Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finlands litteratur 1. Den svenskspråkiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan universitetet 1827 flyttats från Åbo till
Helsingfors, vidtar den mest lysande perioden i
F:s litteratur, uppburen främst af Runebergs
och Topelius alstring. Johan Ludvig Runeberg
(1804-77) är F:s obetingadt förnämsta litterära
namn. Bland hans förebilder har man främst visat på
Goethe (för de episka idyllerna, lyriken och öfver
hufvud objektiviteten) samt vidare Franzén, Ossian,
Almquist och antikens poesi samt folkdiktningen. I
den nyare litteraturen är Runeberg "en af de
allra första stora realisterna, en af dem,
som återställt sambandet mellan lif och poesi,
åter låtit dikten springa ur verklighetens fasta
grund, förlänat den kraft och sanning i innehållet,
naturlighet och enkelhet i formen". Hans största
betydelse är dock att vara sitt lands nationalskald,
som skapat dess härliga folksång ("Vårt land"),
skildrat dess inbyggare och dess bragdrika minnen
("Bonden Paavo", "Elgskyttarne", "Fänrik Ståls
sägner"). Näst efter Runeberg vardt Zakarias
Topelius (1818-98) F:s populäraste författare. Af
ett mera drömmande och vekt sinnelag än Runeberg
blef Topelius mera en representant för romantiken
än för ny klassicismen. I hans diktsamlingar
spåras mycken natursymbolik i nyromantisk anda,
men ofta äro naturbilderna omklädnader för varmt
fosterländska stämningar. Topelius’ lyrik utmärker
sig för en synnerligen musikalisk form. Äfven i sina
många berättelser var Topelius starkt påverkad af
nyromantiken (spökscener, sällsamma motiv); när han
valde en historisk-fosterländsk bakgrund (såsom i
"Fältskärns berättelser", "Hertiginnan af Finland"),
lyckades han bäst. Han skref äfven skådespel och
operor. Som författare för barn var Topelius en af
nordens produktivaste och populäraste. Vid sidan af
Runeberg och Topelius verkade under denna F:s vittra
guldålder flera andra skalder. Fredrik Cygnæus
(1807-81) var en alsterrik lyrisk och dramatisk
skald, hvars idérikedom kom mera till sin rätt i hans
lysande högtidstal och hans verksamhet som lärare i
estetik och litteratur. Som kritiker har han särskild
betydelse genom att tidigt och energiskt ha framhållit
Runebergs stora nationella betydelse. Johan Jakob
Nervander (1805–48) var en löftesrik lyriker, men
öfvergaf snart poesien och egnade sig åt fysiken. Lars
Jakob Stenbäck (1811–70) var också en rikt utrustad
skald, men fick tidigt pietistiska betänkligheter mot
den världsliga poesien och upphörde att dikta. Emil
von Qvanten (1827-1903), äfven lyriker, författade
den allmänt omtyckta "Suomis sång". Johan Gabriel
Leistenius (1821–58) skref humoristiska dikter,
Fredrik Berndtson (1820–81) noveller och skådespel,
Karl Robert Malmström (1830-1900) var en lyriker
af Topelius skola, Anders Teodor Lindh (1833–1904)
skref dels dikter, dels skådespel, Vilhelm Gabriel
Lagus (1837–96) författade stora dikter och skådespel,
litteraturhistoriska och historiska verk, Josef Julius
Wecksell (1838–1907) väckte stora förhoppningar både
som lyriker och dramatiker ("Daniel Hjort"), men vardt
tidigt sinnessjuk; bland de kvinnliga författarna
märkas Fredrika Runeberg (1807-79), skaldens maka,
som författade noveller och historiska romaner,
Sara Elisabet Wacklin (1790-1846), som skildrade
barndomsminnen från Österbotten,
och skaldinnan Vilhelmina Nordström (1815-1902).
– Som de sista epigonerna från denna period kunna
framhållas Rafael Hertzberg (1845-96), som påverkades
af Topelius i lyrik och novell samt öfversatte finsk
folkdikt, och Odo Morannal Reuter (f. 1850), som utom
entomologiska och geografiska arbeten skrifvit äfven
dikter och berättelser.
Till den Runeberg-Nervander-Cygnæusska kretsen
("Lördagssällskapet") hörde äfven Johan Vilhelm
Snellman (1806-81), verksam och betydande såsom
tidningsman, tänkare och statsman, samt Johan
Jakob Nordström (1801-74), som skref "Svenska
samhällsförfattningens historia"; han öfverflyttade
sedermera till Sverige. Bland vetenskapliga författare
äro vidare att märka språkforskaren och resanden
Mattias Alexander Castrén (1813-52), orientalisten
Georg August Wallin (1811-52), historikerna Gabriel
Rein (1800-67) och Mattias Akiander (1802-71),
juris professorn Vilhelm Gabriel Lagus (1786-1859)
och hans son, Jakob Johan Vilhelm Lagus (f. 1821),
verksam som biograf och kulturhistoriker, vidare Karl
Gustaf Estlander (f. 1834), som varit en betydande
estetiker, konsthistoriker och litterär kritiker,
filosofen Karl Gabriel Thiodolf Rein (f. 1838),
botanisterna William Nylander (1822-99) och Sextus
Otto Lindberg (1835-89), polarforskaren Nils Adolf
Erik Nordenskiöld (1832-1901), som sedan 1857 verkade
i Sverige, och astronomen Johan August Hugo Gyldén (1841-96),
som 1871 öfverflyttade till Sverige.
Den senaste epoken räknar som sitt främsta
namn Karl August Tavaststjerna (1860-98), den
förste representanten för den moderna realismen i
Finland. Genom sina diktsamlingar föryngrade han den
poetiska formen; hans romaner och noveller beteckna
till innehåll och form ett genombrott i Finlands
berättande litteratur. Samtidigt med Tavaststjerna
uppträdde Johan Jakob Ahrenberg (f. 1847), som med
fantasi och en lätt, fyndig stil gett skildringar från
östra Finland och Ryssland. Mikael Lybeck (f. 1864)
har gjort sig bemärkt genom i formellt hänseende
synnerligen vårdade dikter och noveller, Gustaf Adolf
von Numers (f. 1848) har skrifvit historiska
skådespel och populära lustspel, Viktor Karl Emil
Wichmann (f. 1856) har i sina dikter anslagit en
nordisk ton, Konni Zilliacus (f. 1855) har
utgifvit flera samlingar berättelser från främmande
länder, Jonatan Reuter (f. 1859) har uppträdt som
skald och berättare från hafvet och skärgården, Adolf
Paul (f. 1863) slutligen har författat noveller och
historiska skådespel, men är numera bosatt i Tyskland
och skrifver på tyska. Bland det yngsta släktledets
författare må nämnas lyrikerna Hjalmar Procopé
(f. 1868), Jakob Tegengren (f. 1875), Arvid Mörne
(f. 1876) och Bertel Gripenberg (f. 1878).
Bland den nyare generationen af vetenskapsmän märkas
historikern Magnus Gottfrid Schybergson (f. 1851),
som skrifvit "Finlands historia", filologerna Fridolf
Gustafsson (f. 1853) och Ivar August Heikel (f. 1861),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
