Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fattigvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försvarslöshet med tvungen krigstjänst, arbete å
tukthus, fästning, rasp- och spinnhus eller annan
arbetsanstalt. 1698 års tiggarordning förbjuder
slutligen alldeles tiggeriet utanför socknen, men
därinom bibehöll sig detsamma såsom ett lagligt, om
än ogilladt sätt att försörja fattighjon, tills i 1847
års fattigvårdsförordning utgafs det ännu kvarstående
uttryckliga budet att ordna fattigvården inom socknen
så, att bettlande må förekommas. – Hospitalen, hvilka,
såsom ofvan blifvit nämndt, under medeltiden varit
uteslutande kyrkliga institutioner, ställdes nu
under en blandad styrelse af landshöfding, biskop,
kyrkoherde och en borgmästare, hvilka båda senare dock
egentligen endast voro rådgifvande. I Stockholm skulle
hospitalets föreståndare vara öfverståthållaren,
kyrkoherden vid Storkyrkan, en borgmästare och två
af stadens rådmän (1686 års kyrkolag, 28: § 3). Ju
mer emellertid socknarnas fattigvårdsskyldighet
blef bestämd, dess mer skildes den allmänna
sjukvården från den egentliga fattigvården, hvarvid
hospitalen naturligen bibehöllos åt den förra. Redan
k. förordn. 11 april 1763 stadgar, att endast dårar,
borttagne och uslingar, hvilka voro behäftade med
smittsamma eller obotliga sjukdomar, såsom kräfta,
fallandesot, spetälska m. m., och hvilkas vistande
ibland andra människor vore ohyggligt eller skadligt,
finge intagas på de hospital, som voro grundade på
kronoförläningar. Om sådana personer åter, hvilka till
följd af ålderdomsskröplighet, ofärdighet m. m. ej
kunde försörja sig, skulle socknen själf draga
försorg; dock kunde de få intagas på hospitalen,
om plats därstädes för några sådana funnes, men
församlingen skulle då bestå alla omkostnaderna för
deras vård.
Med lösningen af fattigvårdsproblemen har
lagstiftningen arbetat från Gustaf Vasas tid ända
till våra dagar. Det var dock först i och med
k. förordn. 25 maj 1847, som alla stridsfrågorna på
en gång upptogos till lösning och Sverige erhöll sin
första fullständiga allmänna fattigvårdslag. Den
modifierades något, hufvudsakligast i fråga om
hemortsrätten, genom "Förordningen ang. fattigvården
i riket" af 13 juli 1853, hvilken i sin ordning
fått gifva vika för den i vissa punkter därifrån
skiljaktiga, nu gällande förordningen angående
fattigvården af 9 juni 1871. I denna ha emellertid
äfvenledes åtskilliga förändringar vidtagits i och
med k. kung. 11 febr. 1881, k. förordn. 1 juni 1883,
12 juni 1885, 13 juli 1887, 22 mars och 16 nov. 1889,
lag 18 maj och k. förordn. 31 dec. 1894 samt
k. kung. af 21 aug. 1885 ang. handlingar, som böra
bifogas ansökningar om ersättning af statsmedel för
fattigvårdskostnader. De föregående hufvudsakligaste
stadgandena om den legala fattigvården återfinnas
i 1571 års kyrkoordning, tiggarordningen af 28
febr. 1642, 1686 års kyrkolag, "K. M:ts förnyade
stadga och förordning huru med tiggiare och fattige,
som rätt allmoso behöfva, så och med landzstrykare och
lättingar förhållas skal" af 21 okt. 1698, k. kung. 5
dec. 1788 ang. skyldigheten att underhålla sådana
från den ena till den andra församlingen inflyttade
personer, som sedermera blifva vanföra och icke kunna
sig själfva försörja, samt k. kung. ang. den allmänna
skyldigheten att bidraga till de fattiges vård och
försörjande af 14 febr. 1811.
Nu gällande stadganden ang. den legala fattigvården
äro, såsom förut blifvit anmärkt, gifna i
k. förordn. 9 juni 1871 (hvilken i de följande citaten
betecknas med F. O.). För Stockholm gälla i detta
hänseende k. förordn. om kommunalstyrelse i Stockholm
23 maj 1862, med däri genom k. kung. 9 nov. 1869,
12 maj 1870 och 16 mars 1877 samt k. förordn. 22 juni
1883, 8 och 22 mars 1889 samt lagar af 2 april 1898,
15 och 29 april 1904 och 4 juli 1905 gjorda ändringar,
samt k. instruktionen för Stockholms fattigvårdsnämnd
4 mars 1864. I den sistnämnda äro jämväl förändringar
vidtagna i och med k. kung. af 13 nov. 1874, 14
dec. 1883 och 22 dec. 1898.
Såsom grundstadgande i nu nämnda förordningar
gäller, att en hvar, som är arbetsför, skall, utan
fattigvårdssamhälles betungande, försörja sig själf
och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man sin
hustru; åliggande i öfrigt föräldrar och barn att,
i mån af behof å ena och förmåga å andra sidan,
hvarandra försörja (F. O. § 3). Likaledes skall, för
försörjning af tjänstehjon, statfolk samt fabriks-,
handtverks-, bruks- eller grufarbetare äfvensom af
deras hustrur och hemmavarande minderåriga barn,
husbonde, under den tid arbetsaftalet gäller,
ansvara, så att de ej falla fattigvården till last
(F. O. § 4). Med minderårig förstås den, som är yngre
än 15 år (F. O. § 1).
Rätt till fattigvård tillkommer däremot minderårig
eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller
sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen
att genom arbete förvärfva, hvad till lifvets
uppehållande oundgängligen erfordras, och som
saknar egna medel samt underhåll och vård af annan
(F. O. § 1). Särskilda stadganden finnas i fråga om
understöd åt fattiga barn i skolåldern, åt den, som
från allmän arbetsanstalt eller fängelse frigifves,
och om kostnadsfri vård å lasarett af medellösa inom
lasarettets distrikt insjuknade personer. Fattigvård
kan lämnas i andra fall än nu nämndt är efter grunder,
som fattigvårdssamhälle eger att bestämma (F. O.
§ 2). Ha sådana bestämmelser icke af samhället träffats,
eger fattigvårdsstyrelse i hvarje särskildt fall
pröfva ansökningar om sådant understöd. Meddelandet
af sådant understöd är emellertid från kommunernas
sida frivilligt och har äfven fått namn af frivillig
fattigvård i motsats till den obligatoriska eller
genom bestämmelserna om rätt till fattigvård
fastställda.
Fattigvårdens utöfvande åligger fattigvårdssamhället,
hvilket utgöres af vederbörande lands- eller
stadskommun. Emellertid eger fattigvårdssamhälle å
landet att i afseende å fattigvården i dess helhet
eller viss del däraf fördela sig i fattigrotar, med
åliggande för hvarje rote att besörja sin fattigvård,
hvarvid den dock under vissa förhållanden kan påräkna
understöd af fattigvårdssamhället i dess helhet
(F. O. § 8). Där rotefördelning kommit till stånd,
ansvarar icke dess mindre fattigvårdssamhället
för fullgörandet af rotarnas skyldighet att lämna
fattigvård, likväl mot godtgörelse af roten. –
Utom de normala större fattigvårdssamhällena,
hvilkas utsträckning bestämmes af kommunalområdet,
och de mindre fattigvårdssamhällena å landet,
rotarna, förekommer jämväl å landet ett annat slag:
de enskilda fattigvårdssamhällena. I F. O. § 34 är
nämligen stadgadt, att, om inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
