Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fattigvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fattigvård eller förvaltningsfråga, för hvilken styrelsen
är ansvarig endast inför samhället. Beträffande
öfriga frågor anföres besvär hos K. M:ts
befallningshafvande, hvars beslut i vissa fall kan
underställas Kammarrättens och i andra fall Högsta
domstolens ompröfning.
Den legala fattigvården – hvilken, enligt F. O. § 9,
får af hvarje fattigvårdssamhälle, i öfverensstämmelse
med fattigvårdsförordningen, ordnas på sätt för
ortens särskilda förhållanden finnes lämpligast,
dock så att bettlande må förekommas – kommer
vederbörande till godo hufvudsakligast såsom
understöd eller fullt underhåll. Det förra
lämnas naturligen i hemmen eller i de inom många
fattigvårdssamhällen befintliga, för ändamålet
upplåtna mindre byggnader, som kallas fattighus
(i Stockholm har, enligt stadsfullmäktiges beslut
19 dec. 1898, benämningen fattighus utbytts mot
ålderdomshem) eller fattigstugor. Fullt underhåll
gifves väl äfven ej sällan till dem, hvilka ha
tillstånd att med detsamma fortfarande bilda sig ett
själfständigt hem, men lämnas numera i växande grad
inom fattigvårdsinrättningarna. Denna form
af fattigvård kallas sluten i motsats till den förut
omnämnda s. k. öppna.
Sättet för fattigvårdens utöfvande är i olika
samhällen ordnadt efter skilda system, bland
hvilka tjänstemannasystemet och vårdare- eller
Elberfeld-systemet hittills varit de mest bemärkta.
Tjänstemannasystemet kännetecknas däraf, att aflönade
tjänstemän utföra det egentliga arbetet och helt
naturligt få större eller mindre inflytande på det
sätt, hvarpå verksamheten utöfvas. Systemet leder sitt
ursprung från England, där det fortfarande tillämpas,
samt återfinnes exempelvis i Köpenhamn samt, i mer
eller mindre utpräglad form, i en del svenska städer,
däribland Malmö. Andra städer ha upptagit flera
eller färre af systemets detaljer, men kompletterat
dessa med andra (se nedan). Enligt det ursprungliga
systemet mottages den hjälpsökande af tjänstemannen
(besökaren), som efter hållet förhör verkställer en
utredning rörande den sökandes lefnadsförhållanden,
arbetsförtjänst, vandel o. s. v. Häröfver uppsättes en
rapport, som förelägges fattigvårdsstyrelsen, hvilken
beslutar i saken. I vissa fall är äfven beslutet
öfverlämnadt åt tjänstemännen, ett förhållande,
som t. o. m. är regel i Köpenhamn.
Elberfeldsystemet kallas en på genomförd
individualisering och vidsträckt anlitande af icke
aflönade "fattigvårdare" fotad organisation af den
kommunala fattigvården efter mönstret af det system,
som sedan år 1852 tillämpats i staden Elberfeld. En
förelöpare hade Elberfeldsystemet (från 1819) inom
en församling i Glasgow, där fattigvården ordnades
af den berömde skotske teologen Th. Chalmers (se
denne). Han indelade församlingen i små distrikt, där
de fattige vid hvarje gata eller gränd regelbundet
tillsågos af "besökare", hvilka gjorde sig noggrant
underrättade om hvars och ens individuella behof samt
vid behandlingssättet gjorde skillnad emellan
själfförvållad nöd, framsprungen ur lättja, slöseri och
dryckenskap, eller oförvållad, en följd af sjukdom,
ålderdom, ekonomiska olyckor o. s. v. Frukten af
hans bemödanden visade sig ganska snart: på fyra år
minskades utgifterna för fattigvården
från 1,400 pd st. för år till 280 pd st.,
allt under det att de verkligt hjälpbehöfvande
erhöllo långt bättre omvårdnad än förut. – För att
motarbeta ett öfverhandtagande bettleri och därmed
följande demoralisation, till ej ringa del orsakad af
planlöst allmosegifvande, och för att på samma gång
inskränka de dryga kostnaderna för en lika dyr som
dålig fattigvård, genomfördes i Elberfeld 1852 en af
geheimekommerserådet Daniel van der Heydt uppgjord
organisationsplan. Enligt denna indelades staden i 18
fattigdistrikt. I spetsen för hvarje distrikt ställdes
en af stadsfullmäktige vald föreståndare. Hvarje
distrikt åter delades i 14 kvarter, hvart och ett
med sin af stadsfullmäktige för en tid af tre år
utsedde fattigvårdare. Fattigvårdarna, hvilkas antal
således utgjorde 252, egde att öfva den närmaste
tillsynen om de fattige och samvetsgrant vårda sig
om deras verkliga intressen. Därvid skulle iakttagas,
att endast fyra familjer komme på hvars och ens lott,
dels för att möjlighet till noggrann individualisering
skulle vinnas, dels för att äfven strängt upptagna
personer, exempelvis stadens affärsmän, skulle sättas
i tillfälle att deltaga i arbetet. Elberfeld egde vid
tiden för det nya fattigvårdssystemets genomförande
endast 56,000 invånare, men icke mindre än 2,948
understödstagare. 30 år senare, 1886, utgjorde
invånarnas antal 113,000, men understödstagarnas hade
nedgått till 2,038. På senare tid, då invånarantalet
väsentligt stigit, har antalet fattigvårdare ökats
till omkr. 500. Samtidigt ha kostnaderna likväl
högst väsentligt nedgått, och man har med mindre
utgifter vunnit en bättre fattigvård. Organisationen
är i hufvudsak alltjämt densamma, som infördes
genom den ursprungliga författningen af 9 juli
1852. Framställning om understöd skall alltid
göras till kvarterets fattigvårdare. Honom åligger
att ofördröjligen personligen sorgfälligt undersöka
förhållandet och särskildt göra sig underrättad om den
hjälpsökandes arbetsförtjänst, insättning i sparkassor
m. m. d. Endast undantagsvis kan han själf i
trängande fall omedelbart lämna ett mindre tillfälligt
understöd. Annars skall hvarje ansökan om fattighjälp
genom honom föredragas för distriktsrådet. Detta
råd, som utgöres af distriktföreståndaren och
fattigvårdarna inom hans distrikt, sammanträder hvar
fjortonde dag, och understöd kan beviljas endast för
tiden mellan två sammanträden eller således högst
för 14 dagar. Skall det förlängas, föredrages frågan
ånyo. – I spetsen för stadens fattigvård i sin helhet
står en nämnd ("Armendeputation"), hvilken utgöres
af öfverborgmästaren jämte fyra stadsfullmäktige
och fyra af stadsfullmäktige för en tid af tre
år valda borgare. Nämnden bestämmer de allmänna
grunderna för understöds utgående och fattigvårdens
handhafvande samt skall därjämte utgöra en drifvande
kraft för att egga till nit och ihärdighet alla de
medborgare, hvilka åtagit sig fattigvårdares eller
distriktföreståndares oaflönade hederspost. Vid
nämndens sammanträden, hvilka ega rum hvar fjortonde
dag, skola distriktföreståndarna närvara och redogöra
för förhållandena inom sina distrikt samt frambära
sina önskningsmål. Genom detta ständiga samarbete
med distriktföreståndarna erhåller nämnden nödig
öfverblick öfver fattigvårdsarbetet, utan att dock
löpa fara att drunkna i detaljer. – Elberfeldsystemet
har vunnit efterföljd bl. a. i Barmen, Krefeld,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
