Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 139-140 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Feuquières, Isaac de Pas - Feuquières, Antoine de Pas - Feurs - Feu Saint-Antoine. Se Antoniuseld - Feussnerska kompensatorn. Se Elektriska mätningar - Féval, Paul Henri Corentin - Féval, Paul - Feverham, stad i England. Se Faversham - Fevillea L. (Feuillea L.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

närgågna beteende var ej egnadt att förtaga detta
intryck. Så t. ex. ville F., tvärt emot Karl XI:s
önskan, truga sig till att bevista konungens biläger
och ”inlät sig i en underlig tvekamp om rättigheten
att objuden öfvervara hans förmälningsakt”.
För att undgå den efterhängsne ambassadören
nödgades konungen låta vigseln i all hemlighet före den
utsatta tiden försiggå på Skottorp i Halland (6 maj
1680). Missnöjd med Karl XI:s franskfientliga
politik, hans enkla ceremoniel och sparsamhet –
F. fann en afskedsgåfva på 100 ”schipons”
(skeppund) koppar vara mer än tillbörligt liten –,
lämnade F. Stockholm 30 juli 1682. Efter tre års
vistelse i Frankrike utan statstjänst afgick han 1685
såsom ambassadör till Madrid. – Hans i franska
utrikesministeriets arkiv förvarade depescher (15
vol.) innehålla mycket af synnerlig vikt för Sveriges
historia. En liten del af hans ministeriella
korrespondens finnes tryckt i den samling af familjen F:s
papper, som utgifvits af Étienne Gallois under
titeln ”Lettres inédites des Feuquières” (1845–46).
J. Th. W.

3. Antoine de Pas, markis de F., den
föregåendes son, krigare, f. 1648 i Paris, d. 1711,
deltog i Ludvig XIV:s krig i Tyskland och i Italien
1690–92. 1693 utnämnd till generallöjtnant, hade
han stor andel i Luxembourgs seger vid Neerwinden
s. å. Efter freden i Rijswijk 1697 föll han i onåd
och lefde i en tvungen tillbakadragenhet till sin död. 1731
utgafs hans Mémoires sur la guerre i 4 band, det
första betydande franska arbetet öfver krigskonsten.

Feurs [för], lat. Forum segusianorum, stad i
franska dep. Loire, vid Loire. 3,211 inv. (1901).
I trakten har man funnit en mängd fornlämningar.
I F. slöts 1452 fred mellan Karl VII och hertigen
af Savojen.

Feu Saint-Antoine [fö sät ãtwa’n], fr. Se
Antoniuseld.

Feussnerska kompensatorn [fö’js-]. Se
Elektriska mätningar.


Féval. 1. Paul Henri Corentin F.,
fransk romanförfattare, f. 27 sept. 1817 i Rennes,
d. 8 mars 1887 i Paris. Han studerade juridik och
blef advokat i sin födelsestad, men uppgaf snart
denna ställning samt begaf sig till Paris. Där vann han först anställning
hos en bankir, arbetade därefter en tid dels som korrekturläsare, dels som
medhjälpare åt dramatiska författare. Hans första följetongsromaner: Le
club des phoques (1841), Les chevaliers du firmament (s. å.) och
i synnerhet Le loup blanc (1844) fäste uppmärksamheten på honom, och
i Dumas fils’ och Eugène Sues fotspår blef han
en af de flitigaste följetongsförfattarna. I Mystères
de Londres (”Londons mysterier”, 1850 och 1876;
ett sidostycke till E. Sues ”Mystères de Paris”),
som han 1844 utgaf i 11 bd under det engelskt
klingande namnet Francis Trollopp, skapade han en
ytterst spännande roman, hvilken upplefde en mångfald
upplagor och 1848 omskrefs till drama. I samma
stil voro äfven hans följande romaner under fyrtiotalet:
Les amours de Paris (1845), Quittance de
minuit (1846; ”Midnattsvedergällningen”, 1848) och
Le fils du diable (1846); den sista dramatiserades
äfven. Under februarirevolutionen hade han emellertid
åtskilliga motgångar, uppsatte utan framgång
tidningar, men grep slutligen åter till pennan och
utvecklade en mycket omfattande produktion. Bland
dessa hans romaner, af hvilka åtskilliga dramatiserades
och äfven hade framgång på scenen, kunna
nämnas: Alizia Pauli (1849), Le bonhomme
Jacques (1850), Le capitaine Simon (1853), Les tueurs
de tigres (1854), Le paradis des femmes (s. å.),
M:me Gil Blas (1857) samt den mest berömda Le
bossu (1858), Le capitaine Fantôme (1862), Cotillon
III, Les habits noirs (1863), Roger Bontemps (1864),
Les revenants (1865–67; ”Gengångarne” 1883),
L’avaleur de sabres (1868), L’homme du gaz (1873),
Le dernier vivant (s. å.), La fontaine aux perles
(1874), Le chevalier de Keramour (s. å.), La
première aventure de Corentin Quimper (1876) och La
reine des epées (1877). F., som 1869 uppträdt
till jesuiternas försvar, men för öfrigt fört ett
världsligt lif, förklarade 1876 offentligt, att han
blifvit omvänd, och samtidigt tog han itu med den
svåra uppgiften att omarbeta flera af sina gamla
romaner enligt sina nyare åsikter. Äfven hans nyare
romaner ha en religiös karaktär: Les jésuites
(1877), Les étapes d’une conversion (s. å.), Les
merveilles du mont Saint-Michel (1879), Pas de
divorce! (1880), La première communion (1880)
m. fl. Detta oerhörda arbete såväl som hans
motgångar (han ruinerades två gånger) bröt hans krafter,
och han förlorade förståndet. Träffad af en paralysi,
tillbragte han sin sista tid i ett kloster. Hans
romaner ha öfversatts till många språk och öfverallt
vunnit stor popularitet. Han utmärker sig
genom liflig fantasi och dramatisk förmåga att
berätta, således genom ungefär samma egenskaper
som den äldre Dumas. Hans stil är emellertid ofta
slarfvig.
J. M.

2. Paul F., den föregåendes son, fransk
skriftställare, f. 1860 i Paris, har skrifvit Nouvelles
(1890) och flera romaner t. ex. La trombe des fers
(1890), Les jumeaux de Nevers (1895). Han har
äfven skrifvit för scenen t. ex. Chantepie (1896).

Feversham [fe’vəʃəm], stad i England. Se
Faversham.

Fevillea L. (Feuillea L.), bot., växtsläkte af
fam. Cucurbitaceæ, med 6 arter, förekommande i de
varmaste delarna af Amerika. Arterna äro dioika.
Frukten utgöres af ett stort, äggformigt, köttigt, med
hårdt skal försedt bär, innehållande stora, platta,
nästan cirkelrunda frön af 3–4 cm. genomskärning
och försedda med ett tjockt läderartadt fröskal, som
omgifver en hvit, fast, oljerik kärna. Dessa frön, hvilka
under namn af semina Nhandirobeæ förr användes
i större doser såsom ett kraftigt och hastigt verkande
kräk- och laxermedel, skattades högt för sin
gynnsamma verkan mot många växtgifter (de ha af
Drapicz med framgång pröfvats mot de giftiga
verkningarna af Manihot utilissima, Hippomane mancinella,
Strychnos nux vomica, Cicuta virosa, Rhus
toxicodendron och Spigelia anthelmia). I mindre
dos äro dessa frön lindrigt afförande och
maskdödande, hvilket är fallet äfven med den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>