Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Feuillet, Octave - Feuillet de Conches, Félix Sébastien - Feuilleton. Se Följetong - Feuillette - Feuk, Lars - Feuquières - Feuquières, Manassès de Pas - Feuquières, Isaac de Pas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmår något äfven i denna genre; hans dramer äro
samlade i ”Théâtre complet” (5 bd, 1892–93). Mera
betydande är han emellertid som romanförfattare. Han
representerar den mondäna och idealistiska romanen
under andra kejsardömet; han rönte först påverkan
af George Sand och Musset (han kallades en tid
”Le Musset des familles”) och sedan af Dumas fils
och naturalismen öfver hufvud, utan att någonsin
denna senare riktnings brutala lifsåskådning och
hänsynslösa skildringskonst drefvo honom ut ur hans
egna banor. Han bemödar sig framför allt att midt i
passionens stormar låta sina hjältar och hjältinnor
vara och förblifva män och kvinnor af värld. De
glömma aldrig sin egen värdighet och hvad de anse
sig vara skyldiga sig själfva, deras tänkesätt äro
nobla, deras känslovärld förfinad. F:s skildringskonst
är obestridligen något blek, ofta till och med
fadd, och naturalismens skarpa verklighetsstudier
äfven i den mondäna genren ha bragt de flesta
af hans romaner i glömska. Men ”Monsieur de
Camors” och ”Un mariage dans le monde” eller
”Histoire d’une parisienne” och ”La morte”
förtjäna ännu att ihågkommas. Icke minst lyckad är
hans skildring af kvinnor. Hans gamla hertiginnor
och markisinnor äro väl träffade, och hans unga
högdragna adelsdamer, något nervösa och fantastiska
(Julie de Trécoeur, Petite comtesse), äro nyanserade
med mycken finhet. F. är icke någon stor observatör,
och han är icke särdeles uppfinningsrik, men han
är ofta roande och äfven sann. Hans stil är klar,
ren och ädel, både smidig och fast; dialogen är
kvick och lagom kryddad. Litt.:
Brunetière, ”Nouveaux essais sur la littérature contemporaine” (1895),
Doumic, ”Portraits d’écrivains” (1892),
Anatole France, ”La vie littéraire”, III (1891),
Lemaître, ”Les contemporains”, III (1888),
Pellissier, ”Essais de littérature contemporaine” (1893),
Sainte-Beuve, ”Nouveaux lundis”, V (1863–72),
Zola, ”Les romanciers naturalistes” (1881), och
Erdmann, ”Octave Feuillet” (i ”Sv. tidskrift”, 1891).
J. M.
Feuillet de Conches [föjä’ də kå~ʃ], Félix
Sébastien, baron, fransk skriftställare, f. 1798 i
Paris, d. där 1887, var under andra kejsardömet
ceremonimästare vid hofvet och introduktör för främmande
sändebud. Han skref flera bemärkta arbeten, bl. a.
Meditations métaphysiques et correspondance de Malebranche (1843),
Léopold Robert, sa vie, ses œuvres et sa correspondance (1849),
Contes d’un vieil enfant (1860),
Causeries d’un curieux (autografer, teckningar m. m., 4 bd, 1861–68) och
Histoire de l’école anglaise de peinture (1883).
Däremot äro de i arbetet
Louis XVI, Marie Antoinette et madame Elisabeth (6 bd, 1864–73)
intagna brefven, i synnerhet Marie Antoinettes, af Sybel
uppvisade vara till stor del oäkta. F. skref äfven
(anonymt) en själfbiografi,
Souvenirs de jeunesse d’un curieux septuagénaire (1877),
samt utgaf ”Correspondance de madame Élisabeth de France” (1867).
Feuilleton [föjtå~’]. Se Följetong.
Feuillette [föjä’t], fr. (it. foglietta), äldre franskt
vinmått, lagligen = 134,11 l., i grosshandeln dock
beräknadt till 136,97 l. (så ännu i Paris), i Bordeaux
= endast 114 l.; ett litet, förr i vissa franska landsorter
användt likörmått, = 0,466 l.
