Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filippa af Hainaut - Filipperbrefvet - Filippides - Filippiker l. Filippiska tal - Filippin - Filippiner, en andlig orden. Se Oratorianer - Filippinerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anställde honom som sin sekreterare i fem år
(1361-66) och uppmuntrade hans författarskap. Hans
berättelse, att hon personligen ledt den krigshär,
som under Edvard III:s frånvaro i Frankrike 1346
besegrade och tillfångatog skotske konungen David
Bruce vid Neville’s cross, betviflas af nutida
engelska forskare. Biografi öfver F. finnes
hos Strickland, "Queens of England", I (1840).
(V. S-g.)
Filipperbrefvet, ett bref i nya testamentet, hvilket,
enligt den allmänna traditionen, är skrifvet
63 l. 64 e. Kr. af aposteln Paulus under hans
fångenskap i Rom. Anledningen till brefvet var ett
penningunderstöd, som den kristna församlingen i den
macedoniska staden Filippoi eller Filippi tillsände
aposteln under denna hans fångenskap. Brefvet är
rikt på personliga känslor, för att icke säga ömhet,
hvilket visar, att denna församling särskildt var
apostelns hjärtebarn. Utom brefvet till Filemon
finns kanske intet annat paulinskt bref, där de
inre äkthetsbevisen äro så påtagliga som i detta
bref. Det oaktadt bestreds dess äkthet af Baur
och Schwegler, men på skäl, hvilka af flera nyare
bibelforskare, äfven sådana, som tillhöra den
rationalistiska riktningen, ansetts otillräckliga.
J. P.
Filippides (grek. <i><Pduimör)g</i>, lat. Philippides),
grekisk lustspelsförfattare (omkr. 300 f. Kr.),
åtnjöt stor gunst hos konung Lysimachos. Hans död
lär ha orsakats af glädje öfver en i dramatisk
täflan vunnen seger. Af vid pass femton bland
hans stycken finnas fragment och titlar i behåll.
A. M. A.
Filippiker l. Filippiska tal kallades ursprungligen
tre tal af den atenske talaren Demosthenes (4:e
årh. f. Kr.), hvilka voro riktade mot konung Filip
II och den macedoniska politiken. Utom dessa tre tal
(och ett fjärde, oäkta), hvilka bära öfverskriften
"Mot Filip", finnas bland Demosthenes’ statstal
bevarade åtskilliga andra, hvilka behandla samma ämne
och därför stundom äfven räknas till de filippiska
talen. Namnet filippiker öfvergick sedermera på
fjorton af Cicero, efter samma mönster, författade
tal mot Antonius. Ännu betecknar man stundom med
"filippik" hvarje häftigt och angripande strafftal
i politiska ämnen. A. M. A.
Filippin (fr. philippine, förvrängdt af
ty. vielliebchen, hjärtevän, eller filibchen,
af littauiska filibas, ett litet par,
näml. hasselnötter), en folksed med urspr. erotisk
anstrykning, bestående i ett slags vad, som ingås
på det sättet, att tvenne personer (vanligen af
olika kön), sedan en af dem i en krakmandel, en nöt
e. d. anträffat två kärnor, uppäta hvar sin af dessa
och därvid öfverenskomma, att den, som, då de nästa
gång (eller efter en viss förfluten tid) råkas, först
ropar "filippin", vinner, hvaremot den andre förlorar.
Filippiner, en andlig orden. Se Oratorianer.
