff,
arff, hvilket egendomliga skrifsätt träffas ännu in
på 1600-talet. Inuti ord framför vokal är teckningen
af v-ljudet i fornsv. mycket vacklande. Vår äldsta
urkund, den äldre Västgötalagen, liksom flera andra
fornskrifter, t. ex. Östgötalagen och Codex Bureanus,
använder v eller u, t. ex. hava, sialvan eller haua,
sialuan. Gottlandslagen har f, liksom isländskan,
medan Upplandslagen och många andra yngre urkunder
ha fw, ffu, ffw, hvilket skrifsätt under hela
medeltiden omväxlar med v, men i Gustaf Vasas bibel
såsom ffu blir antagen grundsats för att senare
utbytas mot fv, som ända till våra dagar förblifvit
härskande. Detta fv beror på en kombination af
skrifsätten lif,
liva. Vid undervisningen i svensk rättskrifning i
statens läroanstalter skall enligt k. cirk. af 7
apr. 1906 fr. o. m. höstterminen s. å. v-ljudets
teckning med f eller fv ersättas af beteckning
med v. Äfven i forndanskan träffas f samt fv,
ffu för v, hvilken senare skrifsed bibehöll sig
in på 1600-talet, då denna beteckning genom Peder
Syvs nitiska bemödanden utbyttes mot skrifningen
med v, som nu är den allmänna dansk-norska, utom
i prepositionen af. - Skrifsätten f och fv för
v träffas äfven i några andra språk, särskildt i
keltiska. I fornkymriskan träffas båda de nämnda
skrifsätten, och i det nykymriska språket i Wales
är f det regelbundna tecknet för v, medan f-ljudet
tecknas med ff eller ph. I engelskan nyttjas f som
tecken för v-ljudet blott i det enda ordet of. -
I nyhögtyskan växlar f, som tecken för ljudet f, med
bokstafven v, som träffas redan i flera af de äldsta
fornhögtyska urkunderna. Bruket af v var förr mycket
allmännare än nu, så att v för medelhögtyskan nyttjas
som normaltecken i ordens början (inuti ord brukas
genomgående v i medelhögt.; man skref alltså brief,
men brieves). Numera är skrifningen med v inskränkt
till ett mindre antal ord, utan att någon regel kan
uppställas för dessa ords teckning med v till skillnad
från öfriga ords skrifning med f; ja flera ord, som
skrifvas med v, ha nära släktingar, tecknade med f,
t. ex. voll - füllen, vor - für. I holländskan är
förhållandet egendomligt. Man har där båda tecknen f
och v (därjämte w), men dessa ha olika ljud äfven
i de fall, då båda motsvara högtyskt f-ljud; det
verkliga ljudet af detta v har varit mycken tvist
underkastadt, men anses allmännast vara ett mellanljud
mellan f och v. - I många språk, dock t. ex. icke uti
ital., nyttjas i st. f. f skrifsättet ph i grekiska
lånord; i svenskan har dock ph nu utträngts af f,
t. ex. filosofi för philosophi. - I
forniriskan nyttjas f såsom tecken för aspiratan fh; i
nyiriskan är detta f stumt. Några slaviska språk,
såsom polskan och serbiskan, ha f jämte tecknet f’,
som betecknar ett muljeradt f (liknande fj).
Ljudet f är en frikativa (se d. o.) utan röstton. Det
kan bildas på hufvudsakligen två olika sätt,
antingen bilabialt, d. v. s. mellan båda läpparna,
eller labiodentalt, mellan nedre läppen och öfre
tandraden. Det senare uttalssättet är det ojämförligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
