Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fattigvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man säger t. ex. söka fattigvård, uppbära fattigvård.
Enligt nutida rättsåskådning är fattigvården ett
statens åliggande, grundadt på den uppfattningen,
att under en samhällsordning, som af densamma
upprätthålles och skyddas, ingen medborgare bör
lämnas att förgås af brist på det för lifsuppehället
nödvändiga. Anskaffandet af detta är naturligen
i regel den enskildes egen skyldighet, men blir
han urståndsatt härtill, öfvergår skyldigheten
på hans närmaste anhöriga. Finnas inga sådana,
vill samhället själft tillförsäkra honom ett visst
existensminimum. Hvarje fattigvårdslagstiftning
innehåller därför tre moment: 1) Bestämmelser
rörande tiggeri och lösdrifveri, det är med andra
ord bestämmelser, egnade att hos den enskilde
inskärpa grundregeln, att hvar och en är pliktig att
utan andras betungande sörja för egen utkomst. 2)
Bestämmelser rörande enskildas försörjningsplikt
och laga påföljder för försummelse af densamma. 3)
Bestämmelser rörande de fall, i hvilka samhället
själft ikläder sig försörjningsplikt, och de villkor,
under hvilka den enskilde har rätt att af detsamma
undfå hjälp. Till dessa senare bestämmelser foga sig
naturligen andra, som afse själfva understödsarbetets
ordnande.
Vid sidan af den fattigvårdens egentliga uppgift,
som ofvan berörts, har småningom framträdt en
annan. Om det å ena sidan kan sägas ha fastslagits
såsom en det civiliserade samhällets skyldighet
att, vid inträffande oförmåga hos den enskilde
medborgaren att förvärfva ett existensminimum,
tillförsäkra honom detsamma, så framstår å andra
sidan hvarje åtgärd, egnad att förekomma fattigdom,
såsom en samhällets klokhetsgärning. Den nu åsyftade
s. k. förebyggande fattigvården är emellertid sällan
af lagstiftningen närmare reglerad. Den utöfvas dels
indirekte, i det att stat och kommun understödja
själfhjälpsföreningar eller sådana frivilliga
företag, hvilka afse bekämpande af fattigdomens
orsaker (exempelvis dryckenskapen), dels direkte,
i det att vid inträffande missväxt, arbetslöshet
eller andra dylika tillfällen kommunen vidtager
och staten understöder särskilda åtgärder, egnade
att förhindra, att ett större antal medborgare utan
egen förskyllan nedsjunker till deras klass, hvilka
äro af den egentliga fattigvården beroende. Bland
sådana åtgärder må särskildt nämnas igångsättandet
af kommunala arbetsföretag.
Historik. I Sverige, liksom i andra länder, var
det under medeltiden hufvudsakligen kyrkan, som tog
fattigvården i sin hand. Under denna tid, då riklig
tillgång på oupptagen mark lämnade tillräckligt
med arbete och uppehälle åt den arbetsföre, togs
fattighjälp naturligen i anspråk blott för de till
arbete oförmögne. Dessa voro emellertid af två
slag: sådana, som, ehuru oförmögna till arbete,
dock kunde gå omkring och tigga, och sådana, som
af ålder eller vanförhet saknade denna förmåga. För
de senare upprättades och underhöllos vid kyrkorna
och klostren hospital, helgeandshus, där de fingo
fullständig försörjning och läkarvård. Kostnaderna
bestredos af kyrkans egodelar och de frivilliga
bidrag, som kyrkan förmedlade – att lämna sådana
ansågs såsom en synnerligt god gärning, hvilken
särskildt anbefalldes åt döende –, hvarjämte till
dessa kostnader äfven genom särskilda uppbördsmän
(tiggarmunkar) insamlades medel. En del
af tionden (i allmänhet en tredjedel af de
efter afdrag af sockenprästens andel återstående
två tredjedelarna, hvilka delades lika mellan
biskopen, sockenkyrkan och de fattige) var jämväl
anslagen till fattigvården. De till arbete vanföre,
hvilka dock orkade stryka omkring, födde sig med
frukterna af tiggeriet, hvilket i Sverige under
hela medeltiden och, med vissa inskränkningar,
ännu långt senare var ett legalt sätt för utfående
af fattighjälp. Äfven därvid var det företrädesvis
kyrkan, som gaf understödet, vare sig direkte eller
indirekte, i det bonden tilläts att behålla hela
eller en del af fattigtionden mot skyldighet att
gifva fattigunderstöd åt dem, som däraf voro i
behof och det begärde. – Först vid tiden för den
vid reformationens införande till kronan gjorda
indragningen af kyrkogodsen och tionden ålades det
borgerliga samhället som en moralisk skyldighet
att sörja för fattigvården – något, som jämväl
ingick i det uppvaknade statsbegreppet. Med statens
ingripande i fattigvårdslagstiftningen uppkommer
småningom den ofvan nämnda föreställningen om
fattigvården såsom medborgerlig plikt, vid sidan af
den förut ensamt härskande uppfattningen af densamma
såsom varande ett individens frivilliga åtagande,
grundadt på religionens positiva bud. Då för denna
äldre uppfattning alla utarmade voro, såsom lidande
medmänniskor, i lika grad föremål för den kristliga
barmhärtigheten, kom den nyare naturligen att skilja
mellan oförskylld och själfförvållad fattigdom, eller
– hvad som var detsamma under en tid, då arbetsbrist
var okänd – mellan dem, som icke kunde, och dem,
som icke ville arbeta. De senare, hvilka genom att
undandraga sig skyldigheten att efter förmåga sörja
för egen utkomst blefvo samhällsskadliga, undantogos
från fattigvårdens hjälp och blefvo föremål för en
statens hämmande, negativa lagstiftning, hvilken
yttrade sig i förordningarna mot lösdrifvare och
försvarslösa. De oförskylldt fattige skulle däremot af
sina bättre lottade likar underhållas; och denna plikt
lades på de dem närmast stående, i främsta rummet
nära anförvanter, sedan kommunen. Genomförandet af
den svenska helstaten (från Gustaf Vasas tid) hade
emellertid upplöst de, af de uppkomna stånden redan
undergräfda, gamla borgerliga kommunerna (landskapen,
häraden); endast den kyrkliga (socknen) återstod,
och på denna kom således fattigvårdstungan att hvila,
hvilket var så mycket naturligare, som fattigvården
ursprungligen varit en kyrklig angelägenhet. Med
grundsatsen att socknen skulle underhålla densamma
tillhöriga fattiga uppkom emellertid behofvet att
genom lagstiftningen bestämma en persons hemort
eller den socken, till hvilken, i tvifvelaktiga fall,
en fattig skulle anses höra. (Se Hemortsrätt.)
Fattigförsörjningen bestod fortfarande såsom i äldre
tider i att sjuka och orkeslösa intogos på hospitalen
och i fattigstugorna samt att öfriga arbetsoförmögna
fingo tigga; till tiggeriets lagliga bedrifvande
erfordrades ett bevis eller pass, tiggarpass, af
någon, vanligen ecklesiastik, myndighet, hvarigenom
hjonet berättigades tigga (bettla) inom det distrikt,
där passets utfärdare hade myndighet. Olofligt
bettlande, d. v. s. bettlande utan vederbörligt
pass, åtminstone utanför socknen, bestraffades såsom
lösdrifveri och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