Feuk [fök], Lars, präst, skriftställare, f. 11
juni 1813 i Kristianstad, d. 22 april 1903, blef
1831 student i Lund och 1835 lärare vid Lancasterskolan
i förstnämnda stad. Han prästvigdes 1838,
blef 1843 slottspredikant i Kristianstad, 1846
kyrkoherde i Karlskrona stadsförsamling samt fick 1857
transport till Gustafs församling i Skåne. 1867–76
tjänstgjorde han såsom folkskolinspektör. Han var
led. af det Nordiske oldskriftselskab i Köpenhamn.
Bland hans många arbeten må nämnas
Förstlingar i poesi (1835),
Biografiska skizzer och anekdoter från Villands härad (1858; 2:a uppl. 1883;
under pseudonymen Larifari),
Ett akademiskt album från studenttiden, 1–2 (1889) och
Miniaturbilder af bemärkta prästmän i Lunds stift på 1800-talet (1893). –
Hans broder Gustaf Adolf F., f. 1 juni 1820,
sedan 1873 kyrkoherde i Västra Ingelstad, var såsom
student i Lund medlem af O. Lindblads utvalda
sångarkvartett och utgaf 1882 skriften
Otto Lindblad och hans sångare 1840–46.
(E. M. R.)
Feuquières [fökiär], fransk adlig, från Artois
härstammande släkt, som utmärkte sig redan på
korstågens tid och utgick på manslinjen 1741.
1. Manassès de Pas, marquis de F.,
krigare, diplomat, f. 1590, blef 1625 generalmajor
och utmärkte sig i striderna mot hugenotterna såväl
vid La Rochelle (1628) som i Languedoc. 1633–35
var han utomordentligt sändebud i Tyskland, där
han (vid kongresserna i Frankfurt, Heilbronn och
Worms) hade till uppgift att lifva svenskarna samt
de tyska protestantiska makterna till fortsatt strid
mot huset Habsburg. Det var egentligen F:s
förtjänst att hertig Bernhard af Weimar vanns för
Frankrikes intresse. 1635 blef F. generallöjtnant.
Vid Thionvilles belägring blef han sårad och fången
samt afled i nämnda stad 13 mars 1640. – F. författade
Lettres et négociations (utg. 1753).
2. Isaac de Pas, marquis de F., den
föregåendes son, f. 1618, d. 6 mars 1688 i Madrid,
krigare, diplomat, uppfostrades jämte sina syskon
i protestantiska läran, men öfvergick sedermera till
den katolska. Han trädde helt ung i krigstjänst
och gjorde sig bemärkt vid Yvoy och Damvilliers.
Efter faderns död (1640) blef han dennes
efterträdare såsom guvernör i Verdun och utnämndes
till generallöjtnant, medlem af statsrådet samt 1660
till vicekonung öfver franska kolonierna i Amerika.
1672 utförde han åtskilliga underhandlingar i Tyskland
och utnämndes s. å. till ambassadör i Sverige
med hufvudsaklig uppgift att förmå svenska
regeringen öfverföra en krigsmakt till Tyskland för att,
enligt det svensk-franska förbundet af 3 april 1672,
bistå Ludvig XIV i hans krig mot Holland och
dess bundsförvanter. Ledd af sin mödernefrändes,
dåv. franske utrikesministern A. de Pomponnes råd,
utvecklade F. rastlös verksamhet, hvarvid han icke
försmådde att, enl. F. F. Carlsons uttryck,
”begagna äfven sådana medel, som lågo utom det
offentliga intressets område”, och lyckades nå sitt
mål. Han snärjde den i penningbehof stadda
svenska regeringen genom så listigt affattade
subsidiebestämmelser, att denna nödgades kasta sig i det
ödesdigra krig, som invigdes med svenska vapenärans
förlust vid Fehrbellin (1675) och väsentligen
bidrog till upprättandet af Karl XI:s envälde.
Motgångarna i kriget och Frankrikes myndiga
ton gjorde icke franske ambassadören synnerligen
behaglig i Karl XI:s ögon; F:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