Filippinerna (sp. Islas Filipinas), en under Förenta
staterna lydande ögrupp, som utgör den nordligaste
delen af ostindiska arkipelagen. Öarna omgifvas i
v. af Sydkinesiska hafvet och Sulu- l. Jolósjön, i
s. af Celebessjön, i ö. af Stilla oceanen samt äro i
n. genom ett 200 km. bredt sund skilda från Formosa. I
fredsslutet 1898 bestämdes som gränser midten af
Bashikanalen (ung. 21° 30’ n. br.), 127° ö. lgd,
4° 45’ n. br. mellan 127° och 119° 35’ ö. lgd),
119° 35’ till 7° 40’ n. br., denna linje till 116°
ö. lgd, en rät linje därifrån till den punkt, där
10:e breddgraden skär 118:e
längdgraden, samt sistnämnda till 21° 30’. Politiskt
räknas således till F. äfven Paláwan-ön och Joló
(Sulu)-öarna, hvilka som bryggor leda öfver till
Borneo. Inräknadt dessa öar upptaga F. en areal
af 296,310 kvkm. eller något mer än Italien (af
Förenta staternas kust- och fältmätningskår har
den beräknats till 309,614 kvkm.). Däraf komma på
hufvudön, Luzon, som är den nordligaste, 122,346
kvkm., enligt amerikansk beräkning; därefter följa:
den sydligaste, Mindanáo, med 93,854 kvkm., Samar
13,052 kvkm., Negros 12,570 kvkm., Panay 12,193 kvkm.,
Mindoro 10,287 kvkm., Paláwan l. Paragua 10,197
kvkm., Leyte 7,026 kvkm., Cebu 4,512 kvkm., Bohól
3,727 kvkm. och Másbate 3,341 kvkm. Vanligen brukar
man sammanföra öarna i tre grupper: Luzongruppen,
Mindanáogruppen samt alla öarna emellan Mindanáo och
Luzon, hvilken grupp kallas Visayas. Härtill komma
slutligen Jolóöarna och Paláwangruppen, till hvilken
räknas Calamianes-öarna.
Redan en blick på kartan visar, huru F:s bergsystem
vidga sig åt s. och sammandragas mot n. samt
att tre eller fyra berggrenar gå från Borneo,
Celebes och Molukkerna öfver till F. Dessa berg
anser Suess vara kvarlefvor af stora bergbågar, som
gått parallellt med asiatiska fastlandskusten och
som sönderbrutits genom de väldiga förkastningar,
som under tertiärtiden bildat de östasiatiska
ögrupperna. Den östligaste går från Molukkerna öfver
Talaut-öarna till sydöstra Mindanáo och följer dess
östra kust, den andra markeras af de vulkaniska,
till Celebesgruppen räknade Sangi-öarna samt går
genom mellersta Mindanáo, där den v. om Dávao-bay
har en vulkantopp Apo (3,200 m.); den tredje drar
fram öfver Joló- l. Sulu-öarna och når på ön Basilan
1,020 m. samt fyller Mindanáos västra halfö; den
fjärde går genom Paláwan- och Calamianes-öarna till
Mindoro och Luzon och har flera höga toppar, såsom
Mantalingayan (2,085 m.) på Paláwan, Halcon (2,700
m.) på Mindoro. På Luzon fortsätter den i Sierra
de Zambales (1,841 m.) utefter öns västra kust,
medan denna ös öfriga kedjor, Sierra Madre utefter
dess östra kust och den höga Cordillera del Norte
i nordvästra delen (med toppen Tonglon, 2,260 m.),
äro fortsättningar af de andra bergbågarna. I södra
delen af ön ligger vulkanen Mayon l. Volcano de Albay
(2,715 m.). Genom förkastningar ha dessa bergbågar
slitits sönder, lämnande rum för vikar och sund
samt för stora slättbygder i öarnas inre delar. De
äro rika på vulkaner (öfver ett tjugutal), som äro
grupperade efter hvarandra i rader; den verksammaste
synes vara Mayon, som särskildt i juni 1897 hade flera
ödeläggande utbrott. Jordbäfningar äro mycket vanliga
och våldsamma; Paláwan och Calamianes-öarna synas dock
vara nästan oberörda af dem. Till sin geologiska
byggnad äro F. föga kända. En kärna af granit,
gnejs, serpentin och gabbro synes bilda grundberget,
som framträder i dagen på Mindanáo samt i mellersta
och västra Luzon, men eljest täckes af kalksten och
stenkolsförande sandsten, båda af obestämd ålder, samt
tertiär kalk, som på sina ställen lyfts till 1,200
m. ö. h., samt unga marina bildningar och alluviala
slätter i norra Luzon och östra Mindanáo. Slutligen ha
vulkanerna utbredt sin lava öfver stora områden. En
följd af bergens riktning är, att slätter och dalar
gå mot s. s. v. eller s. samt att floderna flyta i
nordlig eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
