Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifvit använd om F., afsåg icke att angifva en
särskild politisk ställning inom Sveriges rike;
den var blott det gemensamma namnet för de finska
landskapen, hvilka i geografiskt och etnografiskt
hänseende icke sammanföllo med det egentliga Sverige,
men likväl med detsamma bildade ett politiskt
helt.
Sedan det under 1808 års krig lyckats Rysslands
arméer att, ehuru ofta motade och slagna, tränga de
svensk-finska trupperna från alla deras positioner
inom F. och detta land sålunda faktiskt blifvit
taget i besittning, ville kejsar Alexander I,
utan afvaktan af fredsslut med Sverige, ordna F:s
framtida politiska ställning. En på hans befallning
vald deputation, hvilken samlades i Petersburg i
slutet af 1808, yrkade, efter att ha framhållit sin
inkompetens att föra landets talan, på ständernas
sammankallande. Detta råd följdes. 1 febr. 1809
kungjordes kallelse till F:s ständer att, i enlighet
med gällande riksdagsordning, sammanträda till
allmän landtdag i Borgå 22 mars s. å. Där utfärdade
Alexander, som personligen öppnade landtdagen,
följande försäkran (dagtecknad 27 mars 1809) till F:s
inbyggare: "Vi Alexander I, med Guds nåde, kejsare
och själfhärskare öfver hela Ryssland etc., storfurste
till Finland etc., Göre veterligt: att sedan Vi, efter
försynens skickelse, tagit storfurstendömet Finland
i besittning, hafve Vi härmedelst velat bekräfta
och stadfästa landets religion och grundlagar samt
de privilegier och rättigheter hvart och ett stånd
inom berörde storfurstendöme i synnerhet, och alla
dess inbyggare i gemen, så höga som låga, hittills,
enligt konstitution, åtnjutit; lofvandes att bibehålla
alla dessa förmåner och författningar fasta och
oförryckta i sin fulla kraft". – Två dagar därefter,
29 mars, aflade ständerna tro- och huldhetsed åt
Alexander I och hyllade honom såsom F:s storfurste. –
Dessa två statshandlingar, Alexanders försäkran och
ständernas på grund däraf gifna hyllning, utgöra de
väsentligaste momenten i danandet af F:s nya politiska
ställning. De innebära, att landet icke blef såsom
provins eller lydland underlagdt Ryssland, utan såsom
en stat, med sin egen konstitutionella författning,
förenadt med nämnda kejsardöme, hvars monark tillika
skulle vara F:s. – Fredsslutet i Fredrikshamn, 17
sept. 1809, mellan Ryssland och Sverige reglerade
endast rättsförhållandena mellan dessa båda stater
samt mellan Sverige och F. Hvad F:s ställning till
Ryssland angår, beröres den i fredsslutet blott såsom
en fait accompli. – F:s förening med Ryssland har
karaktären af en dynastisk statsunion (eller, såsom
den äfven benämnes, realunion); tronföljdslagen i
Ryssland gäller ock för F.; i folkrättsligt hänseende
bildar F. med Ryssland ett kollektivt rättssubjekt,
hvilket städse är fallet med verkliga statsunioner;
i alla inre angelägenheter är F:s statslif, som ledes
af dess egna styrelseorgan, skildt från och oberoende
af Ryssland. – F:s konstitutionella statsförfattning
hvilar på Regeringsformen af 21 aug. 1772, Förenings-
och säkerhetsakten af 21 febr. och 3 april 1789,
Landtdagsordningen af 20 juli 1906, hvilken ersatt
Landtdagsordningen af 15 april 1869, samt lagen
ang. yttrande-, församlings- och föreningsfrihet
af 20 aug. 1906, hvilken sistnämnda förutsätter
med landtdagens medverkan tillkomna speciallagar
angående tryckfriheten, föreningar och allmänna
sammankomster. Sådana lagar antogos
äfven af 1906 års landtdag, men af dem har tills
vidare endast lagen om allmänna sammankomster
vunnit vederbörlig sanktion och trädt i
kraft 20 febr. 1907. På samma sätt har en i
landtdagsordningen förutsatt lag om landtdagens
rätt att granska lagligheten af styrelseledamöternas
ämbetsåtgärder ännu icke kommit till stånd. I fråga
om styrelseverkens organisation äro, utom hithörande
stadganden i Regeringsformen och Förenings- och
säkerhetsakten, hufvudsakligen att märka: reglementet
för regeringskonseljen (sedan 1816 benämnd Senaten)
af 1809, delvis ändradt genom senare förordningar
angående Senaten (1892 och 1896), instruktionerna
för generalguvernören och prokuratorn af 1812
samt förordningen om statssekretariatet af 1826. –
Kejsaren-storfursten, som vid sin tronbestigning
utfärdar en regentförsäkran, eger styra landet
enligt dess lagar. Senaten är dels monarkens
råd, dels ett styrelsekollegium, som i hans
namn afgör de ärenden, hvilka icke äro hans eget
beslut förbehållna. Generalguvernören är Senatens
ordförande. Senaten utgöres af ett Justitiedepartement
och ett Ekonomidepartement. Det förra, bestående
af en vice ordförande och nio ledamöter, är landets
högsta domstol. Ekonomidepartementet, som leder
statsförvaltningen och närmast motsvarar andra
staters ministärer, har en vice ordförande och
elfva ledamöter samt omfattar åtta expeditioner:
justitie-, civil-, finans-, kammar-, ecklesiastik-,
jordbruks-, kommunikations- samt handels- och
industriexpeditionerna. För hvarje expedition är en
senator chef; dessutom finnas f. n. en biträdande
chef i civilexpeditionen och två senatorer utan
portfölj. Expeditionerna ha dels att afgöra smärre
ärenden, dels att bereda och i departementet föredraga
de viktigare frågorna. Senatens sessioner äro:
plenum (gemensamt sammanträde af bägge departementen
under generalguvernörens eller vice ordförandens
ordförandeskap), allmänna sammanträden inom hvartdera
departementet (under generalguvernörens eller
vice ordförandens presidium) och sammanträden på
divisioner inom departementen (under ordförandeskap
af departementens vice ordförande eller främste
ledamot). I plenum behandlas sådana frågor, som
skola öfverlämnas till landtdagen, samt några andra
viktigare ärenden. – Förutom funktionen att vara
Senatens ordförande har generalguvernören att såsom
högste chef vaka öfver den civila förvaltningen
och är chef för den finska armén, hvilken dock
år 1902 lagstridigt upplöstes och ännu (år 1907)
icke återupprättats. – Prokuratorn, biträdd af en
adjoint, utöfvar tillsyn öfver lagarnas behöriga
efterlefnad vid domstolar och ämbetsverk samt är
högste aktor i landet. – Ministerstatssekreteraren,
som är stationerad i Petersburg, föredrager inför
monarken alla finska ärenden, med undantag af militära
kommandomål. Vid förfall för ministerstatssekreteraren
är hans adjoint föredragande. – Monarkens
beslut utfärdas antingen i sådan form, att han
egenhändigt undertecknar och ministerstatssekreteraren
kontrasignerar desamma, eller ock genom skrifvelser
af ministerstatssekreteraren, hvilka åberopa
monarkens beslut och äro kontrasignerade af förste
expeditionssekreteraren. De militära kommandomålen
föredrogos, enligt den gällande, men lagstridigt ur
kraft försatta finska värnpliktslagen af 1878, af
krigsministern i kejsardömet, som äfven var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
